Av de 5 senaste deckarna jag har läst så har 4 haft en journalist i huvudrollen (!)… är detta bara ett lustigt sammanträffande?… Troligtvis inte, det finns onekligen något väldigt spännande över en grävande journalist. De gräver ofta fram sanningar som andra människor har gjort allt för att hemlighålla och dessutom är det ju journalistens jobb att nyfiket snappa upp saker de egentligen inte har med att göra.
Jag har inte kunnat undgå att bli lite nyfiken på hur en journalist arbetar på riktigt och vem bättre att fråga än Sveriges idag kanske mest kända grävande journalist (som dessutom verkar ha näsa för stora avslöjanden) jag talar självfallet om Monica Antonsson.
Hej Monica och välkommen till Deckarhuset! Efter mitt långa, utdragna intro tycker jag att vi hoppar direkt till frågorna:
Är inte en journalist i stort sätt en detektiv med papper och penna? (inga ledande frågor här inte 😉 )
Det kan man kanske säga. Åtminstone när man gräver som i fallet med Mia – Sanningen om Gömda.
…skulle du ta illa upp om jag kallade dig för detektivjournalist eller snokande journalist?
Nej. Detektivjournalist låter himla bra, tycker jag. Snoka låter sämre. Fast det är ju det man gör…
Har du några ”hemliga” knep du kan dela med dig av när det kommer till att få fram sanningen bakom en historia? (i en känd deckare, som vi inte nämner namnet på, låstas tex huvudkaraktären som är journalist vid ett flertal tillfällen vara någon annan för att få viktiga nyckelpersoner ”to spill their guts” händer detta i verkligheten också?)
Det vet jag inte. Jag har i alla fall aldrig gjort det. Det vore inte riktigt schysst, tycker jag.
Hade jag varit yngre så hade jag nog sökt mig till Janne Josefsson och gänget kring Uppdrag granskning. Jag hade gärna sprungit omkring på ankfarmer i Kina med dold kamera.
Hur mycket av ditt arbete går ut på snokande i mörka gränder/hemliga arkiv/spöklika källare kontra kaffedrickande och samtal med ”vanliga människor”?
Vanligtvis inte alls. Jag gör porträtt på människor som berättar om sig själva. Inom veckopressen ifrågasätter vi inte. Känner man att det är något skumt med storyn så kanske man kollar upp den. Är den skum spolar man den helt enkelt.
När jag jobbat som allmänreporter har det hänt men oftast är det samma sak där. Det finns ingen tid för grävande. Särskilt inte för oss som är frilans.
Nu börjar jag känna mig som en tvättäkta detektivjournalist för jag har en gissning om vad ditt nästa stora projekt kommer att handla om: Kärnkraft. Har jag rätt?
Kanske. Jag har researchat i de berörda länderna i många år. Men det kan nog bli något annat först. Vi får se.
Slutligen, läser du själv mycket deckare?
Nej, inte nu längre. Jag hinner helt enkelt inte. Det blir mest faktaböcker om det jag för tillfället jobbar med. Tidigare i livet läste jag deckare i parti och minut.
…kommer vi kanske få se någon deckare med Monica Antonsson tryckt över omslaget inom den närmsta tiden…?
Jag tror inte att jag kan. Synd. Det hade ju varit väldigt roligt. Och luckrativt.
Med detta tackar hela Deckarhuset Monica Antonsson för att hon tagit sig tid att ge oss alla en inblick i journalistens vardag!
