Hej Thomas Erikson, och grattis till en kanonbra debutroman!

Tack, det värmer ett debutanthjärta! =)

 

Vi på Deckarhuset vill gärna höra lite mer om dig. Vem är du egentligen?

Jag är en före detta bankman som ledsnat på fyrkantighet och regler, som ville prova lyckan som konsult inom områden som ledarskap, beteendevetenskap och coaching. Sedan tolv år tillbaka driver jag ett eget företag som ägnar sig åt dessa saker, mycket uppfriskande.

 

Jag jobbar i princip enbart med ledningsgrupper och råkar ut för fascinerande människor mer eller mindre varje dag. Under vissa perioder blir det mycket resor, så jag arbetar över hela Europa.

  

Hur började skrivandet för dig?

Precis som en massa andra författare har jag gamla halvfärdiga manus i diverse byrålådor. Massvis av gamla (långa) uppsatser från skoltiden. Skrivit ”på riktigt” kompletta saker, har jag gjort i tjugo år. När vi väntade vårt första barn hade jag lite tid över, och tanken på att den tiden skulle ta slut drev mig att bli färdig innan han kom.

 

Jag skrev tre färdiga manus under första halvan av 90-talet, sedan tog livet mig i en annan riktning under ett antal år. Mer seriöst och målmedvetet har jag skrivit de senaste fem åren.

 

Men varför skriver du?

För att det är så kul! Det finns få saker som är så roligt som att sätta sig ner med en idé i skallen, och från ett tomt papper (eller en vit skärm om man så vill) börja bygga upp en berättelse, att se karaktärer ta form och få liv. Obeskrivligt. Och om man tycker att någonting är skoj är det inget problem att kliva upp tre på morgonen och göra det.

 

Varför just deckare?

Varför inte? 😉 Jag skriver bara sånt jag kan tänka mig att läsa själv. Och jag gillar deckare, thrillers, rysare. Det ska hända saker, det ska vara spännande! Konstigare än så är det faktiskt inte. Att just deckargenren nu råkar vara ett veritabelt getingbo har inte hindrat mig hittills. Jag är alldeles för orutinerad för att begripa hur svårt det är att höras i just den genren.

 

På vilket sätt har du kunnat använda dig av ditt ”vanliga” jobb i författandet?

 Inte så mycket i själva skrivandet, den processen har jag utvecklat på egen hand. Men, det Bländverk har som extra krydda, beteendevetenskapen och färgerna, just det har jag plockat upp från min konsultbakgrund. Det Alex King kan, det kan också jag. (Även om jag hoppas att jag håller mig tillbaka en aning mer än vad han gör ibland…)

 

Alla situationer jag visar i boken som är relaterade till hans jobb som konsult är egenupplevda. Och eftersom jag bygger mina berättelser på människor har jag alltid ett öga öppet för intressanta personligheter. Alla karaktärer i Bländverk – alla – är baserade på verkliga människor. Kommissarien t ex är förstås inte kommissarie i verkligheten, men som person finns han på riktigt. Och vissa i min omedelbara närhet har uttryckt att de känner igen en och annan person…

 

Vi är förstås lite nyfikna på hur du jobbar. Är det fantasi, whiteboard klotter och post-its eller hur ser det ut i din skrivarlya?

Här har jag tur, för jag behöver ingen skrivarlya. Jag skriver lite var som helst. Vid köksbordet, i soffan högst upp; på flygplan, pendeltåg eller på hotellrum.

 

Hur jobbar jag? Tja, ett ord i taget är väl den övergripande strategin. Jag hade en idé jag ville testa. Lite i taget utvecklades den, och efter ett par hundra sidor kom jag på vad boken egentligen handlade om. Det låter inte riktigt klokt, men det är i alla fall sant. Generellt sett håller jag med Jan Guillou om att det handlar mer om disciplin än om inspiration. Bättre att trycka på tangenterna och få ur sig nånting, än att sitta där och vänta på att det ska flöda. Att jag inte har koll på hur en Ak4 funkar eller om Kaptensgatan verkligen löper parallellt med Sveavägen är ingenting jag låter hindra mig. Inte just då.

 

Under skapandet av just Bländverk hade jag ingen idé om hur alltihop skulle sluta. Som amatör skrev jag fullständigt på fri hand, vilket i ärlighetens namn också märks (se nästa fråga). På det hela taget är min hållning jämförelsevis enkel – kan jag hålla mig själv på halster kan jag nog hålla en och annan läsare på samma halster. Och varför ha sånt kontrollbehov? Alla berättelser slutar ju nånstans…

 

Rent praktiskt? Alla delar av processen är roliga. Både själva skapandet av berättelsen från början, vilket är mest inspiration. Men även redigerandet som är mer transpiration. Tidigare fick jag skriva ut hela manus i pappersform och använda golvet i vardagsrummet för att förstå vad jag höll på med, men det gör jag inte längre. Jag jobbar i word; ska jag göra ett mer genomtänkt synopsis i kapitelform lägger jag in varje scen i ett ppt-dokument. Då blir lätt att flytta omkring kapitlen om jag t ex upptäcker att Erik inte kan vara död innan han testamenterat bort alla pengarna till välgörande ändamål.

 

Kritik är något varje författare måste förhålla sig till. Hur ser din strategi ut?

Min strategi är enkel och pragmatisk. I mitt arbete som coach ingår att träna människor att ta emot kritik och negativ feedback. Det betyder att jag tvingas klara av det själv. Jag har blivit bedömd och utvärderad i mitt arbete så länge jag kan minnas. Jag välkomnar all kritik jag någonsin kan komma över, särskilt den negativa. Det är enda sättet för mig att bli bättre på det jag gör. Jag tar ingenting personligt, för de som uttalar sig om boken känner ändå inte mig.

 

När t ex Deckarhuset.se skrev att ” karaktärerna och miljöerna är möjligen aningen stereotypa” störde det inte mig alls. Det är förmodligen sant. Dessutom fick jag ett råd, ”något jag gärna ser att författaren filar lite på inför nästa bok om Alex King.” Här finns ju någonting att ta tag i!

 

När människor säger att allting är toppen blir jag mest av allt misstänksam, för ingenting är perfekt. Inte så hemskt mycket, i alla fall.

 

Skulle du vilja berätta om intrycken från din första bokmässa, ur en debutants synvinkel?

Kaos i Kapernaum! Himmel och plättar – ljudnivån var inte av denna värld. Det var som ett konstant tinnitusrus. Men kul, spännande och otroligt skoj att se alla andra författare; de där som jag läst i åratal och beundrar. Bara positivt!

 

Hur ställer du dig till att interagera med oss läsare via sociala medier? Blogga om din person, som Camilla Läckberg? Eller hålla den Björn Hellbergska linjen med ”vad är det?”

Interaktionen med framförallt läsare är hur kul som helst! Jag får mail varje vecka från människor som uttalar sig positivt om boken, och ber mig skynda på med uppföljaren. Hur skulle det kunna bli mer inspirerande?

 

Sociala medier är en del av den värld vi numera lever i, inget konstigt med det. Jag har en hemsida; jag finns på både Facebook och Twitter. Jag gör så gott jag förmår i dessa forum. Det är en del av hela bilden. Jag tror ingen författare längre kan sitta på sin kammare och värka fram berättelse, och sedan hoppas att ”texten skall tala för sig själv”. Inte om man vill få läsare, i alla fall.

 

Camilla Läckberg är en skicklig marknadsförare, ingen tvekan om det. Hon talar om sig själv som ett varumärke. Liza Marklund är ännu smartare. Hon säger att hon inte alls är något varumärke, vilket är ett lysande sätt at bygga just – ett varumärke… Hade hon slagit igenom i år 2011? Ingen aning.

 

Det som pågår därute är inte längre ett brus att tränga igenom, det är ett larm! Inte nödvändigtvis måste man skrika högre än alla andra, men man behöver nog finnas där; man behöver höras och synas. Som debutant är det än viktigare, och jag är inte alls säker på att jag gör allting rätt. Men jag gör mitt bästa för att visa vem jag är, och vad jag står för. Visst har jag en gräns mellan vad som är personligt och vad som är privat, men det har än så länge inte varit något problem.

 

Alla som vill och har frågor är välkomna att höra av sig direkt till mig.

 

Där har vi det!

Berätta – kommer det mer om din problemlösare Alex King som vi nu fått möta i Bländverk ?

Yes, uppföljaren är i princip färdigredigerad. Jag avsatte sommaren åt att skriva den, och jag är själv rätt nöjd över hur berättelsen tog sig ut. (Den är även ett lysande exempel på hur det går när man inte planerar allting i detalj: fortfarande sliter jag och förlaget med vilket av de båda sluten som är det bästa…)

 

Det är en delvis annorlunda historia, men med samma beståndsdelar som tidigare. Alex och Nina, och kommissarie Hellmark är tillbaka. Här får vi veta betydligt mer om Alex Kings bakgrund, var han kommer ifrån och hur han blev den man han är idag. Det handlar fortfarande om beteenden och hur man tolkar människor. Alex King tar sig för att manipulera en viss funktion i samhället, och resultatet blir faktiskt ganska tankeväckande…

 

Tusen tack för att vi fått prata med dig, och ett stort lycka till med efterföljaren!

Stort tack själva! Ha en fantastisk höst!