Anders Roslund & Börge Hellström, en svensk kriminalförfattarduo, bestående av journalisten och kriminalvårdsdebattören som tillsammans debuterade med kriminalromanen Odjuret 2004 med vilken de vann det prestigefyllda priset Glasnyckeln.
Välkommen till Deckarhuset, pojkar!
Du Anders med bakgrund inom SVT och du Börge, med engagemanget i KRIS (Kriminellas Revansch I Samhället) –var kom bokskrivarlusten egentligen ifrån?
Anders: Vi brukar ha gemensamma svar på de flesta frågorna vi går, mycket är ju moral och värdegrundfrågor och där tänker vi väldigt lika, men det här är ju väldigt personligt. Om jag börjar så har jag skrivit något varje dag sedan jag var 14-15 år gammal. Jag hade tidigt en skönlitterär dröm som levde och frodades fram till att jag vid 26 års ålder fick jobb inom SVT och då blev mer eller mindre uppslukad av att arbeta med ljud och bild. Det räckte som uttrycksmedel fram till att jag gjort det mesta flera gånger om. Så vaknade skrivlusten igen när Börge och jag träffades och började prata om just detta. Det blev så väldigt aktuellt på en gång. Cirkeln är liksom sluten igen. Jag blev en s k sen debutant. Jag fick chansen att faktiskt förverkliga min dröm och det är så skönt att uppleva att man fick blir det man som ung hoppades så mycket på!
Börge: Jag har aldrig haft några direkta drömmar eller intresse av att skriva. Det är först nu som det vaknat. I och för sig skrev jag väl när jag var yngre lite noveller och senare lite
artiklar och sådant. Jag tycker det är väldigt kul att skriva även om jag inte som Anders haft den här starka drömmen om författande. Nu blev det så iallafall.
Hur i hela världen föddes idén att skriva kriminalromaner i team?
Anders: Genren växte fram ut vårt möte, mitt och Börges, det började med vårt samarbete runt filmen om KRIS. Vi har båda lång erfarenhet av att vara övervakare, till exempel, och resultatet av alla våra långa samtal blev just kriminalromaner. Frustrationen om att skriva och jobba en massa med intervjuer, texter och samtal med människor som sedan reducerades till 6-7 minuter i bästa fall räckte inte till för att uttrycka det vi ville ha sagt, helt enkelt.
Vi hade inte några kommersiella överväganden i det, utan vi älskar genren, har erfarenheter
som lämpar sig för den och, ja , då föll det sig naturligt helt enkelt.
Börge: Vi grävde där vi stod., kort och gott.
Hur går det till rent praktiskt – ert tandemskrivande?
Börge: Vår process när det gäller skrivande är kanske lite annorlunda. Det tar runt 24 månader med heltidsskrivande för oss båda att få färdigt en bok. Det är mycket skrivande det.
Anders: Till skillnad från andra författare skriver vi handlingen två gånger kan man säga, och bygger, eller värker ibland, ihop texterna så att det ska kännas rätt.
Börge: Vi diskuterar mycket om det vi skrivit också, jag kan påpeka att något Anders skrivit inte stämmer eftersom ”så skulle Ewert aldrig ha gjort”.
Anders: Det finns bra författare som koketterar med att de skriver fort, producerar så eller så många sidor per dag. Det kan vi aldrig göra, tvärt om, just för att vi skriver så långsamt! Vi skriver för hand, och skriver om flera gånger. Lägger lager på lager i historien, så att säga.
Börge: Det blir väldigt mycket arbete som vi måste göra dubbelt, just för att vi är två.
Anders: När Ewert ska reagera på något, bli glad, kränkt, nyfiken, ja, då måste vi ju faktiskt sätta oss ner en stund och diskutera fram hur vi vill att hans reaktion ska vara!
Börge: Vi undviker kanske att upprepa oss med det här sättet att skriva också.
Anders: Tyvärr så är det nog så att alltför många goda berättare fastnar i sitt tänk och skriver samma berättelse igen och igen för att det är välkänt och bekant. Risken är mindre att vi trillar i samma fälla eftersom vi tvingas prata igenom allt. En annan sak som är annorlunda är att många kollegor till oss säger sig starta med ett tomt vitt papper och utan att veta vem som ska komma att bli mördad på sidan 152. Så kan vi inte jobba eftersom vi är två om jobbet. Fördelen är därmed att se vilka trådar som är lösa och varför.
Synposisen är alltså extra viktig ?
Anders: Den är nödvändig annars skulle vår process inte fungera alls. Vi skriver lite på samma sätt som man skriver filmmanus, vi skriver 4 sidor blir 40 sidor, blir 140 sidor blir 400 sidor.
Börge: Det är jävligt tidskrävande men när man väl står där med det färdiga manuset i handen är det värt det.
Plotterna då, hur växer de fram?
Börge: Om vi börjar från början så när Anders och jag träffades gjorde Anders en film om KRIS där jag var en av frontfilurerna. Vi träffades rätt ofta, och spånade på ett tv program om olika former av kriminalitet, vi spånade fram ett antal teman, ämnen som vi ville ta upp.
När vi sedan började skriva ihop tog vi helt enkelt med oss de ämnen vi redan vaskat fram.
Det blev alltså romaner istället för tv program kan man säga.
Finns det mer på lager då?
Börge: Ja, vi har många fler teman kvar som vi tänker jobba med.
Hur det sedan broderas ut till en bok är jag nog inte man till att svara på. Vi väver det tillsammans tills det blir något vi känner vi kan jobba med.
Anders: Om man jobbar på en redaktion som jag gjort, så spånar man i grupp fram vad ett inslag ska innehålla. Nu är vi bara två, och vi bollar faktiskt fram och tillbaka på ungefär
samma sätt tills vi kommer fram till en vettig historia med bra trådar.
Börge: Vinsten av att jobba i team – brainstorming.
Anders: Vi har nog skelettet rätt tidigt, början, mitten och slutet, och så stormar vi fram
resten. Klassiskt byggande helt enkelt.
Varför bloggar Ewert Grens? Är det ett inlägg i debatterna som pågår?
Börge: Du, han har slutat med bloggandet nu. Han har inte tid längre.
Anders: Javisst, det är klart att det var för att blåsa upp debatten, en fiktiv person som bloggar fanns ju inte innan. Det var en utmaning för oss att inte skriva som Anders eller Börge utan skriva just som Ewert. Det finns många saker som vi tycker men som inte rimligtvis Ewert kan tycka.
Börge: Sen behövde vi Ewerts hjälp med att lösa några problem i vår femte bok, och då fick han faktiskt sluta blogga. Han hann inte helt enkel. Det var annars riktigt roligt, för vi fick flera höga polischefer att kommentera Ewerts inlägg i bloggen. Det blev riktigt spännande.
Anders: Och jag måste säga att det var flott gjort av dem, att gå in och skriva i en fiktiv persons blogg under eget namn. Det visar på allvaret i frågorna som tas upp.
En annan kul sak med respons, recensioner i det här fallet, var att GP lät en kriminalkommissarie läsa en massa kriminalromaner och välja ut den som var mest trovärdig, och han valde just Ewert! Det tyckte vi var riktigt kul.
Ewert är inte den klassiska svenska problemlösaren, operaälskande fyllbult med massor av personliga problem. Varför inte?
Börge: Nehej du! Det skar vi bort redan från början.
Anders: Vad är vår syn på motsatsen till opera?
Börge: Sivan! Siv Malmkwist. Och motsatsen till alkoholiserad?
Anders: Jo, någon som aldrig dricker något alls. Även om jag älskar Mankell och hans Wallander, men allt som sker går via Wallander, löses av Wallander där han brottar ner någon i slutet och vinner.
Börge: Ewert har aldrig hittills brottat ner någon, och andra än Ewert tillåts komma på lösningar också.
Hur föddes karaktären Ewert?
Börge: Han är en korsning mellan mina och Anders upplevelser av vad en kriminalkommissarie är för något. Jag har ju bilder av en massa olika typer som förhört mig i olika sammanhang genom åren, och Anders, ja han har andra bilder av poliser än jag.
Anders: Ewert är faktiskt en del av min egen far också, som stod i kallingar i vardagsrummet och rockade loss till gamla dansbandslåtar.
Börge: Jag kan alla hennes låtar nästan, jag har spelat i dansband ju, och hon var min mammas idol också.
Anders: Vi var lite oroliga över vad Siv själv skulle tycka men det skulle visa sig att hon kommenterat i Piteå tidning att ”vet ni att jag är omnämnd i en kriminalroman, det finns en kommissarie som diggar mig”.
Börge: Ja, hon hade visst läst alla böckerna!
Det här med att med spänningslitteraturens hjälp sätt lyfta upp och rikta ljuset mot debatten kring moral, som väl kriminalgenren i botten handlar om, var det en planterad strategi eller blev den en automatisk följd av skrivandet bara?
Anders: Det är väl vår löjliga lust att berätta en god historia för förmedla kunskap om vad som händer runt omkring oss idag. Det är den nisch vi valt, och som vi känner skiljer oss från andra deckarförfattare. Annars hade det inte funnits plats för oss på arenan kriminallitteratur, för det finns redan så många goda berättare.
Börge: Ska man få plats måste man skilja ur sig ur mängden. Det tycker vi att vi gör. Vi använder oss av de specifika kunskaper vi har, Anders och jag, och det är väl vad som gör att det blir som det blir. Verkligheten är sorglig, svart och sorglig. Det är tunga mörka ämnen vi tar upp, och då måste man nog lätta upp det i form av romaner för att folk ska orka ta in budskapen.
Anders: En märklig sak är att vi blivit inbjudna till debatter, för att diskutera sexualbrottslagen med politiker efter att Odjuret kommit ut. Tänk att vi blev inbjudna att åka runt med Anna Linds minnesfond och tala om det här med samhällsproblem och reste som kunskapsförmedlare, inte som romanförfattare.
Ni är inte rädda att ni är för detaljerade i era beskrivningar, så att ni inspirerar unga ”entreprenörer” till brott?
Börge: Vi har faktiskt pratat om det då och då, men vi går aldrig så långt att vi beskriver i detalj, jag tycker nog att vi stoppar i god tid för att undvika att berätta hur man gör vissa saker.
Anders: Ett bra exemplet är väl i vår fjärde bok där vi har personen Leo som försörjde sig på att veta var alla sjukhusets nycklar fanns. När vi forskade inför denna scen fick vi av en källa veta precis hur man tog reda på alla portkoder också. Vi skrev in det och insåg snart att det kunde vi ju inte göra, och tog bort det igen! Det var dessutom helt irrelevant information att ha med i boken.
Börge: Vi har information om säkerhetsdetaljer i banker också, som vi inte heller skriver in.
Anders: Vi har det omvända i bok fem faktiskt! Där visar VI hur man faktiskt idag tar in narkotika på fängelserna, både roliga och oroliga sätt. Kriminalvården har inte en aning om detta, men de kommer att ha så snart de läst boken. Då kommer de att täppa till de hålen också, och det är ju bra! De personer som vi fått informationen av, som sitter inne idag, kan vi inte nämna och kommer aldrig att göra. Då riskerar de att råka riktigt illa ut
Börge: Vi förebygger brott! Och kriminalvården kommer aldrig någonsin att erkänna att de inte vetat…
Anders: Det bjuder vi på.
Ni har översatts till flera andra språk, det har alltså gått bra utanför Sverige också?
Anders: Ja, det är kul. Vi har översatts till 17 olika språk!
Börge: Jag har i bakluckan idag ett paket med det första ryska manuset! Det är skrivet på ett sånt där gammalt gulnat papper, och har papperssnören runt och det sitter en lapp med kyrilliska bokstäver.
Anders: Det är väldigt smickrande. Och intressant att man världen över är så intresserade av hur vi ser på t ex sexualbrott här i Sverige. De har väl samma problem, och kanske samma sätt att se på hur man löser dem. Vem vet? Problemet är globalt.
I USA har vi kontrakt med ett förlag som inte ger ut kriminallitteratur, bara ”litteratur”. Det känns bra. Det är inte nödvändigt att sätta genre etiketter på precis allt.
SVT har köpt filmrättigheterna till era böcker – när kommer första filmen ?
Anders; med risk för att låta stöddig så blev vi ganska snart erbjudna en massa fina filmkontrakt som vi hela tiden kategoriskt sa nej till. Vi kände inte att man förstått vad det var vi ville med våra böcker. Det var inte heller viktigt för oss att ”bli film”, och speciellt inte när det var ”stora bolaget” som vill göra 10 snabba filmer på raken. När sedan Daniel Alfredsson ringde och sa ”NU har jag fattat vad det är ni skriver, det är inga polisromaner,”, Det var alltså efter tre böcker. Då kände vi båda att det här var kul, vi var beredda att kasta upp honom i luften och pussa honom på bägge kinderna. Han hade förstått! Nu nappade vi direkt.
Nu skrivs manus till de två första filmerna. Vi får se hur det blir. Vi valde att inte involveras i manusskrivandet. Dra ner 15 timmar till 90 minuter
Mi: Men Ewert! Tänk om de väljer fel person att spela Ewert…
Börge: Aha, men vi har veto!
Mi: Inte Persbrandt, kan ni lova mig det?!
Anders: Nej nej, det lovar vi!
Börge: Vad tror ni om Peter Haber?
Anders: Nej, inte Haber, han har ingen erfarenhet av att spela polis. Morgan Freeman, kanske?
Mi: Perfekt!
Vad säger ni om kriminalromanens status i Sverige idag?
Anders: Nu måste jag svara! Det här har jag skrivit så mycket om och det är så att kriminalromanen är överlägsen andra genrer som jag ser det. Idag har, av någon anledning, den så kallade ”andra romanen” lämnat över precis allt av vad beskrivning av samhällsproblem heter, till kriminalromanen. Alla samhällsreflektioner läggs över till, och tas om hand av kriminalromanerna.
Den svenska deckaren lever i högsta grad. Det finns ingen deckarvåg som ibland sägs, det finns ett deckarsegment. En våg har toppar och dalar, deckaren är stabilt och jämnt efterfrågad. Det får nog etablissemanget leva med. Kriminalromanen är en del av den svenska berättartraditionen, tillsammans med den klassista samhällsromanen.
Vad gör en riktigt bra kriminalroman ?
Anders: Första regeln, som många tyvärr glömmer bort, är att fråga sig om detta har skrivits förr.
Börge: Och andra frågan man måste ställa sig, om inte heller alla kommer ihåg, är om JAG själv skrivit detta förr…
Stafetten – vem vill ni se intervjuad nästa gång?
Börge: Arne Dahl.
Anders: Ja just! Där är vi faktiskt eniga. Eller Jan Arnald som han heter.
Vilken fråga ska jag ha med mig till denna person?
Anders: Han producerar massor, fråga honom hur i hela världen han hinner. Dels skriver han lysande kriminalromaner som Arne Dahl, dels lika lysande litteratur som Jan Arnald, dels skriver han tunga recensioner i tunga tidningar, dels gör han resereportage med sin fru, dels … som sagt, jag vill veta hur!
Tack för Latten, och pratstunden på det livliga caféet en kulen februarikväll! Deckarhuset och våra läsare är glada för att ni ville ta er tid med oss!
