Ordbok? Nix. Här handlar det om familjen Hybris, som glatt och obekymrat emigrerar till främmande land där vi förstås inte talar tungomålet, utan ordbok.

Klokt? Tja. Det har gått rätt bra. Jag tänkte mig en dag en tidning som såg ut lite som vår svenska Misstänkt. Jag gjorde ett försök att på min mycket rudimentära spanska förklara för den gamle mannen vilken tidning jag ville ha och langade fram de 1.09 EUR som alla veckotidningar kostar i detta land. Mannen stoppade snabbt ner tidningen i en brun helt neutral papperspåse. Hmm. TJUUUSIGT…tänkte jag. Väl hemma igen slängde jag påsen på vardagsrumsbordet och slog mig ner bredvid sonen, i soffan. Satt en stund och funderade över vad som får killar som Jo Nesbö att skriva som han gör. Har just läst klart en annan roman, inte kriminalroman, men där skrivsättet påminner inte så lite om Jos.

Sonen i Familjen Hybris tar papperspåsen, drar fram tidningen och ser först förväntansfull ut. Sedan förvånad, varpå i en viss förlägenhet spred sig över gossens ansikte, innan förvirringen släpper och han räcker sin moder tidningen med en svårt NEDLÅTANDE blick.

Vad jag köpt? En så kallad ”Herrtidning”…

Jag skrev för någon månad sedan ett inlägg om hur svårt jag har för att läsa böcker med oattraktiva omslag och fick då frågan vad som är ett i mitt tycke bra omslag. Vilken svår fråga! Jag har grubblat och grubblat och vet inte om jag kommit fram till så himla mycket egentligen, men jag ska försöka plita ned lite olika tankar jag har kring ämnet i alla fall.

När jag var liten köpte jag ofta Wahlströms ungdomsböcker utifrån vilka omslag som såg intressantast ut. En sak som kunde reta gallfeber på mig då, och lika mycket idag faktiskt, är när omslaget inte motsvarar innehållet. Det är lite samma sak med titlar. Jag tycker att både titel och omslag ska spegla bokens karaktär, känsla och innehåll. Ibland ser man hur (jag antar att det är) förlag försöker hotta upp en bok genom att ge den till exempel ett glansigt, glammigt omslag som utlovar lite flärd och fart. Sedan läser man boken och det är en ganska allvarlig, tung historia. Big no-no. Omslag som försöker lura mig att köpa boken går alltså bort. (Däremot ska det ju fortfarande på ett ärligt sätt locka mig att köpa boken så klart!)

Vidare tycker jag om genomtänkta omslag. Det får inte se ut som att formgivaren utgått från en mall för då finns det inte en chans att jag väljer just den boken. Om de som arbetat med boken inte orkar lägga någon större möda på boken, varför skulle då jag bemöda mig med att läsa den? Nej, en bra framsida är personlig för boken i fråga och får gärna vara stilren, vacker, intressant, tankeväckande eller varför inte förbryllande. Men igen – den måste fortfarande korrespondera med innehållet!

Jag har sagt det många gånger och jag säger det igen – jag älskar pocketböcker, det är helt klart mitt favoritformat. Av någon anledning tycker jag att svenska pocketutgåvor ofta är väldigt tråkiga. Då är det sååå mycket roligare att gå på Akademibokhandelns engelska pocketavdelning ¬– engelskspråkiga pocketböcker ser ofta ut som små karameller tycker jag! Jag kan lätt spendera en timme där medan jag går och väljer ut fyra böcker (de brukar ju ha dealet ”Köp fyra, betala för tre”) och jag skulle ljuga om jag inte erkände att det oftast är omslaget som avgör när jag står och väger mellan två böcker som jag gärna vill läsa. En bok med ett riktigt bra omslag skapar ett enormt ha-begär hos mig! 🙂

Jaha ja, nu har jag svamlat fram och tillbaka, men vad kan man egentligen dra för slutsats utifrån det jag sagt? Jo, ett bra omslag är i mitt tycke helt enkelt ett omslag som känns genomtänkt och personligt för just den bok det representerar – ett omslag som får mig att inte bara vilja köpa boken ifråga utan också behålla den i min bokhylla efter att den är utläst!