Var befann du dig när den här historien dök upp första gången?
Jag kan nog inte säga en specifik plats eftersom historien inte dök upp i sin helhet utan bit för bit som ett pussel. 2002 satt jag i en snipa på Marstrandsfjorden och såg en jättelik kran lyfta bort fyren Pater Noster från Hamneskär där den stått sedan 1868. Jag gick med i föreningen Pater Nosters vänner för att stödja fyrens renovering och så småningom fick jag även möjlighet att jobba med den på företaget där jag var anställd. 2005, under min första mammaledighet stod jag med barnvagnen och tittade ut över Marstrandsfjorden. I vanliga fall syntes fyren Pater Nosters silhuett avteckna sig mot horisonten men nu såg det kalt ut eftersom fyren var på renovering. Vad hade inte kunnat hända på en sådan otillgänglig plats som frimärksstora ön Hamneskär … och vad skulle man inte kunna gömma där utan att någon någonsin skulle få reda på det?
Varför en historia om en fyr?
Fyrar har alltid fascinerat mig, inte minst människorna som bodde på fyrplatserna. Alla de människor som kämpat med att hålla ljuset tänt och erbjuda säker passage för sjöfarare. Arbetet var ofta farligt, inte sällan fick fyrpersonalen undsätta skeppsbrutna. Pater Nosters andre fyrmästare dog uppe i tornet under en vakt i februari 1874. Fyrbiträdet Rosendahl drunknade utanför ön. Och kvinnorna som följde med ut till dessa karga platser och svåra förhållanden måste varit något utöver det vanliga. Det finns en svartvit bild på första fyrvaktarparet, Olof och Johanna Andersson, som fick mig att börja fundera. Sedan är det minnen från min barndom, som nattseglingar med mina föräldrar, hur vi ledsagades fram med hjälp av blinkande fyrar. Vi besökte fyrplatser, ibland svårtillgängliga, och pappa berättade om människorna som levt och verkat där. Vissa av fyrplatserna är ju bara en kal klippa och ett litet hus eller fyrtorn och där bodde det människor, ibland flera familjer. När fyren Pater Noster dök upp på min arbetsplats tyckte jag att det var helt fantastiskt. Att kunna titta och känna på fyrens bitar som låg utspridda som ett jättelikt mekano. Och sedan få se bitar repareras, varmförzinkas, målas och åter monteras ihop till en 32 meter hög fyr … För att inte tala om känslan att få stå på klipporna bland alla Marstrandsbor när fyren tändes på nytt den 26 september 2007. När första blänket svepte fram …
Hur mycket research ligger bakom boken?
En hel del. Allt ifrån besök på Rättsmedicinska i Göteborg för att fråga om förgiftning och vad som krävs för att försöka bevara en kropp i 40 år till att prata med Bertil Nilsson, fyrmästarens son om hur det var att leva ute på Hamneskär. Marstrands bibliotek har en hylla bara om Bohuslän, där brukar man kunna hitta mig. Jag har även varit på Läckö slott, och pratat med Terje Fredh, en man i Lysekil som kan mycket om transporterna under andra världskriget. Utan att säga för mycket för den som inte läst boken fick jag även klura lite vad gäller legeringar av metaller. Sjöräddningen och kustbevakningen fick berätta vad som händer om man hittar en kropp i Marstrandsfjorden. Robert Blohm inom Kriminalpolisen har hjälpt till med polisens arbetssätt även om jag tummat lite på det. Ingrid Augustsson på Svenska kyrkan i Kungälv förklarade hur det fungerar med hindersprövning och vigselbok. Och så Hembygdsföreningens årsmöten – där kan man plocka guldkorn! Det är roligt och spännande att få förmånen att få prata med kunniga människor. Att lära sig saker och få inblick i nya miljöer, och bara en sådan sak som att folk tar sig tid att hjälpa en.
Jag får en känsla av att du känner miljön mycket väl, när var du inne i fyrmästarbostaden första gången?
Ja, jag känner miljön ute på Hamneskär väl men nu blir jag tvungen att erkänna att jag bara tittat in genom fönstren på fyrmästarbostaden och aldrig lyckats få komma in. Jag har fått mycket berättat av Bertil Nilsson, son till en av de sista fyrmästarna på Pater Noster. Nu är fyrbostäderna renoverande och det finns restaurang, hotell och konferensverksamhet därute och jag har fått en inbjudan om att få komma dit. Drömmen skulle vara att få övernatta i fyrmästarbostaden …
Varför inmurad i en dold källarvägg? Promenerade du runt och fick en AHA upplevelse eller hur dök den idén upp?
Nja, det är egentligen inte någon dold källarvägg. Ute på Hamneskär, ön som fyren Pater Noster står på bodde det tre familjer som tog hand om fyren. Fyrmästarens, fyrvaktarens och fyrbiträdets. Varje familj hade en separat avdelning i matkällaren och det är en av dessa avdelningar som jag låter mura igen på 60-talet, något som upptäcks under renoveringsarbetet 2007 då väggen rasar. Eftersom det finns ledtrådar kring kroppen ville jag låta bevara den med förhoppningen om att någon skulle komma och tolka dem …
Hur många oanvända mordplatser finns det egentligen runt Bohuskusten?
Massor!! Allvarligt talat så kan jag rekommendera läsning av historiska berättelser för den som tycker att det är mycket påhittade mord idag, kolla särskilt öarna kring Marstrand. Det finns massor av gamla skildringar som är ruskiga och tyvärr alldeles sanna. Bara en sådan sak som att det fanns sjörövare som härjade till sent 1800-tal. Sjörövarna bedrev handel med respekterade köpmän inne i Göteborg som hade källarutrymmen med gångar under och mellan sina fastigheter för att kunna hantera tjuvgodset. Marstrand var 1775-1794 Porto Franco, frihamn. Staden fick religions, närings och tullfrihet vilket innebar att det i praktiken hanterades som utlandet. Kom man med varor från Marstrand och skulle till Göteborg så fick man betala tull, något som ledde till en omfattande smugglar- och kaparverksamhet. Kapare är ju egentligen samma sak som sjörövare – enda skillnaden är ett kaparbrev, papper från kungen som talar om att de har tillåtelse att vara sjörövare. Under Port Franco-perioden var det också så att den som var anklagad för ett brott som inte hade med liv eller ära att göra inte kunde arresteras om han befann sig på Marstrandsön. Den samling människor som bodde på ön var inte guds bästa barn och det ger onekligen goda förutsättningar för den som är historieintresserad, har fantasi och vill bygga berättelser kring det.
Hur föddes idén att låta Karin flytta ut på en långfärdsbåt?
Jag har ju långfärdsseglat och älskar att vara till sjöss. Man kommer så nära naturen, vinden och havet. Och inte minst sig själv. Det är lite primitivt men man får mer tid att fundera och inte minst att prata med varandra. Karin tycker om dofterna ombord på Andante, att det luktar svagt av diesel från värmaren och fotogen från lamporna. Hon har fått dela min kärlek till havet och seglingen, plus att Taube-skivorna går varma inte bara hemma hos mig, utan även ombord på Karins båt. Jag hade själv kunnat tänka mig att bo ombord på en båt, men min man är inte lika entusiastisk till idén …
Man får ju faktiskt inte vara bosatt på sin båt i de flesta hamnar i Sverige, hur tänker du lösa det i nästa bok. Ska Karin tvingas flytta?
Det finns allt hamnar där man får bo i båt och annars har man ju som författare fin möjlighet att lösa sådant, fast så långt som möjligt vill jag att saker och ting skall stämma ”på riktigt”. Karin ligger ju med sin båt Andante vid en flytbrygga i Marstrand. Hon har tillgång till Ringens varvs personalutrymmen. Varvet finns på riktigt och jag har varit inne och tittat på duscharna, fikarummet och tvättmaskinen. Jag har också pratat med varvets ägare som låter Karin ha tillgång till lokalerna, hon har till och med fått en egen nyckel i bok två, Själakistan.
Så gott som alla huvudkaraktärer har någon form av marin anknytning, hur blev det så?
Oj, det var en bra fråga. Jag tycker mycket om havet och min första sommar ombord var jag 4 månader. Jag fascineras av människor som valt arbeten där man befinner sig nära havet på ett eller annat sätt. Fyrmästare och sjömän har ju ”direktkontakt” men på min gamla arbetsplats byggde vi ju bostäder för Offshoreindustrin – bostadsplattformar som placerades ute i Nordsjön och på andra ställen runt om i världen. Och om man inte arbetar med havet kan man ju bo nära eller resa dit eller segla på fritiden. För mig är det en källa till rikedom men jag är också väl medveten om de starka krafter som havet erbjuder.
Jag är nyfiken på Folke, har du en förebild för honom?
Nej, inte direkt men att skapa gestalter är spännande. Man plockar lite här och där, hör någon säga något i affären och spetsar till, förstärker drag, tar bort eller som i Folkes fall, lägger till ett störande beteende. Att han bara måste agera språkpolis och korrigera kollegorna och att han ibland inte riktigt hör det viktiga folk säger eftersom han just upptäckt att de sagt var istället för vart. Han tappar fokus ibland fast han egentligen är vass.
Kan du ge oss en liten aptitretare inför uppföljaren?
Absolut! Titeln är Själakistan och den börjar med en otäck upptäckt. Högst uppe på Marstrandsön, mellan lotsutkiken och Carlstens fästning går det en stig genom en bokdunge som kallas Offerlunden. Intill stigen finns Offerstenen, en oansenlig sten – 1 x 1 meter och med en v-formad skåra tvärs över. Det råder diskussion om huruvida skåran är gjord för turisternas skull eller om det är så att stenen faktiskt har använts. Det senare styrks av att det skall finnas torshammarsmärken uthuggna i berget kring Offerstenen. Så långt är det allt alldeles sant. I boken kommer en skolklass på väg till fästningen. Under tiden som de väntar på att den skall öppna klockan 11 tar de en promenad och upptäcker då en kvinnokropp utan huvud klädd i medeltida kläder uppe vid Offerstenen … Men för att hitta svaren i nutid dras utredningen bakåt till mörk medeltid och Bohuslänska häxprocesser där Marstrand hade en central roll.