Jack Uppskäraren

Jag har alltid varit fascinerad av ”historien/erna” om Jack the Ripper, de  lyckas fortfarande frambringa kalla kårar längs ryggraden. Jag kallar det dock ”historia/er” om Uppskäraren då det idag finns väldigt många olika sanningar om vad som verkligen hände i England för en bra bit över hundra år sedan.

Det finns tonvis med böcker/filmer på ämnet Jack the Ripper, i väldigt varierande kvalité. Glenn Lauritz Anderssons ”Jack Uppskäraren. Kriminalfall och legend” tillhör de bättre verken.

Boken liknar på många sätt och vis en doktorsavhandling i historia. Den innehåller många fotnoter och istället för att tala om en absolut sanning, behandlar den många teorier. Det gillar jag! Jag är dock inte övertygad om att denna bok faktamässigt når upp till avhandlingsnivå.

Boken är dock riktigt underhållande och lärorik! Den ger en nyanserad bild av både Uppskäraren, hans offer och tiden de levde i.

Det finns dock en del saker som jag inte vet om jag gillar. Den innehåller bland annat ett par fotografier på Uppskärarens offer (de ligger även ute på nätet för den som vill googla dem)… En del av mig är tacksam för att de fanns där för att stilla min nyfikenhet, men en annan del av mig tycker inte om att vi nu använder ett riktigt fotografi av en brutalt slaktat kvinna (som fotot på Mary Jane Kelly) i underhållningssyfte.

Uppläget faller mig heller inte totalt i smaken. Jag hade ibland lite svårt att hänga med över när saker som ting hände tidsmässigt…

Om du bara vill ha en bok på svenska och Jack Uppskäraren i din bokhylla så är det dock den här du ska köpa!!

Varför skriver gamla kommunister så bra deckare?

Jag missade Babel förra veckan men såg det på SVTPlay häromdagen. Gör det ni med!  Titeln var ”Varför skriver gamla kommunister så bra deckare? I soffan satt Henning Mankell och Jan Guillo. Sen kom ett inslag med James Ellroy som verkade vara en idiot (min åsikt) och sist joinade Denise Rudberg.

Fenomenet med att många svenska kriminalförfattare är f.d. kommunister och/eller socialister är ganska häftigt och Sverige är välkänt för det. Som det påpekades i Babel så är Sjöwall/Wahlöö föregångare och Mankell med flera har fortsatt stilen. Det är tacksamt att belysa samhällsproblem i kriminalromaner eftersom man kan röra sig i olika samhällskikt men…

Jag tycker det kändes lite väl avgudaaktigt att bjuda in två stora giganter som dessutom är goda vänner som instämde med varandra heeela tiden och sen dra dit Denise Rudberg som då skulle representera ”högern” med sina så kallade lyxdeckare som inte ens har kommit ut än! Fanns det ingen annan ”höger”representant SVT?

Jag har inte läst Denise Rudbergs böcker så jag vet inte om de är bra men ”gubbarnas” reaktion när hon kom in (väldigt sent i programmet) var, trots SVTs märkliga val rätt trist. Genast blev det korslagda armar och lite ”lilla flickan” syndromet. Jag vet inte om det var för att de inte längre fick vara ensamma i soffan, för att hon inte gett ut sina deckare än, för att hon inte är lika känd och erkänd som dem, för att hon står för en motsatt ideologi, för att hon är kvinna, eller för att de tycker hon skriver dåliga böcker men det är ju sannerligen inte hennes fel att de bjöd in henne. Hon svarade dessutom inte helt tokigt på frågorna.

Det kändes som lite snobbig elitism från deras sida och långt ifrån ödmjukt.Vad tycker ni?

och nej.. jag tror verkligen inte att gamla kommunister skriver bättre deckare än andra. Möjligen blev kriminallitteraturen mer intressant när man började skildra fler samhällsklasser men att det är så många  f.d. kommunister som skriver deckare är nog bara en så kallad Björn Borg effekt – vilket de också påpekar i programmet.

Månguden – DVD

Åntligen! SVT har efter drygt 20 år äntligen släppt Månguden på DVD och Jag har fått chansen att se om filmen som gav mig mardrömmar under flera år! 🙂

Så hur var det då att se den som en 31åring år 2010?…

Det ska erkännas att om man inte har några känslomässiga band till Månguden så är det ingen höjdare till film. Den är lågbudget och den lider av en hel del hemska skådespelarinsatser och musik som är alldeles för överdramatisk… men trots detta är den verkligen inte dålig! Jag blev lite paff över att bildspråket fortfarande kändes modernt på sina håll (undrar om den var före sin tid när den kom).

Berättartekniken är dock inte optimal, den känns inte helt logisk och det finns dessutom flera hål i historien… En del av dessa är säkert ett medvetet val från filmskaparens sida, men hålen är lite för många och stora för att jag ska kunna smälta dem helt.

Storyn är simpel. En massmördare iklädd en afrikansk mångudsmask hugger ned tältande människor med en machetas samtidigt som denne filmar det hela. Detta är dock ingen slasherfilm! Det visas knappt en droppe blod… istället skapar den en smygande känsla av obehag, som när jag såg den för första gången fortsatte att växa även efter det att filmen var slut. Vi får följa polisens jakt på mördare…

Se den, helst ensam, en sen kväll! 🙂

The Sacred Bones av Michael Byrnes

Finns det något bättre sätt att tillbringa påsken på än med en religiös thriller? The Sacred Bones är Michael Byrnes debutbok. Han blandar fakta och fiktion på ett skickligt sätt och resultatet är en bok med snabbt tempo där man hela tiden vill få reda på vad som händer härnäst. (Jag vet tyvärr inte om boken finns utgiven på svenska.)

Ett antikt begravningsskrin blir stulen från en krypta under Tempelberget i Jerusalem och spänningarna mellan muslimer, judar och kristna ökar markant efter stölden.

Samtidigt anställer Vatikanen genforskaren Charlotte Hennesey och antropologen Giovanni Bersei för att studera innehållet i en nyanländ låda. Lådan innehåller ett begravningsskrin  från 30 e. Kr., som i sin tur innehåller benen från en man som blivit korsfäst. Bevisen får dem att undra om benen tillhör Jesus. De inser att de är i stor fara eftersom den katolska kyrkan med största sannolikhet inte vill att informationen ska komma ut.

Den katolska kyrkan, konspirationsteorier, tempelriddare, och konflikten i mellanöstern var alla saker som lockade mig till att läsa boken. Jag älskar deckare med religiösa teman och jag blev inte besviken. Jag har redan beställt efterföljaren, The Sacred Blood, eftersom jag ser fram emot att få reda på hur historien fortsätter.

Intervju med Lars Bill Lundholm

Beskriv dig själv med 5 ord

Författare. Spelare. Farsa.Vegetarian. Misslyckadrockmusiker.

.

Hur kom du på idén skriva kriminalromaner, det är ju annars tv jag som publik tänker när jag hör ditt namn?

Min andra långfilm var en polishistoria med Keve Hjelm i huvudrollen. Den skrev jag runt 1983, så jag har skrivit krim väldigt länge fastän i manusform. Sedan blev det politiska thrillers(Blueprint, Zonen, Den svarta cirkel m.m). När jag skrivit tv-serien Barnens Detektivbyrå 1990 gick jag till mitt förlag W&W, där jag var poet, och föreslog att tv-serien skulle bli bok. Jag  fick jag nej. Dom tyckte det var en dålig idé trots att Time-magasine skrivit att det var en av de bästa barnserier de sett. Så jag kroknade och det var först i början av 2000 som jag till slut skrev böcker om krim. Pojken i BD hade käpp så jag lät min hjälte, Axel Hake, också vara handikappad. Som om han växt upp och blivit snut. Jag har alltid läst deckare, det var det enda vi hade hemma i förorten, men jag var sen i utvecklingen att skriva krimböcker, så jag hoppas få några år på slutet istället.

.

På vad sätt skiljer sig skrivande för tv och att skriva en deckare?

Språket. Man måste jobba ordentligt med det när det gäller böcker. När man skriver för film och tv är det inte lika betydelsefullt, det är bilden som ska bära storyn. Men själva strukturen, skelettet är likartade byggen. Samma sak med karaktärerna. Samma sak med att hitta på berättelserna. Jag skriver alltid först för hand både när det gäller böcker och när det gäller Film/Tv. Samma procedur till att börja med.

.

Finns det en förebild för Hakes dotter Siri?

Precis som med Wilma i Skärgårdsdoktorn finns hon delvis i familjen.

.

Vad tror du det beror på att dina romaner om Stockholm slagit så väl ut?

Jag vet inte. Kanske för att det har saknats en riktig polisserie från Stockholm. Det är ju trots allt här det mesta och värsta händer ifråga om kriminalitet. Det är över femtio år sedan Trenter skrev om Stockholm och fyrtio år sedan Sjöwall/Wahlöö hade en Stockholmspolis som centralfigur. Jag tyckte att det var på tiden att låta Stockholm vara skådeplats igen. Det har naturligtvis funnits  enskilda deckare som utspelats i vår huvudstad, men ingen serie där man punktmarkerat staden som en del i brottets anatomi.

.

Varför säljs det så mycket kriminalromaner idag?

Antagligen för att det finns ett behov av att läsa böcker som har en bra balans mellan underhållning och allvar. Det är en genre som allt kan stoppas in i. Kärlek, våld, vansinne och vardag.

.

Kriminalromanens status i litteraturen är, trots läsarnas begeistring, inget vidare. Hur ändrar vi på det?

Jag vet inte om deckaren status måste ändras. Personligen föredrar jag att den förblir i rännstenen och inte på kultursidorna. Där är dom är fortfarande för okunniga och slappa för att vara till någon hjälp. Om dom av en slump ska skriva om deckare kommer dom alltid släpande på Ellroy eller någon annan sportkola som dom tycker snuddar vid bra litteratur. Nej, det behövs kunskap och intresse för att skriva om deckare och det har dom inte, så varför fjäska? Det är dom som tappar läsare, inte vi…

.

Om du skulle ge dig själv en kriminalroman i present, vilken skulle det vara och varför?

Ruth Rendells ”Farväl för evigt”. Den har allt det som en deckare ska ha. En polis, en mordgåta och ett svindlande vackert språk. Den arkeologiska utgrävningen av mördarens psyke och handlingsmönster är sublimt.

.

Vad i din privata bokhylla skulle överraska dina läsare?

Kanske Arne Naess bok ”Empiriska semantik”. Jag läste Praktisk filosofi för min Fil.kand och är fortfarande intresserad av filosofiska frågeställningar. Kanske ”Stud-Book du Trotteur Francais” . Franska stamboken. Har själv sysslat med hästuppfödning i liten skala(trottoar-bonde) med inriktning på den franska aveln.

.

Vilken var den första boken du läste alldeles själv?

Enligt morsan var det Pelle Svanslös.

.

Finns det någon deckarfigur du skulle vilja ”ta över” och skicka på helt andra äventyr än den ursprunglige författaren gjort?

Jag har alltid varit svag för Simenons Maigretböcker.(Har alla 75 Maigret böckerna) Men han skrev aldrig om Paris hästkapplöpningar. En sådan bok skulle jag velat läsa, med de stämningar som fanns på Simenons tid och med de  karaktärer som besökte kapplöpningarna. Jag är väl bevandrad i dom environgerna och skulle gärna sno Maigret och låta honom lösa fallet med ”Maigret et le cheval disparus”

.

Vill du berätta lite om vad du jobbar med just nu?

Nya bokprojekt, men jag vet inte i vilken turordning dom ska komma så jag får passa. Ett av dom är i alla fall en ny deckare i min Stockholmsserie. Skriver även ”Skärgårdsdoktorn” som långfilm och en tv-serie.

.

Om du fick välja ut mitt nästa ”intervjuoffer”, en person med någon form av anknytning till deckare/spänningslitteratur, vem skulle det bli?

Maj Sjöwall. Man snackar om deckardrottningar hit och dit när det egentligen bara finns en nu levande. Och hon sitter fortfarande i orubbat bo. Hon har dessutom vunnit den mest prestigefyllda deckarutmärkelsen man kan vinna. En Edgar!

.

Vilken fråga vill du ställa till denna person?

Enligt myten så skrev Per Wahlöö och du vartannat kapitel. Men stilen är ju väldigt homogen. Hur kan det komma sig? Ens litterära stil är ju som ens DNA, den slår igenom i allt. Var det någon som efter att ni skrivit igenom berättelsen sedan gick över den och gav den ”the Sjöwall/Wahlöö- touch”?

Deckarhuset tackar Lars Bill Lundholm varmt för att han tog sig tid att svara på våra frågor! 🙂

Tjockare än vatten – Mark Billingham

Kriminalkommissarie Tom Thorne har just fått besked om att hans flickvän Louise fått missfall. Då han omtumlad är på väg från sjukhuset kallas han till tjänsten eftersom en kvinna har hittats mördad. Det i sig är inget ovanligt, mord är en del av Toms vardag. Det exceptionella i detta fall är att kvinnans mor också blev mördad, 15 år tidigare. Det öde som delas av mor och dotter verkar från början vara en ren slump, men utredningen tar en ny vändning då ett andra offer hittas. Även detta offers moder dödades för 15 år sedan, av samma gärningsman. För 15 år sedan hette mördaren Raymond Garvey och det står snart klart att den mördare som nu är ute på turné är mycket imponerad av Garveys arbete och ämnar fortsätta det genom att döda nästa generation. Thorne och hans team inleder nu en kamp för att skydda de barn som fortfarande lever.

Även om historien inte är speciellt originell så rycks jag med av Billinghams sätt att behandla språket och karaktärerna. Trots ett så mörkt ämne som mord, lyckas han alltid blanda storyn med ett stort mått av humor. Jag fastnar direkt i historien som inleds i ett högt tempo. Denna fart hejdas dock stundtals, och det är då vi får lära känna Thorne och de andra karaktärerna bättre. Billingham är hyfsat bra på att förmedla känslor vilket han här visar genom att skildra sorgen som följer av ett missfall, och den tröst och glädje som vänner skänker. Det band som finns mellan Thorn och hans bäste vän, den homosexuelle, piercade patologen Phil Hendricks får mig alltid att le.

Roadtrip och Agatha Christie

Var och besökte ett indianskt kasino för första gången precis innan påsk. Vad passar då bättre än lite Agatha Christie i bilen på vägen dit!? 🙂

Denna gång blev det The Murder of Roger Ackroyd. Historien är så mycket Christie det bara kan bli! Det vimlar med tänkbara mördare och red herrings. Hercule Poirot lyckas dock, som alltid, lägga fram ett ”logisk” resonemang och peka ut den mest osannolika karaktären som mördaren… Denna gång tycker jag dock att Christie gick lite för långt för att skapa sin tvist, den lämnar historien (på det sättet den berättas) med ett par ganska stora logikhål – vilket jag inte gillar.

Trevlig och läsvärd, men inte på favoritlista.

(och visst är det lite retro att lyssa på böcker på kassettband! 😉 )