Välkommen till Deckarhuset, Henning Mankell!
Vill du berätta lite om hur du inspirerades att börja skriva!
Min far var en bildad man som alltid uppmuntrade till läsning, så jag läste mycket. Jag hade en vild fantasi och lärde mig snart att fantasin kunde verka både som ett instrument för kreativitet och för överlevnad. Och jag tror att det är där jag är som bäst, när fantasins krafter får samma värde som verkligheten. Det var min farmor som lärde mig att skriva. Jag var då sex år och jag minns fortfarande den otroliga känslan av att kunna forma en mening, att kunna berätta en historia. Det första jag skrev var en sammanfattning av Robinson Crusoe. Den var en sida lång. Dessvärre har jag den inte kvar, men det var i det ögonblicket jag blev författare.
Du skriver i olika genrer – skiljer det sig något i själva hantverket?
Kanske är uttrycket något annorlunda, men jag gillar egentligen inte att göra genrebestämningar. När jag skriver försöker jag alltid beskriva, och bättre förstå den verklighet jag lever i, oberoende av litterärt uttryck.
Hur ser du på populariteten hos genren kriminallitteratur bland läsare, kontra motståndet mot genren hos många kritiker?
Kriminallitteratur har lästs och älskats av sina läsare i alla tider. Kriminalromanen är en av litteraturens äldsta traditioner. Kritikerna har tvingats mjukna på senare tid, och förhoppningsvis kommer de fortsätta i den riktningen.
Hur föddes egentligen Kommissarie Wallander?
Wallanderserien började med att jag ville skriva om den växande rasismen i Sverige på 80-talet. Rasim är för mig en kriminell åtbörd och det därför föll det sig naturligt att jag tänkte mig en brottsintrig. Det var efter det som tanken på en polisman föddes. Namnet Kurt Wallander plockade jag ur telefonkatalogen. Inte så spännande tyvärr, men sant.
Vad är som du ser det, det viktigaste för en riktigt bra kriminalroman?
Det viktigaste med en roman överhuvudtaget är för mig att den lär mig någonting jag inte visste. Jag vill gärna lära mig något när jag läser. En bra kriminalroman handlar inte bara om ett brott. Den är en psykologisk granskning av den verklighet den speglar.
Finns det någon författare som betytt något alldeles speciellt för dig?
Jag kan inte välja bara en, men min största inspirationskälla är de grekiska antika dramerna. Sedan är Strindberg och Carré stora förebilder, och Thomas Harris är en författare som jag har lärt mig mycket av. Bland annat att skriva modernt.
Afrika – hur kom sig din geografiska förflyttning, och varför Mocambique?
Jag fantiserade om Afrika redan som liten. Det var den mest exotiska plats jag kunde föreställa mig, och jag visste att jag en dag skulle ta mig dit. När jag steg av planet i Afrika för första gången hade jag en märklig känsla av att komma hem. Sedan dess har jag delat min tid mellan Sverige och Afrika, och det var arbetet på Teatro Avenida som tog mig till- och som höll mig kvar i Moçambique.
Du skriver om svensk miljö i dina kriminalromaner – hur går det ihop med att bo i Afrika?
Det går bra, om inte bättre.
Den här intervjustafetten bygger på att ”pinnen” skickas vidare mellan de intervjuade personerna. Debutanten Lars Rambe skickade den till dig, och hans fråga till dig är;
Vad var den största utmaningen med att skriva en kriminalroman igen efter flera år med – vad jag förstår – fokus på annat skrivande?
Det är samma utmaning som inför varje ny roman. Det kräver alltid hårt arbete och disciplin. Jag är alltid väldigt fokuserad när jag skriver. Ja, det är alltid samma stora utmaning…
Till sist – vem vill du skicka stafettpinnen vidare till, och vilken fråga tror du skulle intressera inte bara dig utan även Deckarhusets läsare?
Jag vill skicka pinnen till Åke Edvardsson. Jag har fått flera frågor om rädslor och rädslans tema i mina böcker, och skulle vilja fråga honom detsamma. Jag undrar hur Åke tycker att kriminalromaner förhåller sig till rädsla?
Vi på Deckarhuset är glada över att du tagit dig tid till att kommunicera med oss och våra läsare. Tack!
