Den senaste boken om Isabel Dalhousie, medlem i Filosofiska söndagsklubben!
”Måste man mena allt man säger? Är det bättre att ljuga för att få folk på glatt humör än att säga precis vad man tycker?”

Eftersom jag missade tredje boken om Isabel Dalhousie så blev jag inte så lite förvånad över att hon blivit mamma! Lille Charlie är son till Jamie, den unge man som Isabel umgåtts med och som är hennes brorsdotters fd pojkvän. Det var oväntat. Liksom händelserna runt den lilla filosofiska tidskrift Isabel varit redaktör för längre tid. Också oväntat.

I den här romanen är det annars huvudsakligen fråga om konstförfalskning och en försvunnen konstnär. Isabel, Jamie och lille Charlie undersöker och löser gåtan. Förstås.

I vanlig god ordning har McCall Smith skrivit en lagom intressant och finstämd historia. De filosofiska funderingarna och resonemangen är trevliga inslag och jag är som vanligt nöjd med läsupplevelsen.

(The Field of Blood) Denise Mina. Ett av mina två fynd från bokbordet på Drottninggatan är nu utläst, och jag började alltså med Denise Mina. Jag läste Död i Garnethill för många år sedan och minns inget av den, mer än känslan när den var utläst. ”Ja, den var väl ok, men…”.

Så känner jag nu också. Blodsarv är en vanlig deckare, jag gillar journalisten Paddy Meehan rätt bra och storyn är hyfsad. Men för mig är det ändå ingen höjdarbok, tråkigt nog. Jag har hört mycket gott om Denise Mina, och i och med att mitt första intryck av henne inte var så där översvallande har jag dragit mig lite för att läsa henne igen. Jag kan som sagt inte sätta fingret på vad det är jag inte gillar riktigt, men jag är bara inte särskilt imponerad. Smaken är olika – Erica älskade den! 🙂