Den mörka ängeln

Viktor Algård står för arrangemanget när Visbys nya kongresshall invigs. Hundratals gäster bevistar kalaset och får anses mycket lyckats. Bortsett från att festfixaren Algård hittas mördad dagen efter. Anders Knutas, kommissarie vid gotlandspolisen hittar under utredningens gång en riktigt ruggig tonårsmisshandel, Viktors hemliga kärleksaffär och en av Viktors avundsjuka konkurrenter i branschen. Soppan är grumlig, minst sagt. Johan Berg, journalist vid TV i Stockholm, gör sina egna efterforskningar och Johans fru Emma dras in med risk för liv och lem.

Det här är mer en psykologisk thriller än en deckare, måste jag nog säga. Det är betydligt mörkare än de tidigare alstren men som vanligt drar Mari in mig i historien direkt, och det är svårt att lägga boken ifrån sig.

Öh, va.. vem sa du..jag menar.. Who did you say you were?

Update: Tagit bort inlägget då artikeln är skriven och Deckarhuset inte nämndes 🙂

Update nummer 2 (2 april): Nu vet jag varför denna journalist ringde just mig! Men innan jag berättar varför så ska jag svara på en fråga som kommit från signaturen Undrande 

Fråga: Min fråga rör tidpunkten för samtalet, det verkar som det var mitt i natten i Kalifornien då journalisten ringde… det verkar ju lite misstänkt?!

 

Svar: Alltså, jag vet inte om han befann sig i Kalifornien när han ringde. Bara att han ringde från ett Kaliforniskt telefonnummer (där borta ser mobilnummer ut som vanliga telefonnummer… så om han ringde från en mobil med ett abonnemang i Kalifornien kunde han ha varit var som helst i världen). Jag är väl nu iofs ganska säker på att han var i New York när han ringde (varför förstår du lite längre ned) och då hade klockan varit runt 08:00.

(Fick även en länk till en tråd på FB där detta diskuterades, jag måste säga att ni var inte mycket till detektiver där inte *asgarv* …men  jag gillande konspirationsteorin om att hela inlägget var upplagt för att få igång en diskussion på FB -för det har ju alltid varit ett av mina mål här i livet *skratt*)

…så över till anledningen till att han ringde just mig… plotten tjocknar 😉 …

Anledningen att han ringde mig var att just denna journalist råkade vara tillsammans med en av manusförfattarna till en väldigt känd amerikansk tv-serie (som jag har varit i kontakt med ett par gånger (manusförfattaren alltså, inte journalisten) rörande en liten reportageliknande grej som jag hoppas ska dyka upp här på huset i sommar (det är lite krångligt att få alla tillstånd som behövs bara)) 

Underligare än så var det inte. 

 

 

 

Marklund + Patterson = Sant

Expressen avslöjar idag att Liza Marklund och James Patterson håller på att skriva en bok tillsammans. Om det är en deckare avslöjar inte artikeln men då det rör sig om Marklund och Patterson är det nog väldigt troligt att så är fallet.

Intervju med Theodor Kallifatides

Hur kom sig egentligen din första  kriminalroman?

Det var väl en önskan om att bryta en vana, göra något nytt. Helt enkelt hänga med i samhället och skriva samtida litteratur som speglar det Sverige jag lever i. En modern litteraturform helt enkel. Det var en utmaning för mig.

Om man betänker vad du annars skriver, vilken skillnad är det i själva hantverket?

Ja visst är det skillnad, framförallt för att handlingen måste drivas framåt i en hastighet som jag inte är van vid. Språket måste lättas upp och göras mer lättillgängligt och modernt och jag måste skriva om saker jag inte kan utan och innan.

Kriminalromanens status i litteraturen är fortfarande inget vidare, vad kan du som författare göra för att påverka synen hos förståsigpåarna?

Det är inte rimligt att det ska uppfattas på det sättet. Det är sorgligt. Det är mycket i den gamla så kallade fina litteraturen som är egentligen är kriminalhistorier, Brott och Straff till exempel. En ung student behöver pengar, han mördar en procenterska lider svårt av dåligt samvete, polisen utreder och till slut erkänner studenten brottet. Det är kanske så att dessa förståsigpåare inte har förstått skillnaden mellan en kriminalroman och den så kallade kiosklitteraturen som vart vanlig på 50-talet?

Läs mer…

Hela intervjun med Theodor Kallifatides

Hur kom sig egentligen din första  kriminalroman?

Det var väl en önskan om att bryta en vana, göra något nytt. Helt enkelt hänga med i samhället och skriva samtida litteratur som speglar det Sverige jag lever i. En modern litteraturform helt enkel. Det var en utmaning för mig.

Om man betänker vad du annars skriver, vilken skillnad är det i själva hantverket?

Ja visst är det skillnad, framförallt för att handlingen måste drivas framåt i en hastighet som jag inte är van vid. Språket måste lättas upp och göras mer lättillgängligt och modernt och jag måste skriva om saker jag inte kan utan och innan.

Kriminalromanens status i litteraturen är fortfarande inget vidare, vad kan du som författare göra för att påverka synen hos förståsigpåarna?

Det är inte rimligt att det ska uppfattas på det sättet. Det är sorgligt. Det är mycket i den gamla så kallade fina litteraturen som är egentligen är kriminalhistorier, Brott och Straff till exempel. En ung student behöver pengar, han mördar en procenterska lider svårt av dåligt samvete, polisen utreder och till slut erkänner studenten brottet. Det är kanske så att dessa förståsigpåare inte har förstått skillnaden mellan en kriminalroman och den så kallade kiosklitteraturen som vart vanlig på 50-talet?

Idag kommer många deckarförfattare från andra yrkesgrupper än författarens. Är det en för- eller nackdel som du ser det?

Det ser jag som självklart! Så gott som alla gamla författare hade ett arbete kanske som läkare eller lärare och så skrev de sina romaner hemma på kammaren på sin lediga tid. Varför skulle det vara annorlunda idag? Det berikar litteraturen om författarna skriver om den värld de känner utan och innan, det förmedlar kunskap till läsarna.

Behöver vi vara oroliga för att allt färre barn och ungdomar idag ids läsa?

Ja, det är inte alls bra. Det utarmar förmågan att uttrycka sig. Vi måste alla i samhället hjälpas åt att uppmuntra läsandet. Det är så mycket av mer lättillgängligt nöje som filmer och TV som bjuds, som inte kräver någon egen insats utan där den unge kan ligga i soffan och bara låta sig översköljas av intryck. Det är så mycket lättare än att behöva tänka, känna och själv med fantasin engagera sig. Det är svårt att tävla med film och TV, helt enkelt, och de kommer att ha gått miste om så många upplevelser utan att ens veta om det. Det är sorgligt.

Vad kan människor inom litteraturvärlden göra för att locka fler unga till goda läsvanor?

Som författare kan man bara göra det man kan, skriva det man kan skriva, och hoppas att det finns en mottagare som kan njuta och uppleva nöje av det man åstadkommit. Men skolan, familjen och samhället i övrigt måste hjälpas åt att uppmuntra dem. Se till att det finns böcker av olika slag att tillgå. Det behövs bara en enda bok för att fånga och göra en läsare av människan. Det behövs bara en bok, rätt bok! Vad som är rätt är olika från person till person och det måste den närmaste omgivningen fånga upp.

Har det hänt att du öppnat en bok full av förväntan och sedan blivit riktigt besviken?

Ja, varje dag! Ett exemplet är Zadie Smiths senaste bok, slarvig, okoncentrerad, och sönderpratad och larvig. Den orkade jag inte med trots att den skrivits upp av dessa förståsigpåare. Vi har också många svenska författare idag som kommit fram tack vare utmärkt marknadsföring.

Vad läser du helst själv, i kriminalgenren?

George Simenon, absolut. Inte bara deckarna om Kommissarie Maigret utan alla hans andra böcker också. Han har skrivit många böcker utan Maigret, som är vackert skrivna och spännande.

Om du fick välja ut mitt nästa ”intervjuoffer”,  en person med någon form av anknytning till deckare/spänningslitteratur,  vem skulle det bli?

Åke Edwardsson. Ja, honom skulle du prata med tycker jag!

Med detta tackar hela Deckarhuset Theodor Kallifatides!