Hej Helena Sigander!
Tack för att du har tagit dig tid ifrån ditt eget skrivande och ifrån drivandet av Deckarskolan.com för att svara på alla våra frågor om hur man skriver en egen deckare!

Först och främst skulle det vara spännande att få veta lite mer om dina egna böcker. Med andra ord är vi väldigt nyfikna på hur det gick till när DU skrev din allra första deckare?!

Svar: Hej, och tack för förtroendet att ge viktiga svar till dem som faktiskt är ute efter stödpinnar i skrivjobbet. Det hade jag behövt när jag debuterade i deckargenren med Döda män vittnar inte. Jag gjorde som många gör innan, den s.k. egna rösten håller /stil och språk/ samt innan en egentlig utredare var född. Jag prövade helt enkelt att få ihop story-brott-miljö-kärlek och skrev i en Bo Balderson-rolighetsstil som recensenter förväxlade med kåseristil, vilket gjorde mig arg. Men redan andra deckaren blev mer realistisk och jag försökte hålla inne med sarkasmer, vilket i längden känns bra.
Idén kom över mig, liksom de gör fortfarande, jag kan inte förklara hur, lite som en film. Men en förklaring är att jag sätter personer i en situation och de får känna efter hur det känns och utifrån det går storyn vidare med konsekvenser… Men jag jobbar med synops, alltid. Även om jag tar mig friheten att börja skriva rakt ned i början för att känna på personer och miljö, gör jag förr eller senare en synops, kapitel för kapitel.

Vad är du så här i efterhand mest nöjd med?
Svar: omslaget! (vilket jag inte hade hand om). Visst låter det bittert men två böcker orkar jag inte läsa av mig själv i dag, den ena är Döda män vittnar inte och den andra är en thriller En mycket nervös man, som jag arbetade mycket på. Min förläggare sa kallt, dra ned 100 sidor! Det är omöjligt sa jag, Gör det, Sedan blev boken oläslig, men hon tryckte den ändå. Jag lämnade det förlaget.


Vad skulle du nu ha gjort annorlunda/ändrat om du fick chansen att skriva om den?
Svar: Jag skulle satsa på gestaltningen och inte ge min detektiv en sådan underlig bakgrund (föddes av en 17-åring som sedan blev flygakrobat, pappan var en engelsk Lord och tja … herregud!) Men, det ska jag säga, att jag älskade min Eva S:t Clair, det gjorde min förläggare också. Kanske passade hon i den tiden? Jag skulle också ändra språket en hel del. Numera skriver jag inte så högtravande, ej så litterärt utan funktionellt och kommer snabbt till det väsentliga. Inga krumbukter och inga onödiga beskrivningar, utan gestaltning och dialog.

Klicka här för att läsa resten av frågorna…

Hej Helena Sigander!
Tack för att du har tagit dig tid ifrån ditt eget skrivande och ifrån drivandet av Deckarskolan.com för att svara på alla våra frågor om hur man skriver en egen deckare!

Först och främst skulle det vara spännande att få veta lite mer om dina egna böcker. Med andra ord är vi väldigt nyfikna på hur det gick till när DU skrev din allra första deckare?!

Svar: Hej, och tack för förtroendet att ge viktiga svar till dem som faktiskt är ute efter stödpinnar i skrivjobbet. Det hade jag behövt när jag debuterade i deckargenren med Döda män vittnar inte. Jag gjorde som många gör innan, den s.k. egna rösten håller /stil och språk/ samt innan en egentlig utredare var född. Jag prövade helt enkelt att få ihop story-brott-miljö-kärlek och skrev i en Bo Balderson-rolighetsstil som recensenter förväxlade med kåseristil, vilket gjorde mig arg. Men redan andra deckaren blev mer realistisk och jag försökte hålla inne med sarkasmer, vilket i längden känns bra.
Idén kom över mig, liksom de gör fortfarande, jag kan inte förklara hur, lite som en film. Men en förklaring är att jag sätter personer i en situation och de får känna efter hur det känns och utifrån det går storyn vidare med konsekvenser… Men jag jobbar med synops, alltid. Även om jag tar mig friheten att börja skriva rakt ned i början för att känna på personer och miljö, gör jag förr eller senare en synops, kapitel för kapitel.

Vad är du så här i efterhand mest nöjd med?
Svar: omslaget! (vilket jag inte hade hand om). Visst låter det bittert men två böcker orkar jag inte läsa av mig själv i dag, den ena är Döda män vittnar inte och den andra är en thriller En mycket nervös man, som jag arbetade mycket på. Min förläggare sa kallt, dra ned 100 sidor! Det är omöjligt sa jag, Gör det, Sedan blev boken oläslig, men hon tryckte den ändå. Jag lämnade det förlaget.


Vad skulle du nu ha gjort annorlunda/ändrat om du fick chansen att skriva om den?
Svar: Jag skulle satsa på gestaltningen och inte ge min detektiv en sådan underlig bakgrund (föddes av en 17-åring som sedan blev flygakrobat, pappan var en engelsk Lord och tja … herregud!) Men, det ska jag säga, att jag älskade min Eva S:t Clair, det gjorde min förläggare också. Kanske passade hon i den tiden? Jag skulle också ändra språket en hel del. Numera skriver jag inte så högtravande, ej så litterärt utan funktionellt och kommer snabbt till det väsentliga. Inga krumbukter och inga onödiga beskrivningar, utan gestaltning och dialog.

Fråga 1
En fråga ifrån signaturen Lisa: Jag undrar om det finns några knep för hur man ska gå till väga med just stickspåren. De måste ju verka övertygande, men samtidigt kan man väl inte göra dom för bra, det blir ju inte realistiskt?
Vad säger du om detta Helena?
Svar: Bihistorier kan vara dels stories som faktiskt tillhör huvudlinjen, ungefär som i Stieg Larssons första. Familjens hemligheter gav förklaringar till brottet/brotten. (Salanders story är ett kvinnotema, som jag tror fortsätter i bok 2 och 3 vilka jag inte läst, så jag gissar nu om den saken). Dels är det utredarens personliga historia vilket författare kan var så förtjusta i att man undrar varför de inte har skrivit en roman i stället. Deckaren är, tycker jag, romanen om ett brott och samhällsskildringen bör ligga som grund för förståelsen för brottets uppkomst och genomförande och lösning.
Andra stickspår som t.ex. om man i ett samhälle ska bygga en bro eller inte, kan man med fördel bygga in i brottet som korruption eller nåt; alltså inte klistra på ett ”ämne för dagen” bara för att man skriver en deckare.
Frågan är svår eftersom något ska verka övertygande men inte realistisk och jag skulle vilja veta mer om själva frågeställningen. Hm… Kanske menar Lisa att en bilhistoria, stickspår, inte får ta över själva frågeställningen i boken. Vem har mördat X? (som var en gnällig typ som ingen gillade) Om författaren i stället beskriver älskaren till den kvinnliga utredaren som en intressant konstnär vars hemligheter bara blir mer och mer hisnande, är nog boken felkonstruerad.
Grundtips: innan du börjar skriva, gradera problematiken som du ska ha med. Fokusera på den viktigaste, Ser du då att ditt tema inte räcker till att hålla intresset uppe, (skriv /rita/skapa gärna en synops), byt tema. Flytta om karaktärerna T.ex. gör konstnären till utredare och låt den kvinnliga f.d. utredaren mördas därför att… konstnärens hemligheter var av den arten att…

Fråga 2
En fråga ifrån signaturen Therese: Jag undrar hur man får reda på vem det är som utreder vad inom polisen. Eller kanske snarare hur man gör research för en deckare överhuvudtaget. Allt jag “vet” om detektivarbete (både i Sverige och USA) har jag lärt mig via böcker, teve och film, är det så på riktigt eller är det vanligt att det fejkas? Är tex Camilla Läckbergs böcker nära verkligheten? Lägger deckarförfattare generellt sett ned mycket arbete på att få det “äkta” eller blir det bara tråkigt då?
Helena svarar: Det klassiska svaret om Wallander är att om han jobbade inom polisen skulle han vid det här laget sitta i fängelse, för han jobbar lagvidrigt. De finns sajter om polisarbete på Internet, och om brandmän och rättsläkare, du kan läsa polistidningar och ta reda på polisutbildningar och vad de gör där.
Ibland måste kanske en privatperson hänga med polisen på ett förhör för storyns skull, men i verkligheten sker det inte alls. Inte har en tandläkare med sig en lekman på jobbet och säger, du kan ge bedövningen!
Du får tänka till själv. Deckarna är fiction! Det är själva fiction som ska övertyga, inte (kanske) hur verkligt allting är. Många deckarförfattare frågar poliser om saker och ting och på det viset etableras en kontakt och en författare som jag känner har en ”egen” polis sedan 20 år. Man kan bli avundsjuk för mindre.
Ett stickspår men i alla fall: när jag skrev Döda blondiners sällskap läste jag mycket nyttigheter i Socialstyrelsens gratisbroschyrer om obduktioner samt gjorde studiebesök på en rättsläkarstation och fick alltsammans klart för mig, från intaget av en död till det sista ihopsyendet av kroppen före utlämnandet av kroppen till begravningsbyrån. OM du kunde gör ett sådant besök på en polisstation, skulle du få insikter för resten av ditt skrivande. Inför Marionett hängde jag på rättegångar i ett halvår. Domsslut är offentlig handling och kan köpas på domstolen. O.s.v.

Fråga 3
Andreas och Lars undrar: Vad är det vanligaste felet man gör när man försöker sig på att skriva en bok för första gången?
Helena svarar:
Man gör samma fel som gör en bok tråkig:
För många personer
För krångligt brott
Konstiga miljöer som inte ens författaren känner till
Avsaknad av GESTALTNING
Enkel dialog som börjar med Hej. Hej, du. Hur mår du?
Och att författaren envisas med att berätta en sanning. Gör inte det, underdriv eller överdriv.
Krånglar till språket
Arbetar inte med undertext
Använder inte actionteknik när det hettar till med sex, mord, hot, oväder, olyckor utan BERÄTTAR om det
Att man inte håller sig till Sverige

Fråga 4
Signaturen David undrar: Måste man alltid veta vem mördaren är när man börjar skriva… eller kan man överraska sig själv på slutet?
Vad säger du om detta Helena? Har du själv alltid vetat vem mördaren är när du börjar skriva på första meningen?
Svar:  För din egen skull, för att du ska komma fram till ett slut på boken – gör en synops. Där hittar du mördaren. För en mördare ska ha tillfälle, motiv och medel att utföra mordet. Dessutom ska du veta HUR mordet har begåtts.
Och jag själv, nja, jag bygger mina stories genom att rita små figurer på ett papper, i rutor, (ja skratta ni! Men det funkar för mig) Så det är ingen överraskning vem som gör vad, faktiskt har jag vetat det i 350 sidor, Puh!
Det där med första meningen är en helt annan sak. Den kommer jag inte på i första taget! Det är den som ska sälja manuset till förlaget.

Fråga 5
Fråga ifrån Elias: Hej, jag har skrivit två deckare redan som jag har försökt fått utgivna. Båda två har dessvärre blivit refuserade med samma motivering –förlagen tyckte att de kändes som deckare som var översatta ifrån engelska och de var ute efter något som kändes mer genuint svenskt. Vad kan jag ha gjort för fel? Hur gör man en deckare som känns… svensk?
Helena svarar: Hm… I min Terrorns tecken blev recensenter galna över att jag skrev engelskliknande uttryck för helikopter och lite annat.
Tips: Man ska inte riva den hand som kan föda en! Mitt råd är alltså att skriva svenskt. Jaha och det var frågan Alltså, geografin kan vara på ett ställe som du och andra känner till. Folk gillar de riktiga gatunamnen och de riktiga träden och numret på bussen. Dialogen ska låta svensk, och brottets konsekvenser ska kunna ”begripas” i Sverige. Om någon massmördar folk på andra sidan jordklotet känns inte det engagerande.
Översatta från engelska? Hm.. vad kan det vara? Rävjakt? Eftermiddagste? Låt folk dans runt en midsommarstång, fira Lucia, plocka äpplen och svamp och åka till landet. I en av mina deckare får alla dricka kaffe hela tiden och säga till varandra: Vad är det som händer? Det gör alla i alla svenska deckare och jag får en skrattattack varenda gång.

Fråga 6
En fråga ifrån oss på Deckarhuset: Till oss som ska skriva vår första deckare nu i november under NaNoWriMo, vad är ditt allra bästa råd?
Svar: Grunna över storyns förlopp först. Sedan kan du plocka in folk som behövs för det där. Hitta en miljö som du känner till – ex hockeyrink om du lirar ishockey. I texten använder du då och då faktaord om hockey och gör det hela troligt genom det.
Hitta gärna liket i stället för att berätta själva mordtillfället (vilket är jättesvårt)

… och så tillsist några snabba A eller B frågor:

Fråga 7
Vad är viktigast i en deckare
A– Språket eller B- Storyn
Svar: Fy, vad svårt. Men om du kan göra troligt – någonting – då läser läsaren vidare med intresse även om storyn är blaha blaha.

Fråga 8
Jag skriver helst på A– Morgonen eller B- Kvällen
Svar: Jag skriver varje dag från klockan 9.00 till sena kvällen. Jag skulle inte börja skriva på kvällen numera, det gjorde jag förstås när jag hade en anställning. Och jag tycker att hela skrivdagen är förstörd om jag inte kommer igång före kl. 10.00.

Fråga 9
Deckarna var bättre A- Förr eller B- idag
Svar: I dag.  Fast somliga mord var roligare förr, läs Agatha Christie– ingen kan giftmörda som hon!

Med detta tackar vi Helena Sigander för hjälpen och önskar både henne och alla eleverna på Deckarskolan en fortsatt trevlig höst!