Annica Alm har skrivit en deckare som samtidigt belyser ett angeläget ämne. Rashat och särbehandling av invandrare. I det här fallet det s k resandefolket.

Historien tar sin början i och med att Tore Olsson, en tillsynes alldeles vanlig pensionär, mördas på ett mycket makabert sätt. Han hittas med en isdubb intryckt i höger öga. Brottsutredaren, Ingela Lund, och hennes kollegor drar igång en utredning och leds sakta men säkert in i en värld ingen av dem tidigare träffat på. Världen i Jönköping på 1950-talet där barnavårdsnämnden var ett hatat verk som såg sig själva som allenarådande när det gäller vad som är bäst för barnen i samhällets ytterkanter.

En Fröken Strömgren på barnavårdsnämnden i Jönköping är en av nyckelpersonerna vid dessa placeringar. Hon visar ett intensivt engagemang i framförallt resandefolkets familjesituationer med många barn. De ska assimileras till varje pris.
Lund och hennes kollegor rotar i den smuts som de involverade försöker glömma vill glömma, men finner till slut såväl mönster som motiv till mordet. Vilket av alla dessa barn är den hatiske hämnaren, och hur många offer ska mördaren hinna skörda?

Alm har skrivit en debattbok lika mycket som en deckare. Hon har i likhet med Roslund och Hellström använt sig av kriminalromanen som form för att lyfta ett intressant och skrämmande ämne. Är det viljan att diskutera som drivit henne eller har det slumpat sig så att plotten i boken ”råkade bli” runt ett brännbart ämne? Vem vet?

Språket i boken är lättflytande och trevligt. Inga hick-ups utan Alm använder ett varierat ordförråd utan att bli tung. Kanske , med tiden, kommer vi att få uppleva att karaktärerna blir mer personligt formade, de är nästa alla lite uppenbara i Ohyra. Inte så att det stör, men för ett högre betyg än 3,5 poäng av 5 möjliga så hade jag önskat mig mer färg!