Erik Maria Bark bryter sitt gamla löfte att aldrig mer hypnotisera. Varför? För att han är lika övertygad som Kommissarie Joona Linna om att de brutala morden på en alldeles vanlig familj kan lösas, och den försvunna systern räddas, om bara minnen i det undermedvetna hos den överlevande sonen kan grävas fram. Men var det rätt väg? Har den räcka vidrigheter som följer i hypnosens fotspår kunnat undvikas? Var det Eriks fel, det som sedan hände?

Hypnotisören är utan tvekan en klass för sig! Kul att få en bok i händerna som gör att jag missar busshållplatsen därhemma flera gånger… Historien är driven, den är klar och enkel utan trassliga trådar som inte hänger ihop. Såväl miljöer, personligheterna och språket är lysande. Det kan aldrig vara en debutant som åstadkommit detta, väl? Namnet Kepler är det kanske första gången författaren använder, men …? Ibland får jag fatt i en bok som när jag lägger ihop den efter sista sidan, skickar tanken ”åh, tänk om jag ändå hade haft den här läsupplevelsen kvar”. Hypnotisören var en sådan bok.

Och i efterskott hittade jag information på nätet om vem Lars Kepler är – sök och du skall finna…