Claes Grill föddes i Stockholm 1932. Claes har levt ett minst sagt brokigt och intressant liv, något som med all säkerhet påverkat hans skrivande. Han har gjort deckardebut, 2007,  och vi på Deckarhuset är förstås nyfikna på en man som vid 75 års ålder ger sig på det som vi är så många som drömmer om!

Hej Claes Grill, vad är du för en egentligen?
Tja, min mor var sångerska och min far brandkapten, och min

familj består av min hustru sedan 1964, Eva (ingen annan hade stått ut med mig så här länge.) och barnen Hanna fil mag och glasblåsare, Andreas BA och musiker och Adam fil kand och kock.

Jag läste slaviska språk, sociologi och statskunskap i Uppsala. Min CV i övrigt innehåller lite blandad konfekt.  Jag jobbade på LMEricsson, Stockholms Hamn och Wenner-Gren Center, vann ICA Provköks matlagningstävling “Bäste man i köket” 1968, gick kurs i fallskärmshoppning vid 63 års ålder och är ledamot i Gastronomiska Akademin. Rent litterärt har jag skrivit “Navigera ! – Lathund för Glädjeskeppare” och “Lathund ombord”, “Verser i Juletid” och så deckaren då ’Jag dog i Barcelona’  som kom ut 2007.

Vilken var den första boken du läste alldeles själv?
Möjligen någon Bill-bok tror jag eller Biggles

Om jag botaniserar i din bokhylla – vad hittar jag inte ?
Mitt bibliotek omfattar ca 2300 böcker. Inte mycket faktaböcker, bortsett från konst och gastronomi och väldigt få pocketböcker.

Vad skulle människorna inom litteraturvärlden behöva göra för att locka fler unga till goda läsvanor?
Trycka upp spännande böcker i billiga massupplagor att distribuera i skolan som obligatorisk läsning.

Som mamma och litteraturintresserad vill jag gärna ha en lista med ”baslitteratur” för ungdomarna att gå igenom under de obligatoriska skolåren. Hur skulle din lista för grundskolan se ut?
Det viktiga är att få barnen att börja läsa alls och då måste det vara roliga och spännande böcker hellre än böcker de bör ha läst. Det är länge sedan jag hade barn o koltåldern men böcker av Astrid lindgren, Ulf Stark och Barbro Lindgren, böcker som Lassemajas detektivbyrå, Tsatsiki, Låt den rätte komma in i tillrättalagd ungdomsform, Harry Potter. Obligatoriska alltså, så att de kommer igång.

Inte bara barn läser för lite, jag läste att av alla vuxna män läste endast 46%  en bok förra året, hur kan det komma sig, tror du?
Det finns numera så mycket annat som måste inrymmas i fritiden. Läsning fordrar gott om tid i tysta rum. När man satt i sig Expressen och Aftonbladet och tittat på TV så är kvällen slut.

Varför säljs det så mycket kriminalromaner idag?
Det är lättillgänglig litteratur som i bästa fall läser sig själv och vänder blad åt en. Lätta att ta till sig. Man slipper alltför många djupsinnigheter.

Kriminalromanens status i litteraturen är trots läsarnas begeistring inget vidare, vad skulle kunna ligga bakom synen hos förståsigpåarna?
Om du med ’förståsigpåarna’ menar författarna till mera seriösa skönlitterära böcker, så tror jag att de med viss avund ser hur krim-författarna blir lästa och köpta av mångdubbelt fler människor än deras egna mera svårsmälta alster, som de lagt ner åratal på att skriva. Deckarna har tonvikten oftast lagd på spänningen under det att andra skönlitterära böcker i större utsträckning fylls av resonemang, djupa tankar och känslor och det tycker många är finare.

För oss med drömmar; vill du beskriva vägen för din debutroman, från idé till manus till tryckt bok och vidare till marknadsföringen ut?
Efter ett långt yrkesliv på kontorsstol, har jag naturligtvis skrivit en massa protokoll, utredningar och annat baserat på fakta. Dessutom har jag skrivit två navigationsböcker och en hel del artiklar om mat.

Att skriva en roman är en helt annan sak. Då måste man hitta på allt vilket kräver helt andra egenskaper än byråkratens. I ett par decennier eller så, hade jag gått och funderat på att skriva en roman utan att komma till skott. Jag hade där emot lekt med första meningen för mig själv av typen: ”Han såg sig omkring, ingenstans i detta bergiga landskap skulle han kunna nödlanda med livet i behåll”

Jag var alltså inte alldeles främmande för tanken att skriva en roman när jag en februaridag 2005 kom hem från ett juryuppdrag i Spanien för Internationella Gastronomiska Akademien.

På flygplatsen i Madrid hade jag stått på rampen in till flygplanet bredvid en kö till ett annat flygplan. Endast ett lågt staket skiljde köerna åt. Vart skulle jag komma, tänkte jag, om jag klev över staketet och sällade mig till passagerarna på andra sidan? Förmodligen till polisen. Men om jag kom överens med någon på andra sidan om att byta biljett?

Jag kastade mig ner framför datorn och började skriva. Fingrarna flög över tangentbordet och storyn flöt fram, det var en underbar känsla. Tänk att det var så lätt att skriva en roman!

Efter fem sidor var det stopp, för då pockade många frågor på svar. Den väsentligaste var naturligtvis vad som skulle hända härnäst och det hade jag inte klart för mig, så jag skrev den allra sista sidan av romanen i stället och det märkliga är att den finns kvar än idag. Jag visste alltså hur det skulle sluta, men vägen dit? Även ett antal andra svårigheter tornade upp sig och det är dem jag tänker berätta lite om.

Först blev jag osäker på min berättarstil; skrev jag kanske för byråkratiskt som den byråkrat jag varit ett helt yrkesliv eller var min stil ”Mitt livs novell”-artad. Men Eva, som läser mycket, tyckte att den var OK, så jag fortsatte att skriva som jag kände.  Ett annat av mina tidiga bekymmer var textmängden; det var ohyggligt tungt att komma upp i tillräckligt många
sidor, framför allt i början. Mitt första mål var 100 manussidor, sedan 130. Någonstans vid 135 hade jag knutit ihop början med slutet. Nu – trodde jag – var boken färdig att presenteras för en beundrande omvärld. I dag skäms jag för att jag bad någon att läsa den i det skicket, men jag var samtidigt så spänd på om den kunde hålla. Det är ju som att bygga ett modellplan och se om det kan glidflyga hyggligt innan motorn sätts in.   När jag så här efteråt läser vad jag skrev i den första entusiasmen, förundras jag över hur slarvigt och nonchalant jag behandlade språket och bristen på resonemang.

Andra, mera triviala bekymmer fick jag också ta ställning till; hur skulle man exempelvis göra med sa –  sade och la – lade? Guillou skriver sade och Mårtensson sa. Jag valde sa, däremot kan man  inte skriva la, tycker jag. Citationstecken eller streck? Guillou har ”…..” om hela repliken och Mårtensson ett – framför. Jag valde strecket. Det jag inte trodde att jag skulle ha några besvär med, var kommatering och tempus. Min skolkommatering är inte modern längre, så jag har kommaterat rätt sparsamt. Valet mellan pluskvamperfektum och imperfektum var lite knepigt. Smaka t ex på ”Mina föräldrar hade bott länge i X och hade därför tyckt att jag skulle gå i en lokal skola” eller ”Mina föräldrar hade bott länge i X och tyckte därför ….”. Valet är inte alltid så lätt som det låter.

Research var för övrigt en viktig och rätt betungande del av arbetet, särskilt som jag skrev om förhållanden som jag inte var bekant med. Först och främst måste jag reda ut personhistorien avseende många av de medverkande figurerna, födelseår, familjehistoria, ålder nu etc. Jag behövde också ta fram fakta allteftersom historien utvecklade sig.

Att skriva ihop en text är en sak för sig – att få den tryckt och utgiven är en helt annan. Jag lät några vänner läsa romanen och fick positiv respons. Man tyckte att den var spännande och bra hopkommen. En bladvändare, sas det. Jag visste ingenting om förlagsverksamhet när jag sporrad av detta skickade mitt opus till Forum i maj 2005. Jag hade alltså skrivit ihop romanen på tre och en halv månad. Jag trodde i min enfald att bara texten var spännande och läsvärd, så skulle någon välvillig redaktör påpeka ett och annat och sedan skulle saken vara klar. Efter två månader svarade Forum att de fick in ungefär 800 romanförslag om året av det här slaget  och gav ut två. Dessutom var inte romanen välskriven. Jag började läsa om min text med nya ögon och fann att Forum hade alldeles rätt – den var inte välskriven, vad man än menar med det. Det vimlade av tempusfel, felsyftningar, oavslutade meningar, felskrivningar och felstavningar och dessutom fattades förklaringar och resonemang.

Varje gång ett förlag tar sig an ett manus, är det frågan om ett ekonomiskt åtagande av ganska betydande mått. I varje fall gör man det inte för författarens skull utan för förlagets. Den färdiga boken får inte bli en förlustaffär.

Marknadsföringen av ett arbete är det dyra i processen. Man kan därför inte ta sig an ett manus som man misstänker inte kommer att få bra kritik och därför inte säljas. När det slutligen gäller försäljningen, hade jag inte aning om hur det gick till i den litterära världen. Jag trodde att, bara boken förelåg tryckt och färdig, skulle bokhandlarna kasta sig över den och ta hem åtminstone 20 böcker var. Så är det inte. När man frågar tar de i nåder en eller två.

Det finns någon slags gräns för hur många böcker man orkar tugga i sig av olika ”etablerade författare” alla med en och samma mall att skriva efter, så hur får vi ut fler debutanter på marknaden?
Det kryllar av debutanter som blir refuserade. Skaffa fler lektörer som orkar läsa mer än de fyra första sidorna. Böcker brukat bli bättre ju längre in man kommer. Sedan är det ju alltid svårt att marknadsföra en debutant eftersom kritikerna inte kan recensera hur många böcker som helst i sin tidning. Det är naturligtvis lättare att marknadsföra en medioker bok av en författare som har några bra böcker bakom sig eller en kändis av något slag, t ex företagsledare, idrottsidol eller skådespelare. Men för oss andra föreligger ett slags moment 22; man bör helst vara en etablerad författare för att få sin första bok utgiven. Det var nog enklare förr, när manusfloden inte var så strid. Kraven har nog höjts och det är inte ens säkert att gårdagens debutanter hade funnit nåd inför dagens lektörer.

Om du skulle ge dig själv en kriminalroman i present, vilken skulle det vara och varför?
Infiltratören av Lasse Wierup. Det är ingen kriminalroman men lika spännande och här är inget brott uppdiktat.

Vilken bok reserverade du senast på biblioteket?
En bok om handeldvapen som jag behövde för min bok. Jag hämtade ut den också.

Om du fick välja ut mitt nästa ”intervjuoffer”, en person med någon form av anknytning till deckare/spänningslitteratur, vem skulle det bli?
Advokat Lars Rambe, vars debutroman för två år sedan sålde bra.

Vad vill du skicka vidare för fråga till din ”person”?
Hur går det med den roman du har på gång?

Det är spännande att  höra hur du ser på skrivandet och det tackar vi på Deckarhuset för !