New York-trilogin (The New York Trilogy) av Paul Auster är en bok jag inte riktigt vet hur jag ska beskriva, mer än att den inte är som något annat jag läst, särskilt inte inom deckarvärlden (är väl ingen renodlad deckare heller). Intressant, snyggt, tankeväckande och bra, men inget för den som är på jakt efter en vanlig, hederlig deckare.
månadsarkiv: december 2008
Engelskspråkiga poliser i Skåne… Snart på TV4
Enligt DN.se kommer TV4 visa BBC version av Henning Mankells Wallander. TV4 har redan tidigare visat svenska filmatiseringar av Mankells böcker där Rolf Lassgård och Krister Henriksson spelat huvudrollen. Enligt TV4s inköpschef har kanalen nu även köpt in de tre första avsnitten från BBC där vi kommer få se Kenneth Branagh axla rollen som Kurt Wallander.
Deckarhusets kommentar: Ska bli spännande att se en ”svensk” serie producerad med lite större budget än vad som är vanligt… Ännu coolare skulle det bli om en kanal som HBO kunde få upp ögonen för svenska manus… det skulle vara något!
Skyltsöndag i Lund…
Med fara för liv och lem avsåg maken och jag strosa runt den normalt julmysiga, generöst utsmyckade stadskärnan i Lund. Karl XII:s lätt märkliga anhängare firade också. Med demonstrationer. Eller… ja… kastande av tegelstenar, brandfacklor och faktiskt också ett antal ”herrelösa” cyklar som man hittat övergivna i cykelställen vidcentralstationen.
I och med det kände sig också ”icke-likasinnade” grupper manade att säga sin åsikt, givetvis de också med gatsten och allehanda föremål såsom soptunnor och molotovcocktails.
Och vi som bara skulle till bokhandeln och köpa julkappsdeckare! Hela den idén sprack, som sagt. Precis som Lundabutikernas skyltfönster, innevånarnas bilrutor och annat av värde. Inte en enda deckare blev inköpt och inte en enda mugg glögg drucken, men för all del, inte en enda gatsten i huvudet eller tand utslagen heller och det ska vi om jag förstått det hela rätt, vara djupt tacksamma för…
Nattfåk
Nattfåk av Johan Theorin.
Detta är verkligen en annorlunda bok… till hälften spökhistoria och till hälften deckare. Det är dock författarens sätt att blanda (fläta ihop) dessa delar som gör boken så annorlunda. Historien är dessutom kryddad med en hel del sorg vilket hjälper till att hålla handlingen någorlunda verklighetsförankrad även när det börjar pratas om spöken.
Själva deckardelen av boken kommer smygande in i historien på ett väldigt smart sätt. Om jag skulle få ha önskat något så skulle det ha varit att denna del möjligtvis skulle varit lite större.
Saker jag retade mig på:
Det finns faktiskt bara två saker jag retade mig på i den boken… Det första var ordet ”fåk” det användes säkert 100 gånger vilket i mitt tycke är 99 gånger för mycket. Det andra är kaffe… alla dricker kaffe hela tiden och när det inte dricker kaffe så frågar de om det finns någon som vill dricka kaffe.
Tillsist:
Jag är inte ett dugg förvånad att Nattfåk blev utsedd till årets deckare för det är den värd, den är både nyskapande och spännande och vad mer kan man önska sig av en deckare? Detta är en perfekt bok att ge bort i julklapp till i stort sätt vem som helst!
Vattenuret
Vattenuret (The Water Clock) av Jim Kelly.
Jag blev eld och lågor efter det första kapitlet, guuuuud vilken inledning! Det måste ju vara en fantastiskt bra bok!
Reportern Philip Dryden har som alla andra fiktiva (och möjligtvis verkliga) journalister en förmåga att lägga näsan i blöt och på så sätt hamna mitt i stormens öga. Jag diggar Drydens ”sidekick” Humph, en tjock taxichaffis som Dryden lejt på heltid för att kunna skjutsa honom varhelst, närhelst han önskar. Dryden kör nämligen inte längre själv sedan han en dag körde av vägen och bilen landade i vattnet, varpå hans fru hamnade i koma. För att kunna vara nära sin hustru flyttar Dryden till hemstaden, och blir då tvungen att ställa om från att ha arbetat på en stor tidning i London till att bli lokalreporter på en liten landsortstidning. När ett lik med bruten nacke dyker upp i bakluckan på en bil förstår Dryden att man inte måste bo i London för att få uppleva äventyr. Han börjar nysta i denna historia och inser att den har sin början långt tillbaks i tiden, och att det är någon som inte tycker om hans snokande.
Första intrycket kan ibland vara bedrägligt. Visst var det en helt ok story… kanske rentav bra. Men den var inte fantastisk! Det tog mig vansinnigt lång tid att ta mig igenom boken eftersom jag inte haft tid att läsa annat än på kvällarna, och jag har tyvärr somnat efter bara några sidor varje kväll. Det något ryckiga språket och det stora antalet karaktärer spädde kanske på min trötthet. Det betyder ju inte att boken var dålig, men mina förväntningar efter det första kapitlet var skyhöga. Jag måste dock erkänna att jag redan köpt ytterligare en bok av Jim Kelly (Den förlorade sonen) och att jag ser fram emot fler äventyr med Philip Dryden.
Julklappstips för den starkmagade
Den osynlige (Postmortem) är första boken i Patricia Cornwells serie om Kay Scarpetta (jessica har tidigare bloggat (låååångt) om Scarpetta här). Råa, snabba, skrämmande är böckerna (särskilt de första)!
Skendöd
Skendöd (Vanish) av Tess Gerritsen.
Rättsläkare Maura Isles ska precis lämna bårhusets kylrum när hon märker nåt som rör sig. I en av liksäckarna. Hon undersöker dem och betraktar liket av en ung, vacker kvinna – som plötsligt slår upp ögonen.
Kvinnan förs till sjukhus där hon senare tar flera av patienterna som gisslan. En i gisslan är gravida polisen Jane Rizzoli som är där för att föda sitt barn.
Vem är kvinnan från bårhuset som tar gisslan? Och varför gör hon det?
Skendöd är Tess Gerritsens femte bok i serien om Maura Isles och Jane Rizzoli, men den första som jag läser. Den börjar riktigt bra och rafflande med den ultimata händelsen; ett lik som vaknar. Tyvärr så fortsätter boken sedan i ganska så traditionellt mönster, med presentation av brott, hemskheter och olika personer och misstänkta. Det skulle kunna bli bra men på något sätt känns det lite för oorginellt och det blir inte så spännande som man skulle kunna tro. Dessutom handlar Skendöd om otroligt viktiga och angelägna saker men jag blir inte så engagerad som jag skulle vilja.
Tess Gerritsens språk är lättläst och flyter på bra. Hon är effektiv i sin personbeskrivning, framför allt gällande Jane Rizzolis karaktär. Maura är däremot lite mer osynlig, vilket är synd eftersom jag skulle vilja veta mer om henne.
Trots detta så är Skendöd ändå en helt okej bok, som bjuder på några timmars förströelse och jag har inget emot att läsa mer om Maura och Jane.