Kvinnorna på Stranden – Tove Alsterdal

Publicerat av

Tre kvinnor, Tre världsdelar, En journalist och Slaveri. Hur mycket är en människa värd idag, jämfört med då, då det begav sig?

Mer? Mindre? Fyratusen gånger MINDRE. Och det pågår människohandel i världen idag. För fullt.

Temat i Tove Alsterdals kriminalroman? Människohandel.

Jag kommer inte att gå in på handlingen alls, bara låta meddela att det är en rafflande snabb, träffsäker och absolut vidrig historia. Som skulle kunna vara hämtad direkt ur verkligheten. Tyvärr.

Romanen utspelar sig i Sverige, Spanien och USA. Om vart annat. Rörigt? Nej, långt ifrån.

Ha du ett antal timmar att avsätta för sträckläsning ? Kika på Tove Alsterdals

”Kvinnorna på stranden”. Den avviker från våra dussindeckare!

Detta inlägg är publicerat under Böcker, Recension av Mi. Bokmärk permalänken.

Om Mi

Namn: Mi

Roll: Bloggskribent

Om mig: 49-årig yrkesarbetande 2-barnsmamma i Skåne, som inte kan leva utan böcker. Är bara intresserad av böcker, struntar helt i musik, film och tv-serier.

Bor: I Bjärred, sydvästra Skåne, tillsammans med man och två siameser. Barnen är utflugna och kommer bara hem för att stjäla böcker ur mina hyllor.

Böcker: Pocket eller inbundet spelar ingen roll, men en ljudbok tar jag inte i. Försökte en gång, men kände mig lurad på läsupplevelsen. Bloggar om läsupplevelser, efterlängtade utgivningar, biblioteksbesök, lustiga antikvariat i världen, udda författare och jakten på den ultimata läsupplevelsen.



Gillar framför allt denna typ av deckare: Nyutgiven och mycket gammal litteratur är lika intressant. Jag är absolut ingen litteratursnobb utan läser allt jag kommer över. Utan urskiljning kan omgivningen ibland tycka. Så länge det är välskrivet och spännande fungerar det för mig. Läser om möjligt på originalspråk, eftersom viktiga känslor kan försvinna i en översättning. Jag gillar författare som vågar skapar något eget, unikt, och inte följer receptet för hur en bestseller ska se ut. Allt som har ett vackert målande språk och spänning i ett. En bok jag inte kan vara utan är Rex Stouts The League Of Frightened Men från 1935. Det jag ogillar är dussinförfattare som Läckberg och Marklund. Ja, allt som känns oinspirerat och oengagerat. Serier där samma personer dyker upp i flera romaner är något av ett hatobjekt. Som språkpolis får jag allergiska utslag av många slit-och-slängböcker. Tyskungen har så dåligt språk att jag faktiskt kastade den. Det händer inte ofta. Stavfel är fasansfullt, grammatiska grodor = papperskorgen.