Här har vi plötsligt en Nesbø utan Harry Hole. Vad är det som händer?

Den nya figuren är istället Roger Brown, en kreativ headhunter med utgifter större än inkomsterna. Brown är gift med Diana, som är en mycket vacker och eftertraktad kvinna. Och sådana kostar, har han upptäckt. Ett konstgalleri i bästa läge i Oslo bland annat, och lite annat smått och gott. Hon får allt hon skulle kunna önska sig. Men hon får inte DET hon önskar.

För att få kostnader och intäkter att gå ihop passar Brown på att fråga sina intervjuoffer om deras konstintresse och vad de har på väggarna därhemma… Det lönar sig fint, och går helt bra fram till dess att Brown råkar på den motsträvige kandidaten Clas Greve som han genast inser skulle passa som hand i handske på Pathfinder, en av hans klienter som är på jakt efter en ny direktör. Greve har något Brown till ha. Något han tar, och som slår tillbaka med sådan kraft att Brown plötsligt finner att det är hans huvud som det jagas efter.

I ärlighetens namn saknar jag Harry Hole, även om Roger Brown är en antihjälte av klass han också. Men han är inte Harry. Flytet, språket och spänningen finns där, inte tu tal om saken, men inte Harry…

Som vanligt trodde jag ungefär en tredjedel in i boken att jag klurat ut vad som var på gång och vem som… Fel fel fel… Också som vanligt. Det irriterar mig och jag får ingen ro förrän jag läst sista sidan i mitt signerade exemplar!

Aj då… DEN tvisten såg jag inte komma…