Thomas Engström

Thomas Engström är ny i spionthrillerbranchen. Med Väster om friheten lanserar han en trilogi som utspelar sig i internationell miljö. Ett vågat drag i en tid då deckare som utspelar sig i skandinavisk miljö är heta på marknaden. Frågan är om trilogin kan hävda sig på den internationella marknaden och vad tycker svenska läsare? Det återstår att se.

Väster om friheten

Handlar om Ludwig Lichtenstein, en före detta stasiagent i Östtyskland/ spion åt CIA. Efter murens fall har det sakta men säkert gått utför för Ludwig som nu arbetar som krögare av lägre rang. Då och då får han också fortfarande uppdrag av CIA. När en kvinna hör av sig till amerikanska ambassaden med intressanta uppgifter om två amerikaner som dödades i Marrakech är det Ludwig som får uppdraget att hämta upp kvinnan. Uppdraget börjar enkelt men saker och ting blir snabbt komplicerade. Det blir inte lättare av att Ludwig har en indrivande som flåsar honom i nacken och vill ha tillbaka sina pengar.

GT

Är smeknamnet på Stationschefen på CIA-kontoret i Berlin. Konceptet GT är inget nytt. En stagnerad manlig gammal agentchef som sörjer tiden före murens fall då öst och väst spelade ett sofistikerat schackspel som var spännande för spelarna. Hur det gick för schackpjäserna spelade mindre roll. En bonde offrades lätt för lite hemlig information av en springare. Den nya ordningen ställde till det för dessa män som aldrig anpassade sig till den nya verkligheten. Tillsammans med Ludwig bildar de ett tragiskt radarpar med skillnaden att Ludwig alltid har och alltid kommer att ha mer att förlora än GT.

Skickligt av Engström

Om jag inte visste namnet på författaren hade jag nog aldrig gissat att det var en svensk författare. Språket, atmosfären karaktärerna och miljöerna känns äkta. Trots att karaktärerna i mångt och mycket är stereotyper så är de unika i den meningen att de har sina specifika bakgrunder och egenheters. I stil är det mindre action som i klättra på husfasader, snygg hjälte, och cool utrustning och mer John le Carré – så gick det sen.

Den eviga frågan

Vad gör vi åt kvinnokaraktärerna! Nu har Engström med ett par kvinnor i boken, även om de har mindre roller att spela, min frustration är mer allmän. Är jag för krävande/orealistisk? I min önskan att författarna skulle kunna anstränga sig lite mer för att trycka in lite fler kvinnor i böckerna och framförallt ge dem mer utrymme? Jag menar, efter succén med Homeland tror väl ingen längre att folk aldrig skulle acceptera en kvinnlig huvudkaraktär. Visst är spioneri av tradition ett mansdominerat yrke men det är ju inte så att det inte existerar kvinnliga spioner. Jag såg en dokumentär förra veckan om kvinnliga spioner under andra världskriget. Min känga riktas inte bara till manliga thrillerförfattare utan även till kvinnliga författare. Varför skriver inte fler kvinnor spionromaner? Var är ni?