Efter att inte ha öppnat en bok på över ett halvår fick NATTFÅK bli boken som jag ”tvingade” mig till att läsa.
Theorins första bok SKUMMTIMMEN höll mig i ett fast grepp, så jag tänkte att om NATTFÅK är hälften så bra så kommer den att fånga mig och hålla fast trots att tankarna ibland vandrar iväg.
Efter att ha vänt sista bladet så kan jag konstatera att den höll mig i ett fast grepp från pärm till pärm. Jag slukade till och med det lilla extra material som fanns i slutet.
Jag hade i förväg läst en del recentioner om NATTFÅK och visste att Gerlof Davidsson skulle dyka upp även i denna bok. Kände mig tveksam till att han åter igen skulle figurera som karaktär. Men det funkar, Gerlof funkar. Det är han som på lite avstånd är problemlösaren.
NATTFÅK är ingen polisroman/deckare. Det är en Gerlof deckare. Jag gillar Gerlof och hans lite sävliga eftertänksamma sätt. Han driver handlingen och levererar sedan lösningen.
Jag hade dock önskat lära känna Tilda Davidsson lite mera. Det kändes som hennes personlighet inte kom fram riktigt. men jag antar att jag får träffa henne igen i något framtida Therin alster.
De övriga personporträtten är annars trovärdiga och ger ett genuint intryck.
Det som jag finner mest intressant med NATTFÅK är att det inte är förrän precis i slutet som man får hela bilden av historien och det ger en del ”aha” och en del eftertanke. Sen väljer man själv hur mycket av spökhistorierna man tror på.
Jag blev i alla fall sugen på att åka till Öland mitt i vintern och försöka passa in besöket med en Fåk.
Tidigare om Nattfåk på Deckarhuset: