Jag tycker att det är på tiden att vi börjar samla på oss lite grodor! Jag kan börja:
Jag läste Liza Marklunds En plats i solen nyligen och hittade en rolig liten mening redan på sidan 16:
”Annika, sa han, neddragningarna vi förhandlade fram i höstas är genomförda. Vi har vi inte längre resurser att hålla några specialreportrar.”
(Låt dock inte ovanstående mening skrämma bort er från att läsa En plats i solen. Det är Lizas bästa deckare någonsin! Recension kommer inom kort…)
En taxichaufför på väg att gå av sitt arbetspass upptäcker att samtliga skyltfönster på en av gatorna i centrum är krossade och att gatan är full av glassplitter. Lokalradions reporter är snabbt på plats och mitt i direktsändning hörs ett skrik inifrån bokhandeln. En död man har hittats i butiken. En mördad man. Uppsalapolisen med Ann Lindell är mycket bekymrad. Vad är det som händer? En tonåring, Ali, vet vad som pågår men han tänker inte berätta vad han sett.
Ann Lindell får hand om detta fall som visar sig vara knepigare än hon trott.
Som vanligt blandas Anns privatliv in i detalj. En gammal beundrare hör av sig och så är karusellen i gång.
Just detta med hennes privatliv, är det som på något sätt bygger hela boken. Och för all del alla de andra också. Jag gillar dem, de är lagom långsamma och man hinner med i handlingen. Att det handlar om ett brott och en utredning kommer alltsomoftast i skymundan, ja, jag glömmer liksom bort den delen. Jag upplever det kanske mer som en roman om Ann Lindell, som bara av en händelse råkar vara polis. Är det det du velat uppnå, Kjell? Eller har jag fått serien om bakfoten? (Inte för att det spelar mig någon roll, men det kunde vara intressant att höra!)
Nattskärran skulle faktiskt kunna upplevas som ett inlägg i invandrardebatten. Viktigt, och dessutom snyggt gjort. Berättelsen om Ali, en olycklig och vilsen invandrartonåring som jagas av en galen mördare…
När Mi för en tid sedan intervjuade Jan Mårtenson så föreslog han Claes Grill som Deckarhusets nästa ”intervjuoffer”. Vilka är vi att säga emot herr Mårtenson!?
Nu på måndag kommer Mis intervju med Claes Grill upp!
”Jag kastade mig ner framför datorn och började skriva. Fingrarna flög över tangentbordet och storyn flöt fram, det var en underbar känsla. Tänk att det var så lätt att skriva en roman!
Efter fem sidor var det stopp, för då pockade många frågor på svar. Den väsentligaste var naturligtvis vad som skulle hända härnäst och det hade jag inte klart för mig, så jag skrev den allra sista sidan av romanen i stället och det märkliga är att den finns kvar än idag.”
Inspirerad av Rolfs inlägg om Stieg Trenter här nedanför började jag fundera på Stockholm och deckare. Att Stockholm ofta blir centrum för deckare och brott är inte så konstigt, men hur beskrivs egentligen vår huvudstad i böcker och film i deckargenren? Detta tål att tittas närmare på! Men det här gör man inte med en handvändning, utan det får nog undersökas i flera omgångar.
Vad har vi då för böcker att titta närmare på? Några namn som spontant dyker upp är Arne Dahl, Liza Marklund, Lars Bill Lundholm, Stieg Trenter (of course), Sjöwall/Wahlöö och Jens Lapidus. Om jag skulle ta och läsa igenom dessa författare -och gärna andra- en gång till och se vad det är för slags Stockholm som skildras i våra deckare. Det vore nåt det… 😉 Vilka andra författare kommer ni på som skulle kunna vara aktuella? Och hur har vi det på filmfronten?
Innan jag sätter igång på riktigt så tar jag mig en snabb titt i bokhyllan. I Arne Dahls ”De största vatten” från 2002 finns följande beskrivning: ”Hon slingrade sig nerför den sedvanligt urinstinkande trappan och passerade under Regeringsbron i höjd med de fordom så uppmärksammade Kungstornen. Stockholms tvillingtorn. Numera visste ingen att de fanns. Rester från en femtiotalskarta. Det bet lite i kinderna. Ovanför tvillingtornen kändes den klarblå sensommarhimlen faktisk svensk. Klar och kall, frånvänd men välvillig, välvillig men frånvänd. En socialdemokratisk himmel av hädangången svensk modell. Hon nådde fram till Sveavägen. Eftersom det var grön gubbe tvekande hon inte en sekund att löpa ut i vansinnestrafiken…..”
44 år tidigare befinner sig en annan ung kvinna också på färd i Stockholmstrafiken:
”Majsolen hade tagit Stortorget i sitt våld och en pust av värme slog emot henne när hon steg in i sin lilla Topolino. Äntligen var våren kommen! Laura rös av välbehag, startade bilen och knixade sig genom smågränderna ner till Kornhamstorg. Det var som att komma ut i en malström, hon fintade sig in i en fil och genom diverse fräcka manövrar flöt hon lyckligen upp ur tumultet i Slusskarusellen och fräste med ett småleende förbi en räcka av bilar som väntat sekunden för länge på att spårvagnen skulle lämna körbanan fri. En av de lurade fattade humör och hon hade all möda att hålla honom bakom sig hela Katarinavägen upp. Det lyste grönt vid Folkunagatan, hon svängde in i rätt fil…..” (Stieg Trenter, ”Springaren” 1958)
Två böcker, två kvinnor, samma stad, samma trafikhets. Visst skiljer sig berättelserna från varandra; i Dahls Stockholm är 50-talet borta sen länge, hos Trenter pågår det för fullt med optimism och framåtanda. Och ändå har vi i båda skildringarna två starka kvinnor, på färd ensamma i sitt Stockholm, båda med grön gubbe i trafiken! Kommer jag att hitta fler liknande beskrivningar? Eller är det ett Stockholm skildrat enbart ur författarnas egna tycke? Det återstår att se.
Fortsättning följer….
En nioårig liten flicka, Ida, tar cykeln till kiosken för att köpa en tidning. Ida kommer dock inte tillbaka.
Ida kom inte ens så långt som till kiosken. Mamma Helgas värld rasar samman när hon inser att hennes dotter är försvunnen.
Polisen drar igång skallgång och draggar i älven, men Ida hittar de inte. För varje dag minskar hoppet om att hitta henne levande.
Det blir en otrevlig utmaning för Konrad Sejer och hans assistent Jacob Skarre. Det förefaller inte finnas någon uppenbar anledning till försvinnandet, och ingen indikation på mord. Seier och Skarre har helt enkelt ingenting att gå på. Vet verkligen ingen vad som hände med Ida? Någon vet, det är det enda kriminalinspektör Seier vet.
Historien är krypande otäck och skräcken att något liknande kunde hända mig driver mig att läsa vidare och att inte lägga ner boken förrän Ida kommit tillrätta. Ja, så tänkte jag. Hoppades jag. Det finns udda och lite obehagliga individer som dyker upp i historien då och då. Men – måste den skyldige till Idas försvinnande vara en ”byfåne”? En personen som på ett lite tragiskt sätt står utanför samhällets norm för normal ?
Hur otäck historien än är måste jag läsa vidare. Karin Fossum skriver fängslande, jag känner nästan att jag vill kika mellan fingrarna medan jag läser. När jag nått slutet, finns det som alltid frågor i Karins historier, som inte får något tydligt svar. Där av min hatkärlek.
Du Karin – kan du inte skriva en handfull helt fristående historier åt oss läsare som uppskattar ditt språk, ditt sätt att väva in trådarna, men som trots allt skulle vilja bli av med Seier & Co?
i Norge, så står vi här och är avundsjuka. Vi som inte på något sätt kan hinna med en kvällskurs i Oslo 2 dagar i veckan. Jag VISSTE det fanns en anledning att bo i Norge…
Aschehoug förlag har en författarskola. Deckarförfattaren Jan Sverre Syvertsen upptäcktes t ex där!
Det går, som jag förstått saken, till på följande sätt:
4. Kursen är GRATIS!
SÅ!
Ett upprop till alla våra svenska förlag – ring Trygve Åsund eller Mia Bull Gundersen och hör hur de tycker det fungerat. Har de en sund ROI på det här ? Om ja, Följ i deras fotspår!!
Larsson fortsätter erövra världen! Nu har han även vunnit den engelska publiken med The Girl Who Played With Fire som gått in på tredje platsen på listan över inbunden skönlitteratur.
Här kan du även läsa recensionen av Flickan som lekte med elden i The Independent…