A Clubbable Woman

Nu är den utläst, min första Dalziel/Pascoe-deckare. Jag åkte på en riktig dunderförkylning i mellandagarna (alltid när man är ledig från skolan…), och när febern lagt sig kom jag snabbt in i A Clubbable Woman (vet inte om den finns översatt till svenska? Har letat men inte hittat), som utspelar sig på en rugbyklubb i England. Jag har hört så mycket bra om Reginald Hill så erkännas bör att mina förväntningar var ganska höga. Kanske var det därför jag blev lite besviken, för egentligen är det en rätt bra deckare, men jag vet inte, jag fastnade aldrig riktigt. Jag fick ingen direkt känsla för karaktärerna (gillade varken Dalziel eller Pascoe), intrigen kändes inte riktigt medryckande och jag slutade boken med ett ”Jaha” (jag gissade dessutom ganska tidigt vem mördaren var och hade rätt i person men fel om motivet). Nu låter jag som sagt jätteskeptisk, och det är egentligen orättvist. Det är en klassisk engelsk deckare, toppen om man söker en oblodig deckare utan krypande känslor och så vidare – bara inte riktigt min smak, av någon anledning.

A Clubbable Woman hos Bokus

Och hos Adlibris

Flickan som lekte med elden…

Flickan som lekte med elden – Stieg Larsson

Efter att ha läst Män som hatar kvinnor höjdes ribban över vad jag förväntade mig av uppföljaren ganska ansenligt. Något som slog mig efter bara ett par kapitel av FSLME var att det inte var en uppföljare eller fortsättning på MSHK… Det är samma bok…

Milleniumtrilogin är i mitt tycke en och samma bok som bara råkar vara uppdelad i tre böcker (precis som tex Sagan om ringen böckerna)

Till skillnad från från MSHK är inte FSLME uppbyggd som en traditionell deckare. Snarare känns den som en del av en större historia som endast är där för att fördjupa karaktärena (och det lyckas den verkligen med)

Nu har jag precis börjat på Luftslottet och det ska bli väldigt spännande att se vart denna bok för historien…

Expiation

…heter det tredje och avslutande avsnittet av första säsongen med Lewis, och det avsnittet var fullt av krångliga familjeband och det är som om det hade varit nyckelfest men med väldigt höga insatser. En hunsad man, en alfahanne, och en av deras fruar har en hemlighet.

En nyårsafton i deckarens tecken…

Men man får väl skylla sig själv kan tänka. Eftersom vi reser på semester idag, årets första dag, ställde vi in allt som har med nyårsfirande att göra. Istället satt maken och spelade tv-spel med sonen, dottern jobbade och själv kröp jag ihop med tre katter och en hund i soffan. Ja – och en bok.  Maken hade på förmiddagen varit på Bokia och bytt min Låna-Och-Läs bok. Den lysande romanen Infiltratören lämnades in och Rymmaren av Thomas Bodström följde med hem. Den satte jag alltså omedelbart tänderna i. Den måste också läsas klart eftersom den är inbunden och rätt tjock, och därmed riskerar att mitt handbagage blir för tungt.

Efter de första två kapitlen kände jag den där krypande obehagliga Läckberg-känslan. Språkliga grodor, syftningsfel och språkliga upprepningar in absurdum. Ni vet den där – ”Min häst-varningen” som den gode GW uttryckt det.

Jag hakade sorgligt nog upp mig redan i början av boken, vilket troligen var det som sänkte hela upplevelsen. En av karaktärerna hade inte ”omskolat” sig utan ”ombildat” sig. Suck. Var personen möjligen tidigare ett handelsbolag och nu är han ett aktiebolag, eller? Jag tappade bort tråden ibland också. Trots att det bara fanns en. Texten var också pepprad med ovanliga ord. Har författaren slagit upp dem eller handlar det om en vokabulär som Bodström faktiskt använder dagligen? Om det är hans ordförråd så behöver han ta hjälp att förenkla texten lite, så att det flyter på lite lättare.

Karaktärerna? En aning stereotypa och klichéartade. Blir det en uppföljare så jobba gärna mer på dem!

Ploten? Om det funnits en eller ett par sidotrådar hade det helt klart lyft upplevelsen, men det duger.

Storyn tar sig efter hand och jag vill faktiskt veta vem som ska bära hundhuvudet och vem som klarar sig ur soppan!

Slutbetyg G, får jag ändå ge Bodström. Det är trots allt hans deckardebut, och jobbar han bara lite mer med språket och gestaltningen så kan det nog bli bra!

Dock en liten varning – det KAN vara risk för att Rymmaren blir ett nytt fall för Prosapolisen.