Faller fritt som i en dröm – Leif GW Persson

Jag gillar Leif GW Persson det är bara så, och jag gillar hans deckare också även fast jag inte riktigt vet varför. De är lite annorlunda från andra deckare (och annorlunda från andra deckare som jag gillar) bland annat genom att man inte alls kommer personerna så nära – jag skriver personerna, för även om det är ett gäng karaktärer som återkommer genom böckerna är det svårt att peka ut en huvudperson (skulle väl vara Lars Martin Johansson då) och det gillar jag också. En person som har en framträdande roll i en bok har en mer undanskymd i en annan. Detta leder till att böckerna inte behöver läsas i kronologisk ordning, men jag skulle ändå rekommendera det eftersom jag alltid gillar att läsa serier i rätt ordning (jag är en sucker för de personliga historierna som är frikopplade från själva deckargåtan, jag vet… :). Som alltid skildrar Persson polisarbetet och polislivet väldigt målande, och trots att jag inte vet något alls om riktigt polisarbete känns det som alltid väldigt trovärdigt.

Faller fritt som i en dröm omnämns som sista delen i en trilogi om tre (Mellan sommarens längtan och vinterns köld och En annan tid, ett annat liv) och även om dessa tre böcker hänger ihop är det som sagt samma karaktärer som i alla de övriga böckerna också, inte bara dessa tre. I Faller fritt som i en dröm behandlas Palmemordet och jag tycker det var en av de lättare böckerna av Leif GW Persson att läsa (vissa av böckerna glider man igenom, andra hänger man inte alls med i svängarna, men det är också lite av charmen). Sammanfattningsvis skulle jag absolut rekommendera denna bok, både som fristående, men ännu hellre i rätt ordning i Perssons deckarserie.