Karin Alvtegen är visserligen inte död men hon slutar att skriva deckare!? Detta enligt en notis i SvD som hänvisar till en artikel i Svensk Bokhandel.
Deckarhusets kommentar: Sorgligt 🙁
månadsarkiv: november 2008
Intervju med författarparet Paul
Hej Ove och Kristina, varför skriver ni just deckare?
I Svenskfinland fanns i decennier ett stort svart hål där det borde ha funnits flera rader med traditionella deckare från vår egen miljö. Vi försökte väl i desperation börja fylla det hålet när inte förlagen gjorde det. Nu är vi inte ensamma mer.
När i livet bestämde ni er för att bli författare?
Det har vi aldrig gjort. Vi skrev först en bok åt oss själva. På skoj visade vi den åt vänner och arbetskamrater. Tillräckligt många ville läsa den och tyckte om den för att vi skulle låta duplicera fler exemplar. Under den processen mognade en andra bok. Och sen en tredje. Först när vi trädde ur arbetslivet och in i pensionärslivet gjorde vi ett beslut. Inte att bli författare men att låta trycka alla tre, för vid det laget visste vi att tillräckligt många gillade dem. Som pensionärer har vi skrivit tre till, bara för att hålla övre våningen igång.
Hur går det till när två personer skriver på en och samma bok, rent praktiskt?
Det finns säkert många sätt. Vi skriver turvis. Recept: Först tar man en kvinna som hittar på huvudintrigen och så tar hon en man som leder henne och läsaren därifrån. På det sättet genererar man hela tiden nytt och får åtminstone inte själv tråkigt. Böckerna får inte heller könsrelaterad slagsida. Så har vi den omutliga regeln att bägge måste godkänna hela texten.
Kan man tjäna pengar på sitt skrivande även om man inte heter Stieg Larsson?
Vi kan nog räkna upp andra namn som kan det, men inte våra egna. För oss skulle det gälla att få böckerna översatta till finska, och för det finns inga stipendier som det gör åt andra hållet. Eller så att klara hoppet över viken västerut.
Det är fråga om andra värden än pengar, men man behöver inte direkt förlora ekonomiskt.
Behöver vi vara oroliga för att färre och färre barn idag ids läsa?
Nej. IQ bestämmer. – Usch, det lät fult. Vi menar, bokens existens är inte hotad. Förr eller senare upptäcker de flesta, kanske just via nätet, vad det innebär att ha en bok i handen och sedan få den innanför skinnet.
Vad kan litteraturvärlden, med författare, förläggare, bibliotekarier och bokhandlare göra för att locka fler barn till goda läsvanor?
Sätta bra böcker i deras händer. I det sammanhanget är det aldrig fel att locka in dem på brottets bana. Det är t.ex. dokumenterat att vår mest kända finlandssvenska deckarförfattare Staffan Bruun har fått åtskilliga skolpojkar att börja läsa böcker.
Är det skillnad på hur en TV deckare påverkar oss, jämfört med en deckare i bokformat?
Visst. Överhuvudtaget lämnar en bok mycket mer åt läsaren att fylla i från sin egen fantasi. Det finns alltså inte bara författarens frihet utan också läsarens. En TV-bild är tämligen färdigtuggad även om den kan ge olika associationer åt olika människor.
Om ni fick välja ut en person med någon form av anknytning till deckare, författare, samlare eller antikvariehandlare, etc att intervjua , vem skulle det vara?
Någonstans i trakterna av Drottninggatan och Kungsgatan (kanske Apelbergsgatan?) fanns ett antikvariat där vi på varje Stockholmsresa brukade ersätta och komplettera våra uppätna deckare. Vi har nämligen kennel. Om den vänliga mannen där ännu finns kvar kunde han säkert berätta mycket. Oss lärde han att hunden inte endast är människans bästa vän utan i all synnerhet just den antikvariska bokhandelsinnehavarens bästa vän. Hunden älskar nämligen limmet bakom bokryggen på gamla böcker och det är därför den gnager bort ryggen, sliter av trådarna – speciellt på inbundna klassiska deckare – och skickar iväg husse och matte efter nya exemplar som står att finna i antikvariatet men inte i den vanliga bokhandeln.
Eller så kunde ni intervjua Henrik Tandefeldt, i Sverige bosatt finländare med åtminstone tre deckare bakom sig. Han har själv hund och har funderat på det där med deckarförfattare och hundar.
Till sist; vad läser ni just nu?
Skäms lite att erkänna det, men jag kom i gång med Stieg Larsson först nu (den första, som Kristina läst redan tidigare, och hon läser den tredje nu). Den andra har vi inte ännu. Larsson skriver på ett sätt som vi enkla själar bägge förstår.
Läs mer om Ove och Kristina Paul på deras hemsida…
Mi
Intervju med författarparet Paul
I finska svenskbygden, på Sarfsalö, finns ett författarpar väl värda att uppmärksammas av Deckarhuset. Kristina och Ove Paul. De är relativt okända här i Sverige, trots att de skriver på svenska och inte finska, som man skulle kunna tro. Tänk vilken begränsning för dem som författare! I sitt hemland kan bara en del av befolkningen läsa vad de skriver och i grannlandet, där alla skulle kunna läsa och njuta av deras alster, vet nästan ingen att de finns! Vilket öde. Jag nämnde dem i ett av blogginläggen och för den som blev nyfiken finns det mer att veta;
Hej Ove och Kristina, varför skriver ni just deckare?
I Svenskfinland fanns i decennier ett stort svart hål där det borde ha funnits flera rader med traditionella deckare från vår egen miljö. Vi försökte väl i desperation börja fylla det hålet när inte förlagen gjorde det. Nu är vi inte ensamma mer.
När i livet bestämde ni er för att bli författare?
Det har vi aldrig gjort. Vi skrev först en bok åt oss själva. På skoj visade vi den åt vänner och arbetskamrater. Tillräckligt många ville läsa den och tyckte om den för att vi skulle låta duplicera fler exemplar. Under den processen mognade en andra bok. Och sen en tredje. Först när vi trädde ur arbetslivet och in i pensionärslivet gjorde vi ett beslut. Inte att bli författare men att låta trycka alla tre, för vid det laget visste vi att tillräckligt många gillade dem. Som pensionärer har vi skrivit tre till, bara för att hålla övre våningen igång.
Klicka här för att läsa resten av intervjun med författarparet Paul…
Mulholland Drive
Jag måste erkänna att jag inte sett Mulholland Drive förrän nu i helgen och så här i efterhand vet jag inte riktigt var jag ska börja… Filmen är klart surrealistisk och man vet inte riktigt vad som händer eller när, men på något konstigt sätt knyts det (nästan) ihop på slutet. Eftersom jag hört mycket bra om filmen innan jag såg den tänkte jag under filmens första hälft ”Kejsarens nya kläder, folk kan inte på allvar tycka att det här är bra!” men mot slutet kände jag hur jag började svänga. Så här några dagar efteråt känner jag att jag fortfarande inte släppt den helt, den är fortfarande med mig – och då har den ju definitivt något! 🙂 Sammanfattningsvis ingen slöfilm att kolla på när hjärnan går på halvfart men klart sevärd då den skiljer sig från andra filmer.
Åsa+Rebecka = Max 6
SvD har en miniintervju med Åsa Larsson som ligger ute på deras sajt. Det fick mig att med lite dåligt samvete snegla över på högen av böcker som jag har införskaffat men av en eller annan anledning inte kommit för mig att läsa ännu… Solstorm, Åsas debutroman, ligger i den högen… men jag lovar -innan jul ska högen ha avverkats! 🙂
Fienden i spegeln
Jag har börjat läsa Leif Davidsens bok Fienden i spegeln. Den handlar om en familj som lever under falsk identitet i Kalifornien. John som mannen nu kallas leder grupper med rika män som vill uppleva överlevnad i öken. Efter det att han har varit borta en vecka utan kontakt med övervärlden kommer han tillbaka till hotellet och får då veta att ett plan har flugit in i World Trade Center och ett i Pentagon. John som tidigare gick under namnet Wuk och var yrkesmördare börjar nu känna en rädsla över att bli upptäckt.
Boken har börjat bra och jag känner verkligen att jag vill veta mer. Hur bra är den nya identiteten? Kan en före detta yrkesmördare gömma sig i USA efter ett terrordåd som skakade om världen så pass mycket som det faktiskt gjorde. Jag läser mer och kommer tillbaka och informerar om det är möjligt i bokens värld… nu är författaren dansk så det är säkert möjligt… 😉
”Ett hem utan böcker är som en kropp utan själ…”
var det någon som sa. Det är så sant som det är sagt. Igår uppmanade min älskade make mig att slita ut en bit av min själ ur min kropp.
– Älskling, en av bokhyllorna i hallen ser ut att rasa ihop, sa han
– Tok heller, sa jag, och knölade in en bok till…
Krasch… Hyllan rasade och mina älsklingar låg huller om buller. Helt obekvämt hade de det bland skor, väskor och soppåsen som inte gått ut själv än trots att jag väntat. Siamesfröken Candy fick ett inbundet ex av Luftslottet som sprängdes i huvudet. Hon ylade åt mig och såg mycket förnärmad ut. Som om det var mitt fel att hon satt under just den och inte Tio små negerpojkar i pocketupplaga!
– Kan du inte rensa lite, föreslog maken försynt
– Vilken bra idé, sa jag.
Medan maken mycket hjälpsamt satte tillbaka hyllplanet som gett upp och förstärkte med klotsar undertill, sorterade jag mina värdefulla ägodelar. En i spara högen, en till i sparahögen. En i omöjligtattslägahögen, en till i sparahögen… Ja – jag tror ni fattar konceptet, mina vänner. En i slängahögen. JAPP, det är helt sant! Ett gammalt gulnat exemplar av Lommabladet från juni 2007. Gud vet hur det hamnat i bokhyllan, men det var naturligtvis därför den rasade ihop!
Jag visste det! Det var inte böckernas fel. Det var reklamskräpet!