Översättningar – igen!

Jag är nu strax över halvvägs i Sötvatten av Paul Charles, och slogs vid läsandet återigen av översättningsdilemmat. Vi har tidigare haft en kommentardiskussion om detta på sidan, och eftersom jag är ett svennepretto som läser på engelska på tunnelbanan för att folk ska se hur duktig jag är på engelska (jag tror det var där någonstans vi hamnade till slut.. 😉 ), är det evigheter sedan jag läste en engelsk deckare översatt till svenska. Jag har i otaliga diskussioner försökt förklara för Jocke vad det är jag inte gillar med att läsa översättningar, men jag tror inte riktigt jag fått fram det, och därför vet jag inte hur bra jag kommer lyckas här, men jag ger det ett försök.. 🙂

Det som stör mig är meningar som, formellt sett, är korrekta men som känns som direktöversättningar från engelska. Jag förstår att det här är ett problem för översättare: Hur nära ska man gå originalet (som ju är författarens hantverk) och hur mycket eget kan man lägga i översättningen för att få till ett fylligt och rikt språk även på översättningsspråket (som ju är en del av läsarens upplevelse sedan). En svår balansgång… Jag menar, känslan en mening kan ge på ett språk behöver ju inte alls vara samma känsla som samma mening ger på ett annat språk när man ordagrant översätter? En intressant diskussion som rör översättarens inblandning i verket är den som förts om första översättningen av Sagan om ringen där Åke Ohlmark tog sig stora (för stora, får man nog säga) friheter vid översättningen (som jag dock måste erkänna att jag gillade när jag läste Sagan om ringen som tonåring…).

I övrigt måste jag säga att jag är ganska positivt överraskad av Sötvatten – recension kommer när den är helt färdigläst!

Update: Nu måste vi ta reda på vad som gäller en gång för alla…

[poll id=”8″]

Intervju med Jean Bolinder

En kväll hemma hos författaren Jean Bolinder

Kriminalförfattaren Jean Bolinder, 73 år, är författare av såväl kriminalromaner, romaner och noveller och ättling till grundaren av Sveriges första stora industri, Bolinders Mekaniska Verkstad.

Jean föddes på Laggarps säteri i Östergötland, och studerade vid Uppsala universitet varefter han flyttade till Skåne där han var lektor vid Polhemsgymnasiet i många år. 1967 debuterade Jean med kriminalromanen Skulle jag sörja då, och snart kommer skälmromanen ”Poliser i Hultvik”.

Ditt liv innehåller så mycket mer än litteratur, berätta lite om hur du inspirerades att börja skriva.

Det var inga måttliga anspråk, det.  Men, det var väl så att för ett barn som lärt sig att inte ljuga, och som alltid var tvungen att vara försiktigt så var det ett sätt att kanalisera energin, och ett sätt att få fram bekännelser utan mamma begrep att det var just bekännelser. En dag minns jag speciellt, min första historia, faktiskt. Jag hade smitit upp på logen där jag inte fick vara eftersom det var farligt. Där låg jag och spionerade på min mamma och min sjukt feta, rika faster Nelly, som tog sig fram på den hala vintervägen. De halkade och for, hit och dit, och jag skrev en liten historia om detta. Min mamma tyckte den var så bra och så rolig men hon märkte aldrig att jag samtidigt bekänt att jag varit olovandes på logen!  Sedan dess har jag bekänt de mest ohyggliga saker i mina hundra böcker, men om du letar efter dem kommer du inte att veta vad som är själva bekännelsen!

Läs mer…

Hela intervjun med Jean Bolinder

En kväll hemma hos författaren Jean Bolinder

Kriminalförfattaren Jean Bolinder, 73 år, är författare av såväl kriminalromaner, romaner och noveller och ättling till grundaren av Sveriges första stora industri, Bolinders Mekaniska Verkstad.

Jean föddes på Laggarps säteri i Östergötland, och studerade vid Uppsala universitet varefter han flyttade till Skåne där han var lektor vid Polhemsgymnasiet i många år. 1967 debuterade Jean med kriminalromanen Skulle jag sörja då, och snart kommer skälmromanen ”Poliser i Hultvik”.

Ditt liv innehåller så mycket mer än litteratur, berätta lite om hur du inspirerades att börja skriva.

Det var inga måttliga anspråk, det.  Men, det var väl så att för ett barn som lärt sig att inte ljuga, och som alltid var tvungen att vara försiktigt så var det ett sätt att kanalisera energin, och ett sätt att få fram bekännelser utan mamma begrep att det var just bekännelser. En dag minns jag speciellt, min första historia, faktiskt. Jag hade smitit upp på logen där jag inte fick vara eftersom det var farligt. Där låg jag och spionerade på min mamma och min sjukt feta, rika faster Nelly, som tog sig fram på den hala vintervägen. De halkade och for, hit och dit, och jag skrev en liten historia om detta. Min mamma tyckte den var så bra och så rolig men hon märkte aldrig att jag samtidigt bekänt att jag varit olovandes på logen!  Sedan dess har jag bekänt de mest ohyggliga saker i mina hundra böcker, men om du letar efter dem kommer du inte att veta vad som är själva bekännelsen!

Hur många av dina alster skulle du säga är kriminalromaner?

Det är allt ett trettiotal det. Men när ”etablissemanget” aldrig begrep vad kvalitet inom genren var, utan ideligen envisades med att endast uppmärksamma riktigt dåliga alster slutade jag skriva kriminalromaner. Nu skriver jag romaner och noveller bara.

Bland läsarna står genren kriminallitteratur högt, men inte hos det jag tolkar som vad du kallar ”etablissemanget”, hur ser du på det?

Det som läsarna, som är intelligenta, förstår men som ”etablissemanget” missar hela tiden är vad som är själva poängen med en historia. En lektör missade till och med att upptäcka min problemlösare i en av böckerna! Jag hade skapat Sveriges första deckarantihjälte som var ganska oansenlig och lite dum, så hans fru var den som hela tiden knäckte problemen. Men han missade det som sagt och efterlyste en detektiv nästa gång! Så jävla korkat!

Vi hade ett tag någonting vi kallade Skånska Deckarsällskapet, och hade som uppgift att förena kulturellt skrivande och vi delade ut någon som vi kallade Mårtenspriset. Det priset utdelades till Årets svenska deckare med litterär kvalitet.

Idag kommer många av författarna ur helt andra yrkesgrupper. De är advokater, justitieministrar och ekonomer. Hur påverkar det litteraturen?

Det är mycket viktigt med riktiga kunskaper ur livet. Det är till och med nödvändigt. Vi kan helt enkelt inte ha heliga allvetande yrkesförfattare som tappar kontakten med livet som läsarna lever. Ska de få sitta och predika sina gissade sanningar från sina elfenbenstorn? Nej, som jag ser det ska författaren vara en underdog, och berätta hur verkligheten ser ut från deras fönster!

Du använder order kriminalmoralitet om några av dina böcker – förklara vad du menar!

Kriminalromanen är en moralpredikan. Det du predikar i din skrift är moral. Kriminalmoral.

Vad är som du ser det, det viktigaste för en riktigt bra kriminalroman?

Moralen förstås! Vad annars? Kriminalromanen är ett sätt att på ett lättsamt sätt visa på vad som är rätt och vad som är fel. Det är inte alltid solklart. Det är inte alltid han som inte stjäl päron som klarar sig bäst i slutet…

Hur ser du på utvecklingen när det gäller barn och ungdomars läsande?

Det är inget fel på barnen och ungdomarna! Vi har tråkiga dåliga lärare och ointresserade föräldrar som inte uppmuntrar sina ungar att bejaka kreativiteten och fantasin! Och att tvinga dem att läsa något som vi anser vara god litteratur dödar dem! När serietidningarna kom på sin tid sa de vuxna att det skulle döda böckerna och läsandet av god litteratur. Gjorde de det? Nej! Litteraturen och läsandet överlevde sida vid sida med seriemagasinen. Nej, låt ungarna vara, låt dem utvecklas med sin tid, tvinga dem inte mot det som var idealet på 1800talet.

Vad läser du själv just nu?

Alla  möjliga konstböcker, bland annat en bok om Åke Göransson.

När blev du senast riktigt besviken på en bok, och varför?

På Herman Lindqvists skildring om Fersenska morden. Det håller inte när det gäller fakta.

På Deckarhuset jobbar vi gärna med stafettänket – vem skulle du förslå att vi pratade med och vilken fråga är viktig eller kul att ta upp?

Då tänker jag genast på Elisabeth Pettersen! Hon är riktigt intressant, hon!

Lagt lik ligger

Vad läser man på Långfredagen? Funderade lite på att ge mig på Duma Key av Stephen King, men så kom Stefan från Terrorhuset på visit och VIPS var den boken historia… SÅ…Vad haver vi annars? Ann Rosmans Fyrvaktarens Dotter längtar jag efter, men nej, den skulle Lotta på Forma Books fixa till nästa vecka, så jag måste ha något till dess. Flickorna i Vilette? Eller, nja.. kanske inte ändå… Våndan avbröts av en påskmiddag för grannarna och en hemflytt av dottern tillbaka efter ett halvår i egen lya. Och vips löste sig hela problemet! Lådorna med mina böcker som halkade med henne i höstas kom tillbaka… Alfred Hitchcocks Lagt lik ligger trillade ur en överfull låda rakt ner i rabatt med vårlökar

Hur mycket tydligare kan det blir?

Tio små negerpojkar från 1939 av Agatha Christie

(eller Och så var de bara en… som Bonniers beslutade 2007 att boken skulle döpas om till!)

Tio personer inbjuds till en liten ö utanför Englands sydkust. De känner inte varandra och ingen av dem känner Mr Owen, som bjudit in dem. Herr och fru Rogers, ett äldre äkta par möter dem och berättar att Mr Owen kommer dag därpå först.De tio gästerna slår sig till ro, och äter en god middag och  bekantar sig med tio små porslinsfigurer föreställande små pojkar. Efter huvudrätten sätter Mr Rogers på en skiva enligt Mr Owens önskemål. Skivan som alla tror ska innehålla musik, är istället en inspelning med mordanklagelser riktade mot de tio gästerna. Hushållerskan, Mrs Rogers, tuppar av och hjälps till sitt rum. En av de yngre männen sveper ett glas whiskey och faller död ner – någon hällt gift i glaset.

Det visar sig morgonen därpå att Mrs Rogers är död. Förgiftad. Det enda sättet att ta sig från ön är med båt, men mannan som körde dem ut är inte kvar. De återstående gästerna sitter fast på ön mot sin vilja.Ytterligare ett mord sker, slutsatsen att en av dem är mördaren ligger inte långt borta. Alla misstänker alla. De är fast på ön medan alltfler mord och mordförsök sker. Ingen vågar lita på någon annan men ingen vågar vara ensam heller…