Först och främst, detta är ett försök till en riktig page-turner och sådana är alltid lätta att kritisera. Anledningen är helt enkel att en page-turner MÅSTE göra avkall på väldigt mycket, både när det kommer till historien och till karaktärerna, annars är det inte möjligt att ”få upp farten”. Vill man alltid läsa deckare med mångbottnade karaktärer och en komplicerad handling gör man alltså bäst i att avstå från alla böcker i underkategorin page-turners. Själv gillar jag att växla, jag har alltså inget emot själva underkategorin.

Med det sagt.

Postcard Killers är ingen bra bok. Den är till och med på gränsen till riktigt dålig. Grundhandlingen skulle i och för sig kunnat hålla (om man kan smälta att både polis och åklagare i Sverige är helt inkompetenta, snudd på lätt förståndshandikappade) men uppbyggnaden är katastrofal.

Den börjar som en Dan Brown roman, gasen i botten med andra ord, dock utan Browns lager av kunskapsdetaljer. Sedan händer det enda oförutsebara i hela boken, den pausar upp tillfälligt och liknar under ett par kapitel mer en John Grisham roman, för att sedan köra på med fullt ös igen enda till slutet.

Det är som sagt okej att göra avkall på det mesta för att få upp farten, men det finns en sak du ALDRIG får tumma på och det är konflikterna! Vad är en deckare utan konflikter! Jo, platt som en pannkaka. Postcard Killers innehåller inga konflikter att tala om och dessutom innehåller den inga villospår eller tvister… Boken kan nästan beskrivas som ett rakt streck från start till slut, eller som att spela Fia… utan knuff.

Karaktärerna blir inte särskilt djupa och det är okej, det är omöjligt att få till något större djup i en bok som ska läsas snabbt. I det här fallet är det dock lite för platta även för en page-turner. De två huvudrollerna består av en manlig amerikansk polis (som jag nu, 15 minuter efter att jag är klar med boken, inte lyckas komma ihåg namnet på… det är ju inget gott tecken om man säger så) och en svensk kvinnlig journalist vid namn Dessie Larsson. Den amerikanska polisen är supermacho och pucklar på det mesta i boken, väggar, bord och sitt eget hår. Den enda han inte slår är Dessie Larsson, henne pucklar han, så här långt, bara på i sänghalmen.

Dessie Larsson är inte lika platt som polisen, men även hon känns väldigt underutvecklad som karaktär. Hon är tydligen pappersflata, det vill säga hon är lesbisk (förlåt bisexuell) på pappret med inte i handlingen. Typ som hbt-karaktärer brukade vara på 70-talet. Hon är i övrig ganska mesig (något som verkligen förvånade mig!?) Ännu mer förvånande blir jag när det visar sig att allt denna kvinna behövde för att bli lycklig var lite amerikansk machokorv.

Jag är ganska övertygad om att detta kommer bli en amerikansk film. Den kommer då ha en budget på ca 30-40 miljoner dollars (vilket är väldigt mycket under det normala). En hyfsat känd skådis som har haft det lite svårt med att få bra roller de sista åren (typ Colin Farrell) och en up-and-coming kvinnlig skådis med sprillans nya sillikontuttar. I Amerika kommer rullen i bästa fall spela in 50-60 miljoner och producenterna kommer givetvis hoppas på att den kommer spela in mer än vad denna typ av film brukar göra ute i Europa pga av Liza Marklund, det kommer den nog också att göra… men bara i Sverige.

Jag är ganska övertygad om att Liza Marklund är väldigt intelligent (jag tror hon är smartare än vad jag är). Jag kan dock bara se två möjliga framtida alternativ efter att hon varit med och skrivit den här boken antingen kommer hon själv att börja offentligt ångra den i morgonsofforna om några år, eller så byter hon inriktning och försöker sig på mer böcker i denna stil med en internationell marknad i tankarna (det finns många kiosker ute i den stora världen). Jag tror dock på det första alternativet, frågan är hur bra hon kommer lyckas. Jag tror den här boken dessvärre kommer sväva över Marklund som ett svart moln under många, långa år.

Även om Postcard Killers är dålig, så har den ett visst underhållningsvärde. Den är tex perfekt för någon som inte läser särskilt mycket och som ska flyga över atlanten. Den är extremt lättsmält och läses utan problem ut på en 9 timmars flygning… för att sedan helt glömmas bort vid ankomsten.

Kom igen Liza! Du kan mycket bättre än så här!

I jobbets bokbytarhylla hittade jag två Åsa Larsson deckare Den första – Solstorm – är också den första med juristen Rebecka Martinsson i huvudrollen. En enveten klass två förkylning propsade på ett par dagars kurerande hemma i soffan och nu kom böckerna väl till pass. (Bokbytarhyllan är förresten en raffinerad form av fildelning då nästan alla författare skriver på datorer nu för tiden. Att det därmed skulle vara olagligt ska jag låta vara osagt. Förmodligen något Rebecka Martinsson skulle kunna ge svar på.)

Hon – Rebecka – kommer ifrån Kiruna men arbetar på en stor advoktabyrå i Stockholm. När en barndomsvän tvingar henne tillbaka till hemstaden ramlar hon huvudstupa in i utredningen kring mordet på Kristallkyrkans andlige ledare Viktor Strandgård.

Snabbt dras man in i handlingen och myllret av personer som alla pockar på sin del av berättelsen och uppmärksamheten: Polisinspektörerna Anna-Maria Mella och Sven-Erik Stålnacke, alla kyrkans män och Rebeckas åldrande granne ”Sivving” för att nämna några.

Historien tätnar alltmer och den norrländska vinternatten sluter läsaren och Rebecka Martinsson i ett järngrepp tills det inte går att lägga ifrån sig boken förrän den nått sin våldsamma upplösning.

Men vad hände sen. Boken tar slut alldeles för fort och man läser håglöst igenom författarens tack till alla som hjälpt henne med bakgrund och detaljer.

Men visst ja, jag hade ju en till: Det blod som spillts. Jo där får man reda på att Rebecka tvingats till en tids konvalescents och inte riktigt kommit igång med arbetet igen. Innan vi vet ordet av är hon tillbaka i Kiruna ovetandes om att ännu en präst bragts om livet – men denna gång en kvinnlig, den kontroversiella Mildred Nilsson.

Åter får vi möta ett myller av människor och därtill en varg som vandrar i bygden och bokens utmarker. Liksom i den första boken stegras spänningen och otåligheten och mot slutet tvingas jag hoppa över alla utvikningar och sidospår för att inte förgås av spänning, och tröstar mig med att jag kan gå tillbaka och läsa dem sen…

Än en gång kändes det som jag skulle vilja veta mer – hur gick det sen? Men efter tack och tack samma tomhet. Men vänta nu. Den första boken kom 2003 den andra 2004 och nu skriver vi 2010. Det måste finnas fler. Förkylningen känns bättre och det är bara tre minuters promenad till Akademibokhandeln i Skrapan.

Jajamensan där var den: Svart stig – utkom 2006.

Missa inte heller ”Till dess din vrede upphör” som utkom 2008!