Idag har Snabba Cash premiär, ska du se den?
- Kanske… (38%)
- Nej, det är inte så troligt. (24%)
- Ja självklart! Så fort jag får chansen. (23%)
- Ja, fast jag väntar på DVDn. (15%)
Denna omröstning är stängd.
Idag har Snabba Cash premiär, ska du se den?
Denna omröstning är stängd.
Östermalmstjejen Christine Haldeman-Spegel hittas brutalt knivmördad i sin lägenhet och på ytan framstår hon som en typisk överklasstjej. Som ansvarig för mordutredningen blir det kommissarie Axel Hake som får som uppgift att reda på vem hon egentligen var och vilka hemligheter som hennes familj dolde.
Östermalmsmorden är det första delen i Lars Bill Lundholms deckarserie om kommissarie Hake. Lundholm använder sig av en mängd motsatser – rik och fattig, gott och ont, lögn och sanning, skönhet och fulhet – vilket alltid är effektfullt. Jag rekommenderar verkligen boken och kommer definitivt att läsa resten av böckerna i serien: Södermalmsmorden, Kungsholmsmorden, och Gamla Stan-morden.
Tidigare på Deckarhuset:
Den håller högt tempo, är hård, tuff och enkel. Handlingen i korthet går ut på att fd legosoldaten Iversson erbjuds $ 5000 av Roy Fowler, ägare till nattklubben Arcadia.
Det enda han behöver göra är att agera livvakt när Fowler ska träffa ett par affärsbekanta som eventuellt ska köpa klubben av honom. Iversson som har sitt eget vaktbolag tillsammans med en kollega blir frestad av de snabba pengarna, trots att magkänslan tydligt signalerar trubbel. Iversson och hans kollegor tar sig motvilligt an uppgiften och givetvis går det snett mer eller mindre omgående. Iverssons två kollegor mördas och vi har kastats in i en rå historia i ett rasande tempo…
Den här delhistorien tvinnas sedan runt romanens andra tråd, om Kriminalinspektör Gallan som landat med ett misstänkt dödsfall, förgiftning genom ormbett. Det är en av dörrvakterna på nattklubben Arcadia som råkat illa ut. Det finns inte många ledtrådar, men de få som ändå vaskas fram, får omedelbart sällskap av nya dödsfall. Vi tillåts hela tiden se historien ut båda vinklarna medan Iversson och Gallan sörplar i sig av spagettin i tallriken, och först i slutet inser att de sitter med var sin ände av samma spagettitråd. Konfrontationen leder till …
Kernick skriver lättläst och rent. Det finns inga ord som historien hakar upp sig på, inga skumma vändningar som avleder och inte heller några icke uppföljda döda stickspår. Rent och snyggt och mycket spännande. Det är också trevligt att han avpoletterat antihjälten Dennis Milne från de tidigare två romanerna, Handel med döden och En bra dag att dö, och bytt ut persongalleriet. Det ger iallafall jag extra poäng för!
.
Läs även:
Jag har precis läst Tana French andra bok om infiltratören Cassie Maddox som släpps idag (12 januari) på svenska.
Cassie Maddox en före detta infiltratör arbetar på familjevåldet när en kollega ringer upp henne och ber henne komma och titta på ett mordoffer. Det visar sig att offret (Lexie) är en kopia av Cassie. Eftersom Cassie är en före detta infiltratör bestämmer man sig snabbt för att låta kollektivet hon bor med tro att offret inte blivit mördat utan hamnat i koma. Det är ett högt spel de spelar. Finns mördaren bland kollektivet? Är det en person från offrets mycket mystiska förflutna eller är någon av de fientligt inställda byborna? Och kommer Cassie lyckas lura alla att hon är Lexie?
Mer än så säger jag inte. Det är en spännande bok och jag fick en liknande känsla som den när jag läste Donna Tartts den hemliga historien första gången. För mig så är den boken en av mina top 10 läsupplevelser och jag letar ständigt efter en liknande upplevelse. Nu når den här boken inte upp till den standarden men för mig räcker det att det är aningen nära. Således ingen ny Donna Tartt men en välskriven och spännande läsupplevelse med intressanta karaktärer där den mest spännande är ett hus.
”Koppla jycken, nu blir det åka av!” Ja, så står det skrivet stora gula bokstäver mitt över omslaget till Rättshaveristen… ett minst sagt ovanligt drag…
…Tittar man sedan på bokens baksida så beskrivs bokens huvudperson som en person som inte tar skit utan som slår tillbaka och en död man omnämns som ”skattedirektör Lång”…
Detta ger en ganska bra bild över denna, i mina ögon, otypiska deckare. Den ligger med andra ord konstant en ”hinna” av komik/satir över handlingen, som dock varierar i styrka. Ibland kändes det dock lite som att stå i ett rum där alla (inkl du själv) skrattar lite smått och något… och att du i mitten av detta börjar inse att alla andra kanske skrattar åt något helt annat än det du själv trodde var den roliga poängen…
Handlingen:
Småföretagaren Axel Månsson (huvudpersonen) är både orättvist sköntaxerad och dessutom orättvist beskylld för att vara inblandad i ”skattedirektör Långs” död…
Jag älskar historier av den här typen, men jag hade gillat Rättshaveristen bättre om den hade innehållit lite mindre ”komik/satir” och lite mer aktion. Trots den ”fyndiga” texten på omslaget är detta på sin höjd en deckare i mittempo. Torngren har en lite annorlunda berättarteknik, ibland får jag för mig att vissa stycken blir upplästa av en berättaröst(!?) Vet inte om jag är ensam att uppleva detta eller om det är ett medvetet drag (Det gäller inte all text utan bara vissa stycken) Själv tyckte jag att det oftast blev en kul effekt 🙂
Läsvärd om man gillar den här typen av historier!
Ja vem vet? Det lutar iaf starkt åt att det blir en uppföljare. Konstigt vore det väl annars, när filmen än så länge dragit in lite drygt 165 miljoner dollar bara i nordamerika.
Enligt EW.com har filmbolaget ännu inte gett uppföljaren grönt ljus, men tydligen ska Robert Downey Jr. redan ha börjat anpassa sitt schema för att göra plats för ytterligare en Holmes film (min gissning är dock att det blir ännu fler).
En kul liten grej med Holmes-filmen är förresten att den i helgen gick upp på 10 i topp listan över filmer som dragit in mest pengar utan att ha legat 1:a på den amerikanska (helg)biotoppen (Smurfarna på steroider har ju lagt beslag på den placeringen den senaste månaden).
Sherlockholmes.se har förresten ett väldigt intressant inlägg om filmen (Läs det här…)
.
Tidigare om Sherlock Holmes filmen på Deckarhuset:
Hur ”föddes” författaren i dig?
Jag har alltid velat skriva, i princip redan från när jag kunde plocka upp en penna själv. Jag vet inte varför. Det var rent instinktivt antar jag, och behovet är lika starkt idag som det någonsin varit.
.
Du skriver riktigt fula historier, hur kommer det sig?
Jag skulle inte kalla dem fula. Jag skulle kalla dem snabba, mörka thrillers. Det låter bättre.
.
Har du funderat på att skriva kriminalromaner för unga läsare?
Ja, men jag har inte kommit längre än till tanken. Kanske någon dag, men just nu njuter jag av att skriva mina snabba, mörka thrillers, även om de är lite fula!
.
Vad skulle vara den största utmaningen jämfört med att skriva för vuxna läsare?
Utmaningen skulle se likadan ut. Att skriva en historia som tilltalar din publik. Det är alltid svårt, oavsett vilken åldersgrupp du riktar dig till.
.
Det verkar bli mer och mer vanligt att författare använder påhittade platser istället för riktiga platser och städer. Varför tror du det blivit så?
Jag antar att det ger författaren större frihet i beskrivandet av olika scener, men jag skulle inte göra det själv. Jag fördrar att använda platser som folk känner till för jag tror det hjälper läsaren att identifiera sig med historien.
.
Hur stor del av tiden du lägger ned på en bok består av research och hur mycket är faktiskt skrivande?
Att planera en bok tar mig ungefär två månader, medan skrivandet tar ytterligare sex, grovt uppskattat. Jag gör mindre research nu för tiden, jag föredrar att bara ringa en av mina poliskontakter om jag fastnar på en teknisk eller processuell fråga. Jag tror starkt på att man kan researcha för mycket.
.
Finns det en verklig person som Dennis Milne är baserad på?
Nej, men han är löst baserad på tre olika polismän jag känner – fast jag lovar att ingen av dem är mördare!
.
Hur gör du research i miljöerna dina böcker utspelar sig?
Jag känner till områdena jag skriver om, jag har spenderat mycket tid i London under 90-talet och fått kontakter på bägge sidorna av lagen som jag talar med regelbundet. De hjälper mig att få böckerna att känna autentiska och de brukar även vara en källa till idéer.
.
Vad jobbar du med just nu?
Jag har just slutfört min nionde bok, The Last Ten Seconds. Det är en thriller om en under cover-polis som hamnar djupt inne i ett kriminellt gäng som planerar att kidnappa en misstänkt seriemördare från polisförvar. Allt utspelar sig under 48 timmar och har massor med twistar och vändningar, och jag är väldigt nöjd med den. Jag ska ta en kort paus fram till jul nu och sedan planerar jag att skriva min tredje Dennis Milne-bok som kommer ut i Storbritannien i januari 2011.
.
Känner du till några svenska deckarförfattare?
Ja, jag är ett stort fan av Henning Mankell och har läst de flesta Wallander-böckerna. Jag tycker även om Johan Theorin. Jag tyckte att hans debut, Skumtimmen, var fantastisk. Otroligt nog har jag ännu inte läst Millenietrilogin, men jag ska sluka den nu när jag har lite fritid eftersom alla säger att den är så bra. Svensk kriminallitteratur är stor i Storbritannien just nu. Konkurrensen börjar oroa mig!
.
Om du skulle föreslå en person som vi ska intervjua härnäst, vem skulle det vara och vad skulle du vilja fråga personen ifråga om?
Jösses, det var en svår fråga! Om det var en död författare skulle det vara Anthony Burgess. Jag skulle vilja veta varför han trodde att framtiden skulle vara så blek som han porträtterade den i sin magnifika roman A Clockwork Orange, och om, när han nu fått rätt i sina förutsägelser, ser något hopp idag? Om det istället ska vara en levande författare skulle det vara Dennis Lehane. Jag skulle fråga honom om han ens tänkt på att skriva ytterligare en Kenzie och Gennaro-deckare. Jag tycker att de fem han skrivit är bland de bästa deckare jag någonsin läst och skulle rekommendera dem till alla som gillar snabb, tankeväckande kriminallitteratur.
.
Tusen tack för att du tog dig tid!
Det var ett nöje. Tack för intresset.