Jan Arnald, kanske mest bekant som den internationellt kände deckarförfattaren Arne Dahl, har skrivit bok elva av tio i sviten om A-gruppen (Rikskriminalens specialenhet för våldsbrott av internationell art). Jan är också litteraturkritiker i Dagens Nyheter. Jan, eller ska vi säga Arne, skriver lite vansinnigt spännande, roliga och mycket välskrivna kriminalromaner.
Hej Jan, hur ser din väg fram till yrket författare ut?
Vägen har varit både krokig och rak. Rak när jag var tretton och skrev deckare så pennan glödde, krokig när jag fick andra intressen i livet och bland annat byggde en synt och började spela i ett rockband, rak när jag började skriva texter till bandet och fick tillbaka mitt intresse för att skriva (förmodligen den rakaste tiden i livet, när jag med brådmogen klarhet insåg att Litteraturen var mitt Kall), så krokig igen, efter det att jag hade debuterat som författare 1990 och av överlevnadsskäl var tvungen att skriva allt möjligt, och nu är vägen kanske trots allt rak igen, eftersom jag sedan ett par år är författare på heltid. Förutom att jobba som författare har jag dragit kablar hos SJ, jobbat mig igenom universitetsstudierna som nattvak på långvården och på psykakuten, varit redaktör för Svenska Akademiens kulturtidskrift Artes och universitetslärare i litteraturvetenskap.
Pseudonymer – varför använder man dem?
På engelskspråkig mark är det inte alls så ovanligt med pseudonymer som på svensk. Var och varannan författare har någon form av alternativt namn. I Sverige blev hela pseudonymfrågan så laddad i och med Bo Balderson på 60-talet, det där att ingen lyckades avslöja honom. Därför var jag rätt unik när jag skapade den hemliga identiteten Arne Dahl 1998 – ingen hade riktigt vågat sig på det efter Balderson. Nu, däremot, är flera nya pseudonymer igång.
För min egen del handlade det om många olika saker, bl.a. ett test för att se hur länge det gick att hålla sig hemlig i dagens genommedialiserade värld, men det viktigaste skälet var ändå personligt. Jag behövde födas på nytt som författare, få ny energi, hitta en ny publik, ja, bli en ny person för ett ögonblick. Och då en person som fick vara ifred, som i lugn och ro och helt utan alla yttre störningar fick ägna sig åt skrivandet. Åt att skapa en deckarkonst med ett alldeles eget tonfall.
A gruppen – hur föddes idén?
Utifrån ett visst missnöje med den-ensamme-detektiven-som-jobbar-i-ständig-motvind. Jag behövde ett väl fungerande kollektiv som kunde utgöra en motkraft mot både depressiv folkhemsnostalgi och nybrutal cyberbrottslighet. Testa den i litteraturen rätt ovanliga figuren ”bra samarbete”. På allvar laborera med kollektivromanens form. Och uppfinna en ny sorts huvudperson, nämligen relationerna-mellan-snutarna.
Är de någon av karaktärerna som ligger dig varmare om hjärtat än andra?
De ligger mig mycket varmt om hjärtat allihop, faktiskt. Fast närmast mig – om än inte alls nödvändigtvis varmast – ligger Paul Hjelm. Jag har vant mig vid honom som vid mig själv. Annars har jag speciella relationer till allihop. Fast nu börjar det bli dags för vissa att gå i pension och nya ansikten att dyka upp… Nya tider stundar.
Himmelsöga har en annorlunda början, där du zoomar in på respektive karaktär – hur tänkte du där?
Oj, många saker samtidigt. Framför allt ville jag testa en början som är riktigt främmande för deckargenren, en början utan action men med oerhört mycket inre händelser och oerhört mycket substans. Det skulle också vara en perfekt presentationsscen för de oinvigda och samtidigt en bonus för trogna läsare. Och inte minst en viktig del av intrigen, men det fattar man först efter trehundra sidor.
Du har ju skrivit mycket annat än deckare – var det inspirerade till att gå in i kriminallitteraturen?
Det var ett annat slags skrivande som både lockade och skrämde mig. När jag tittar tillbaka på mitt författarskap handlar väldigt mycket om att försöka förstå. Försöka förstå mig själv, världen, begäret, historien, texterna, skapa sammanhang, väva ihop och dra isär, dissekera, testa – rena rama deckarjobbet, på ett plan. Så när jag väl kom igång kändes allt väldigt naturligt. Jag är en upplysningsmänniska på det viset – det är alltid bättre att veta än att inte veta. Deckargåtorna blev på sätt och vis allegorier över mitt eget liv. Och det är kanske därför jag aldrig tröttnar på dem. Förmodligen kommer jag att på ett eller annat sätt fortsätta skriva kriminallitteratur tills jag stupar.
Är det inte vågat, att som litteraturkritiker sticka ut hakan och skriva själv?
Jag är och har alltid varit författare i första hand. Frågan bör lyda: ”Är det inte vågat att som författare sticka ut hakan och skriva om andra författare?” Och svaret bör lyda: Inte alls. Att förhålla sig till andra författare ingår i författandets väsen. Dessutom har det alltid varit ett väldigt bra sätt att undvika den typ av egocentricitet som alltid slutar med skrivkramp och att samtidigt hålla sig à jour med det som händer just nu. Till skillnad från många andra ser jag ingen som helst konflikt mellan att vara författare och kritiker – det är bara två sidor av samma mynt. Och växelbruk tenderar ju som bekant att ge de rikaste skördarna.
Kriminallitteratur som genre – hur står den sig bland andra genrer idag?
Svår och viktigt fråga. I bästa fall sker ett väsentligt läckage mellan genrerna. De bästa deckarna är nog bättre litteratur än någonsin. Å andra sidan drar genrens yttre lockelse (läs: pengar) till sig allehanda lycksökare som gör att den vattnas ur. Jag skulle vilja påstå att deckarboomen har resulterat i en starkare topp och en svagare bas. Sedan tycker jag nog att genren på senare år har blivit lite feg. Ingen vågar ta några direkt nya steg, och nästan alla nya deckarförfattare som dyker upp rör sig på rätt säker mark. Genren har blivit lite konservativ. Det är återigen dags för Arne att rycka in…
Om du skulle skriva en kriminalroman tillsammans med en annan författare, vem skulle det vara då?
Förmodligen min fru Sara. Fast vi siktar mer på andra typer av samarbete. Och just kriminalromaner undrar jag om jag skulle kunna skriva tillsammans med någon annan. Det är en jäkligt delikat balanserad genre som bygger på kontroll och överblick, och jag undrar om jag inte skulle riskera att förvandlas till ett outhärdligt kontrollfreak. Det är först när man försöker ändra det minsta lilla element i storyn och det visar sig helt omöjligt som man förstår hur tätt knuten intrigens väv trots allt är.
Hur ser du på Deckarakademien – vilket roll spelar den?
Jag har haft mina duster med akademin och betraktar dem nu som bilagda. Det har dykt upp ett antal nya, intressanta ledamöter som inger lite hopp om förnyelse. Tidigare har akademin utan tvivel varit en hämmande kraft, gränsvakter som inte ville släppa in något som avvek från en väldigt fast och absolut mall, men jag tror inte det är fallet längre. Dessutom gillar jag K. Arne Blom.
Bokmässan, hur viktig är den?
Jag undrar om den är så viktig, egentligen. Det är kul, intensivt, hektiskt, och man träffar oerhört många läsare i ett svep. Det är klart att det säljs en del böcker också, men jag tror att det är en marginell del av den sammanlagda försäljningen. Men det som har framstått som väldigt klart för mig på senare tid – mer för mig än för de flesta andra, eftersom jag höll mig helt utanför det offentliga rummet i fem års tid – är hur viktigt det är att visa att man finns. Att man har ett ansikte och liksom är en levande person. Tillgänglig, helt enkelt. Open to the public.
Vilken var den första bok du läste själv, minns du det?
Den första bok som avsatte väldigt distinkta märken i min själ minns jag i alla fall tydligt. Förmodligen finns de fortfarande kvar. Det var John Steinbecks lilla djupt gripande mästerverk ”Pärlan”. Jag minns den som en uppenbarelse – att litteraturen plötsligt visade att den kunde vara viktig på allvar.
Är det någon eller några litterära figurer genom tiderna som betytt något speciellt för dig?
Oidipus, Orestes och Macbeth måste varje deckarförfattare ha i blodomloppet. I övrigt är det för många för att nämna. Jag skulle bli galen om jag började.
Vill du berätta lite om vad du skriver på just nu?
Jag har precis skrivit klart en roman i eget namn, som Jan Arnald. Det är en spännande, ganska mörk kärlekshistoria som kommer ut våren 2010. Man kanske kan kalla det en psykologisk thriller. Den heter ”Intimus”, vilket betyder ”det allra innersta” på latin. Det ger antagligen en ganska bra antydan om vad det handlar om.
Jag förbereder mig också för fullt för fortsättningen på Paul Hjelms och Kerstin Holms fortsatta öden, som ska fortsätta hösten 2010. A-gruppen är död, men karaktärerna lever och frodas. Det blir av allt att döma en djupdykning in i finanskrisens innersta. Det var för övrigt precis där jag började min verksamhet som Arne Dahl, i den förra finanskrisens spår, i ”Misterioso”.
Har också just skrivit och läst in en sorts spöknovell för Bonnier Audio. Den dyker upp i oktober och visar en ny sida av Arne Dahl.
Du har precis varit på Europaturné, hur gick det?
Alldeles utmärkt, tack. En hel del tyska, österrikiska och italienska städer, allehanda framträdanden i alla möjliga sammanhang. Det finns en del bilder på min hemsida www.arnedahl.net för den som så önskar. Överhuvudtaget går det fint i framför allt Danmark och Tyskland.
Om du får skicka intervjustafettpinnen du fått från Roslund & Hellström vidare, vem skulle du välja då?
Kristian Lundberg. Han har skrivit de mest särpräglade deckarna i Sverige under senare år, möjligen med undantag för Roslund & Hellström själva. Deppiga saker från Skåne.
Vilken fråga vill du skicka med?
Hur förhåller sig ditt lyrikskrivande till ditt deckarskrivande?
Anders Roslund skickade med en fråga till dig; ”Han producerar massor, fråga honom hur i hela världen han hinner. Dels skriver han lysande kriminalromaner som Arne Dahl, dels lika lysande litteratur som Jan Arnald, dels skriver han tunga recensioner i tunga tidningar, dels gör han resereportage med sin fru, dels … som sagt, jag vill veta hur!”
Jag som mest tycker att jag slöar. Men tack, Anders, i alla fall. Jag förmodar att det har att göra med att jag har nära till texten. Jag har liksom levt hela mitt vuxna liv som skrivande människa. Förmodligen är jag en träningsprodukt. Dessutom har jag märkt en speciell tendens på senare år, lite mystisk. Texter tenderar numera, när jag har prickat något sånär rätt, att ”skriva sig själva” – eller, mindre mystiskt formulerat: jag har hittat något slags inre skriftdriv som sätter fart på mig så fort jag kommer igång. Rätt skönt, så länge det nu håller.
Vi på Deckarhuset tackar så mycket för att du velat ta dig tid att prata med oss, och vi önskar lycka till med bok nummer 11 i sviten om 10 böcker om A-gruppen 🙂
