Till hennes försvar

Stephen Horn. Det är inte ofta jag läser en deckare som faktiskt har en BRA kärlekshistoria invävd i intrigen. I den här rättegångsthrillern är det kärleken som till stor del bär upp storyn och gör att man vill fortsätta läsa.

Frank O’Connell var tidigare en hotshot lawyer. Nu är han frånskild, har en dålig relation till sin son och jobbar som försvarsadvokat för samhällets minst bemedlade. Med andra ord: livet suger.

Den vackra societetskvinnan och kändisen Ashley Bronson anklagas för mord och utser Frank till sin försvarare. Till och med Frank förvånas över detta men accepterar uppdraget. Ashley erkänner för sin nye försvarare att hon gjort sig skyldig till mordet, men en process inleds med mål att få henne friad. Det hela kompliceras dock av att advokaten och klienten inleder en kärleksaffär vilket inte bara anses oetiskt utan även fördunklar Franks omdöme.

Detta är Stephen Horns debut, men innan författarkarriären arbetade han som brottsmålsjurist, något som han tycks ha haft användning för vid författandet av denna bok. Man engageras av den spännande intrigen och vill hela tiden läsa vidare… och man vill verkligen att Ashley ska komma undan…

Nu börjar vi med ”inblickar”

Vad är en ”inblick”?

Deckarhuset har enda sedan starten kört med intervjuer av författare och människor som på andra sätt arbetar direkt med deckare.

Nu tänkte vi även försöka oss på att ge en inblick i de yrken som ofta figurerar i deckarvärlden: Poliser, privatdetektiver, rättsläkare, journalister, jurister och så vidare…

Kan en rättsläkare avgöra hur länge en person varit död om denna har blivit nedfryst? Hur löser polisen ett mordfall i verkligheten? Finns det professionella privatdetektiver i Sverige? Lever journalister lika farligt som i deckarna?… 

Vi drar igång redan i morgon! Först ut blir en inblick av journalisten Monica Antonssons vardag.

 

Lysande landning

Fyndade en DVD med Stieg Trenters Lysande landning på No 1 härom veckan. Man spelade in ett antal Trenter på 80-talet med Stig Grybe som Vesper Johnson och Örjan Ramberg – en mycket ung och charmig Örjan Ramberg – som Harry Friberg. Perfect casting! Skådespelarna gör verkligen sitt för att lyfta den här historien till en riktigt hyfsad nivå. Eva Carlsson, (vart tog hon vägen, hon var het på 80-talet?) och Marie Richardson är lika härliga som bitchiga kring den stilige flygaren som…

Själva storyn är som vanligt så skruvad att man har väldigt svårt att hänga med i svängarna och att lista ut vem som är mördaren, och lite väl pratigt blir det. Men det känns nästan som om det måste bli så om man ska filmatisera en Trenter. Eller?

Det kanske finns någon hugad regissör därute som tar upp den kastade handsken…

Läs mer om filmen och skådisarna här…

Intervju med Anna Jansson

Anna Jansson, från Visby, är en av våra riktigt duktiga svenska deckarförfattare och sjuksköterska sen 25 år tillbaka. Hennes Kommissarie Maria Wern löser brott huvudsakligen på Gotland där Anna växte upp. Annas deckare har översatts till ett antal språk. 2008 blev Janssons bok Främmande fågel teveserie med Eva Röse i huvudrollen. Förutom kriminalromaner har Anna även skrivit ett antal barnböcker och även böcker om vårdetik.

Jag vill gärna veta varför du skriver just deckare?
I mitt jobb som sköterska har döden ständigt varit närvarande. Jag har till och med december i fjol arbetat på lungkliniken i Örebro.

Där dör det ca två patienter i veckan. Det avspeglas så klart i det jag skriver. Dessutom kan man i kriminalromanens form på ett bra sätt ventilera det jag tycker är viktigt att skriva om ETIK. Jag skriver även läroböcker i vårdetik och frågeställningarna är de samma, vad är ont, vad är gott och hur bör man leva sitt liv.

Har du några funderingar på varför deckargenren ses på med en lite styvmoderlig blick av ”förståsigpåarna”?
För att det i regel är spännande och välskrivna historier läsarna fångas av och gärna vill köpa. Det har ansetts fult att tjäna pengar på litteratur. Och det finns en avundsjuka. Om deckare genomgående hade varit dåliga skulle genren ha dött ut för länge sedan, men den växer. Jag förstår inte dem som sätter sig som domare över vanligt folks smak – det är att göra sig för mer än andra människor. De borde i stället skaffa sig ett eget liv.

Hur ser du på att sätta deckare i händerna på barn och ungdomar för att locka dem att läsa?
Utmärkt om det är något som kan skapa läslust och locka till eget skrivande eller nya tankar.

Läs hela intervjun…

Hela intervjun med Anna Jansson

Anna Jansson, från Visby, är en av våra riktigt duktiga svenska deckarförfattare och sjuksköterska sen 25 år tillbaka. Hennes Kommissarie Maria Wern löser brott huvudsakligen på Gotland där Anna växte upp. Annas deckare har översatts till ett antal språk. 2008 blev Janssons bok Främmande fågel teveserie med Eva Röse i huvudrollen. Förutom kriminalromaner har Anna även skrivit ett antal barnböcker och även böcker om vårdetik.

Jag vill gärna veta varför du skriver just deckare?
I mitt jobb som sköterska har döden ständigt varit närvarande. Jag har till och med december i fjol arbetat på lungkliniken i Örebro.

Där dör det ca två patienter i veckan. Det avspeglas så klart i det jag skriver. Dessutom kan man i kriminalromanens form på ett bra sätt ventilera det jag tycker är viktigt att skriva om ETIK. Jag skriver även läroböcker i vårdetik och frågeställningarna är de samma, vad är ont, vad är gott och hur bör man leva sitt liv.

Har du några funderingar på varför deckargenren ses på med en lite styvmoderlig blick av ”förståsigpåarna”?
För att det i regel är spännande och välskrivna historier läsarna fångas av och gärna vill köpa. Det har ansetts fult att tjäna pengar på litteratur. Och det finns en avundsjuka. Om deckare genomgående hade varit dåliga skulle genren ha dött ut för länge sedan, men den växer. Jag förstår inte dem som sätter sig som domare över vanligt folks smak – det är att göra sig för mer än andra människor. De borde i stället skaffa sig ett eget liv.

Hur ser du på att sätta deckare i händerna på barn och ungdomar för att locka dem att läsa?
Utmärkt om det är något som kan skapa läslust och locka till eget skrivande eller nya tankar.

Hur ser ditt förhållande till språket ut?
Jag kan njuta väldigt mycket av en välformulerad text och läsa den om och om igen för att det är vackert. Att läsa poesi är väl använd tid. Där har någon vägt orden på guldvåg och på en kort stund får man väldigt mycket.

Det är viktigt för mig och många andra kräsna läsare att orden och meningarna inte ”tar plats” från själva storyn. Det gör de inte i dina böcker – hur har du tillägnat dig den färdigheten?
Min pappa och gammelmormor var utmärkta berättare. När jag var barn hade vi inte teve utan vi berättade för varandra vid brasan. JO det är sant! Jag hade den stora förmånen att någon lyssnade på mej så jag förstod vad som var effektivt berättande och inte.

Hur skulle du beskriva dina egna privata bokhyllor?
Jag har tio bokhyllor, med mest facklitteratur uppdelad på olika områden. Mest medicin och psykologi, men också mycket om natur och trädgård. En hylla med pocket. Och en hylla med böcker mina vänner skrivit.

Vad lånade du senast på biblioteket?
Det är en hemlis eftersom kommande bok bygger på det 😉

Vilken deckare skulle du ge dig själv i present om du skulle gå ut och handla idag?
Om jag inte redan hade ”Parfymen” skulle det bli den. Annars väntar jag på Inge Frimanssons nästa bok.

Vi på Deckarhuset är nyfikna  på vad du jobbar med just nu?
Jag är precis klar med nästa bok i serien om Maria Wern ”Först när givaren är död” Den släpps i maj. Sen väntar jag på att få läsa filmmanus. Främmande fågel gick som teveserie på fyran med 1,4 milj tittare och en fortsättning planeras.

Om du fick tipsa mig om nästa ” intervjuoffer”-  inte nödvändigtvis en författare, men någon inom den litterära krimvärlden  – vem skulle det vara?
Tomas Böös som förestår deckarbiblioteket i Eskilstuna

Hela Deckarhuset tackar Anna Jansson för att hon har tagit sig tid att besvara alla våra frågor!

Starstruck!

Okej, nu får jag skämmas lite… men innan jag blir röd som en tomat vill jag först bara säga att jag i vanliga fall inte är typen som blir starstruck… Jag har till och med fått en blöt puss av självaste Gandalf/Magneto (Ian McKellan) utan att bli riktigt starstruck…

…men, men… Här om dagen fick jag en e-mail intervju (den kommer publiceras 23/2) med en väldigt framgångsrik internationell författare som jag själv beundrar oerhört mycket. Det är alltid jobbigt att intervjua människor som man själv beundrar och det blir inte mindre jobbigt om det råkar vara författare – det vill säga en yrkesgrupp vars hantverk går ut på att uttrycka sig snyggt, effektivt och korrekt (snacka om att det är lätt att utveckla ett mindervärdeskomplex).

När denna, ännu så länge hemliga, författaren dessutom visar sig vara supertrevlig (och jag menar SUPERtrevlig) blir det hela nästan outhärdligt (men bara nästan)…

…Intervjun blev i alla fall jättebra (men jag kan inte påstå att det var min förtjänst på något sätt)… Så för ca en timme sedan satt jag och försökte knåpa samman ett tack-mejl… det var nu jag insåg att jag blivit starstruck… hur jag än försökte få samman ett ”sofistikerat” tack-mejl lät det bara som något en tolvårig japansk skolflicka, med flätor i håret och iklädd en Hello Kitty-inspirerad outfit, skulle ha skrivit till sin stora idol (men andra ord – det lät helt hysteriskt).

Det slutade med att jag helt enkelt bara var tvungen att blunda och trycka på sänd (annars hade jag aldrig fått iväg något tack-mejl)…

Gåtornas palats

Denna lilla bok heter Digital Fortress på originalspråk (kanske ska tillägga att jag läste den på engelska så jag vet inte hur översättningen är). Om jag inte misstar mig är detta Dan Browns första roman och det märks att herr Brown inte riktigt har ”funnit sig själv”. Alla pusselbitarna för att få till en riktig Dan Brown historia finns dock med, men ibland känns det som de inte sitter på sin rätta plats.

Handlingen… ja… detta kommer låta ganska trist… boken handlar om kryptering, hemliga koder, superdatorer och federala amerikanska organisationer. Det hela låter i mina öron som en typisk kioskdeckare, men det är det verkligen inte. Herr Brown lyckas faktiskt leverera en riktigt spännande historia, dock inte helt utan vissa brister. Många av karaktärerna hinner inte riktigt bli trovärdiga och sedan 9/11 känns många av de ”chockerande frågeställningarna” som tas upp i boken inte alls särskilt chockerande, med andra ord: Vi lever redan idag i ett samhälle som är mycket mer bevakat än Dan Browns skräckscenario.

Slutligen: Helt ok, men långt ifrån Dan Browns bästa.