Hej Kjell E. Genberg, välkommen till Deckarhuset!

Tack, det är skönt med tak över huvudet.

 

Du har ett brokigt förflutet som popbandsmanager och som Billboard-korre, hur hänger det ihop med skrivandet?

På 50-talet började jag som radskrivare (man kallade det volontär) på Hälsinge-Kuriren i Hudiksvall, avancerade till nattredaktör på huvudredaktionen i Söderhamn och sökte därefter tjänsten som lokalredaktör i Ljusdal. Där träffade jag popgruppen The Panthers, slutade på Kuriren och blev deras manager. Skrev låtar tillsammans med deras sologitarrist Jan-Erik Rehn, såg till att skivor spelades in, fick erbjudande att arbeta med gruppen Lenne & Lee Kings i Stockholm. Sedan (ja, faktiskt under tiden) jobbade jag ihop med Shanes manager Lennart Lindström på vårt gemensamma bolag Artist Press Center som bland mycket annat tillverkade pressreleaser åt grammofonbolaget EMI och deras inhemska och utländska artister. Eftersom Billboard fick för sig att jag kunde engelska blev jag deras Sverigekorrespondent. När jag sedan läste vad de gjort med mina texter fattade jag att jag inte kunde engelska. Alla de här knäcken har ju med skrivande att göra.

 

Jag var inne en sväng på en fika hos Jean Bolinder härförleden, och vi kom att prata om dig och DAST.  Vad hände egentligen med denna eminenta tidning som inte länge finns?

Jean Bolinder är en av mina äldsta vänner i författarsvängen (Tack för det vackra påskkortet, Jean). Vi träffades på olika författarträffar (både officiella och mer privata) och jag använde mig av honom och hans dåvarande kompis K. Arne Blom som poliser i boken ”Storstöten”, har där hette de K. Arne Bolinder och Jean Blom. Vi höll på med sånt larv på den tiden.

DAST kom in i mitt liv mycket senare. Jag övertog den efter Iwan Hedman-Morelius 1994 och gjorde mitt första nummer 1995 sedan jag stormpluggat datorprogrammen PageMaker och Photoshop. Efter några år sålde jag halva tidningen till förlaget Gondolin och dess ägare Helmuth Glöck och vi drev den tillsammans till dess vårt kulturstöd halverades och det var omöjligt att fortsätta. Sista numret var nr 4 2007. Men tidningen finns faktiskt fortfarande, som registrerad webbtidning med adress www.dast.nu

 

Mitt första möte med dig skedde på en auktion. Det var i Fjugesta i Närke, och jag ropade som 11-åring in mitt första auktionsfynd. Böcker givetvis.   En låda blandad.  Den som jag fortfarande har kvar är  ”Skalpjägaren”  och jag minns fortfarande min hjälte Ugly Brown. Hur kom egentligen Ben Hogan serien till?

Jag minns namnet Ugly Brown, men inte vad han gjorde. Det är förklarligt. De här böckerna skrevs i början och mitten av 1970-talet – och det är länge sedan nu. Det började så här:

Jag slutade i popbranschen när proggmusiken kom. Inom den fanns hårdföra typer som ansåg att managers var bölder på musikerkroppen. Dessutom skulle man skriva vacker poesi till musiken: ”Tage och Geijer, Nixons lakejer” och ”Ho, Ho, Ho Chi Minh”. Då gick jag till B. Wahlströms förlag, inbillade dem att jag kunde engelska och förklarade att jag ville översätta, gärna vilda västernböcker eftersom jag trodde det skulle vara enklast. Jag fick en bunt att jobba med. Det visade sig att de flesta var på norska, ett språk som falskeligen är likt svenska. Jag tror att mina första översättningar blev lite … lustiga. Men på förlaget var de nöjda, fast inte jag: tyckte att lönen var låg och kom på att det nog skulle löna sig bättre om jag hittade på egna historier, så jag skrev fyra romaner i westernmiljö och en ung man från Hälsingland vars mor och arbetsgivare hittades mördade. Han blev misstänkt för dådet men lyckades ta sig till USA dit den rätte mördaren flytt. Där döpte jag honom till Kid Hill (efternamnet snott av agitatorn och visdiktaren Joe Hill som var populär på 70-talet). Böckerna försökte jag sälja till B. Wahlströms, som inte ville ha dem eftersom deras hyllor redan drällde av utländska manus. Så jag gick till Williams förlag där de den dagen hade produktionssammanträde där det skulle bestämmas vad som skulle ges ut de närmaste åren. De fick mina manus, jag fick vänta (i timtal, faktiskt) i en korridor. Sen kom en dam och berättade att manusen var antagna och att de ville ge ut tio böcker – på prov. Jag tyckte inte det lät så farligt, fyra var ju redan färdiga. ”Men”, sa damen. ”Kid Hill kan han inte heta. Direktörerna har bestämt att han ska heta Ben Hogan och vi vill ha ett nytt manus var tredje vecka för det är tänkt att det ska bli 13 volymer per år.”. Det dröjde ett bra tag innan jag fick veta att det fanns en man med det namnet i verkligheten, en golfspelare som tjänat miljoner på att klå en liten boll. Då förstod jag också vad direktörerna helst sysslade med på arbetstid. Efter sex, sju utgivna böcker började de sälja som tusan – 35.000 till 45.000 varje gången ny titel kom ut. Då fick jag bättre betalt och till sist hade det blivit 56 kioskböcker och lite senare en inbunden bok där jag tog hem Ben Hogan till Delsbo och lät honom lösa sitt sista fall.

 

Du är idag kanske mest känd hos den breda allmänheten för din serie om Enheten, hur fick du inspiration till den? Kommer det fler än sju i Enheten-serien?  Jag vill minnas vi blev lovade tio, eller har jag hittat på det själv…?

Enheten har sitt ursprung i Palme-mordet. Jag hittade på att man bildade en hemlig grupp som skulle skydda politiker både mot yttre angrepp och deras egna dumheter. Som så många gånger annars börjar hemliga grupper leva ett eget liv och utvecklas mot något som inte alls var tänkt. Jag hade hela tiden tänkt att det skulle bli sju böcker.

Inte heller är jag säker på att serien om Enheten är den jag är mest känd för. Snarare är det den historiska serien Rallarliv som handlar om järnvägsbyggandet i Sverige under senare delen av 1800-talet. Det är kanske från den du fick för dig att det skulle bli fler böcker. Förläggaren ville att jag skulle skriva en ny bokserie eftersom Margit Sandemos ”Sagan om Isfolket” var på väg att ta slut efter 47 (tror jag) böcker. Han föreslog att jag skulle skriva 48. Det blev tolv.

 

Hur halkade du egentligen in i kriminallitteraturen?

Jag bodde granne med en kriminalinspektör i Västerhaninge och han berättade intressanta saker. Så jag satte igång med en bok som kom att heta ”Fnask i fördärvet” (allitterationer var på modet då) om ett mord på en poseringsbrud. Det var också en kioskbok och den första med mitt eget namn på pärmen. Den uppmärksammades, först i Aftonbladet och sedan i många andra tidningar, och nämndes också i samband med att Expressens Sherlock skulle delas ut.

Sen ringde flera ”seriösa” förlag och sa att de sett att jag dög till att skriva deckare, kunde jag inte möjligen skriva en åt dem också …? På den vägen är det.

 

Du har skrivit såväl romaner, noveller som följetonger – vilken form är svårast?

Det är en omöjlig fråga att besvara. Ibland är det lätt att skriva, vilket format man än håller på med. Andra dagar känns det helt hopplöst. Det enda man kan göra är att skriva i alla fall (det där med inspiration har jag aldrig trott på, skrivande är ett jobb) och efter en stund brukar det lossna. Och eftersom jag nästan alltid skriver händelsedrivna historier är det idén som berättar vad det ska bli – en novell, en följetong eller en roman.

 

Många ungdomsböcker med spänning har det också blivit, vad drev dig att skriva för våra unga?

Den enda drift jag haft, förutom viljan att berätta historier, är att försörja mig och min familj. Om jag kommit på en intrig som jag tror på och funnit att den passar för en viss sorts historia har det blivit en sån. Sen är det förlaget som bestämmer om de vill lansera den för en viss grupp människor eller ej. Men en god sak som ungdomsböckerna fört med sig är att jag fått åka ut till skolor i hela landet och träffa ungdomar som läst det jag skrivit. Feedback är alltid trevligt att få.

 

Hur ser det ut med läsandet hos våra barn och unga idag, och hur viktig eller oviktig är frågan?

Lite då och då skrivs det om att läslusten försvinner hos de unga och att läskunnigheten därmed är i fara. Jag tror inte på det. Det finns så mycket annat än enbart böcker att läsa. Numera är Internet viktigt för många och då ojar sig kulturetablissemanget. Tidigare var de skitskraja för videofilmer, dataspel, serietidningar och kioskböcker. Trender går i vågor. Böcker kommer alltid att finnas och alltid att läsas. Ingen ligger i sängen och läser från en dataskärm.

 

Var det inte lite brutalt att kalla hjälten i ”Mordisk resa genom Sverige” för Nils Holgersson?

Nej, varför det? Det handlade om en polis som löste ett brott genom att resa genom hela landet. Namn är inte copyrightskyddade och alla känner till Selma Lagerlöfs lille hjälte.

Nils var användbar och det låg dessutom ett litet skämt i botten. Jag har senare (senast 2007) kommit med romaner som utspelar sig på 50- och 60-tal där kriminalkommissarie Nils Holgersson är huvudperson. Böckerna heter ”Den långe från Sundsvall”, ”Den vackra från Huddinge” och ”Den mördade i Mölndal”.

 

Hur tänkte du och ditt gäng med stafettdeckargrejen, egentligen?

Det var från början ett beställningsarbete. Den ursprungliga följetongen publicerades i tidningen Vi. Efter bearbetning blev det en bok och till sist kom den ut i pocket. Förste man i Föreningen Kriminalförfattare skrev ett avsnitt, sedan fick den som stod i tur fortsätta. Jag vill minnas att jag var med bland de fem sex första och Jan Eric Arvastson skrev före mig. Han stängde in Holgersson i en gruva och ledde in vatten. Jag hade ett helsike att krångla honom ur den situationen så att historien kunde fortsätta.

 

Och så har du skrivit under pseudonym, vill du berätta varför du inte skrev Schackböckerna i eget namn? 

Jag har haft många pseudonymer. Flera som westenförfattare, en för historiska sjöromaner, en kvinnlig för en historisk roman och en när jag skrev erotikböcker år Hson förlag, så det var inget nytt för mig. Anledningen till att böckerna under namnet Christian Aage kom till i den form det blev, var att ett antal recensenter ogillade vad jag skrev under eget namn. De menade att en som startat karriären genom att skriva vilda västernböcker inte dög att sätta ihop subjekt och predikat så att det blev en vettig mening. Så jag hittade ett förlag som aldrig tidigare anlitat mig och första boken, ”Italiensk öppning”, kom ut. Den fick utmärkta recensioner, jag blev till och med kallad en ”fantastisk debutant”, något jag verkligen gillade. Till andra boken blev jag tvungen att byta förlag, eftersom förste förläggaren fick jobb i Stockholm och lade ner sitt bolag. Jag ringde Lena Pilborg på Tre Böcker i Göteborg. Hon ville fortsätta på ett villkor: ”Jag ger bara ut böcker som utspelas i Göteborg med omnejd. Så din huvudperson måste flytta hit.” Det var egentligen en utmärkt lösning. Jag kände till Götet lika mycket som kommissarie Arnold Nyman, så hans vilsenhet var lätt att beskriva. 

 

Hur i hela världen fick du in en luftballongfärd i ”Kungen hotad”? Biljakter, båtfärder men ballong…?

Jag tror att din fråga innehåller svaret. Alla andra jakter var ju redan upptagna.

 

Lever Christian Aage fortfarande eller har han skrivit sin sista rad?

Christian lever men i fortsättningen skriver han bara på baksidan av vykort.

 

Hur står det till med Föreningen Kriminalförfattare i Stockholm? När kom senaste medlemmen till och vem var det?

FKIS är en nerlagd förening. Efter 27 år i hetluften lät vi denna luft pysa ur år 2003. Mycket berodde det på att flera medlemmar lämnat jordelivet. Vi var, som du vet, Uno Palmström, Carlösten Nordmark, Ulf Durling, Jan Ekström, Tage Giron, Ulla Trenter, Olov Svedelid, Jan Eric Arvastson, Jan-Olof Ekholm och jag.  Av dessa har Palmström, Nordmark, Giron och nu senast Svedelid avlidit. Senast tillträdde medlem var Anders Mathlein, men hans återkommande journalistiska resor till Söderhavet gjorde att han inte var så aktiv i gruppen som vi andra.

Föreningen skrev också mängder av noveller till svensk landsortspress. Efter 2004 föddes ur askan efter FKIS en grupp som lite övermodigt kallar sig Novellmästarna bestående av Ulf Durling, Ahrvid Engholm, Bertil Falk, Bodil Mårtensson, Helena Sigander, Ritta Jacobsson och Kjell E. Genberg. Olov Svedelid var också med och efter hans död har Jan-Olof Ekholm valts in. Under en period var också Björn Hellberg och Marianne Jeffmar med. Vi fortsatte med korta noveller till landsortspressen men nu är vi mest anlitade av LL-förlaget som årligen ger ut tre antologier av oss.

 

Hur ser du på kriminallitteraturen som skrivs av 70-80-talisterna idag kontra det som presterades för kanske 20-30 år sedan?

Vi skrev kortare på den tiden. De flesta av mina och mina samtidas romaner hade cirka 200 till 270 sidor. Nu tycks de flesta (utom de som ger ut på eget förlag) vilja åstadkomma luntor på närmare 600-700 sidor. Då blir det svårt att hålla tempot. Nu skrivs också mer om hur man hämtar och lämnar ungar på dagis, blöjbyten och vardagsbekymmer som vi inte ägnade lika mycket uppmärksamhet i våra intriger.

 

Vill du berätta om det du skriver på just nu?

I höst kommer en samling lättlästa noveller av mig och två andra på LL-förlaget. Jag har just förfärdigat en ungdomsbok och håller på att studera blodiga mördare från hela världen för ett projekt som jag hoppas en del på.

 

Eftersom vi på Deckarhuset inte har några egna idéer, utan tog stafettänket från dig och dina kamrater, vem skulle du vilja skicka intervjupinnen vidare till? Vem behöver våra läsare veta mer om?

Tja, Helena Sigander är en trevlig person som just börjat regissera kriminalpjäser som sänds i Radio Lidingö. Dessutom driver hon en deckarskola på nätet och skriver egna pjäser som sätts upp lite här och var i Stockholm.

 

Tusen tack Kjell för att du ville berätta för oss om dig och ditt skrivande!