Vägen till författare del 2

Hej Simona Ahrnstedt!

Du har ju tidigare varit involverad här på ”Husen” då du skrev om romance på Chick Lit-huset (innan det huset lades på is). Det är ju därför extra kul att du nu den 10/6 (boken är redan ute!) kommer ut med din första bok, Överenskommelser. Nu vill vi veta mer om hur din väg till att bli författare har sett ut…

Hur lång tid har det tagit sedan den dagen du först satte dig ned och skrev första ordet – fram till dess att du fick boken i din hand?

Jag började skriva januari 2007 och i april 2010 fick jag ett av de första exen från tryckeriet. Över tre år med andra ord. Under de tre åren skrev jag nog varje dag – även när jag var magsjuk, på julafton och på semestrar.

.

Hade du försökt dig på att skriva någon annan bok innan du skrev Överenskommelser?

Nej, ingen roman. Jag skrev erotiska noveller på 90-talet, krönikor och artiklar de senaste åren och tre kärleksnoveller för Allers 2009. Länge hade jag en tanke om att jag ville skriva men det var först när tanken på att skriva en kärleksroman – min älsklingsgenre – som allt föll på plats.

.

Hur bar du dig åt för att få ett bokförlag ”på kroken”? Krävdes det många försök?

Ja, jag har blivit refuserad av många förlag. Jag la ner mycket möda på mitt följebrev och jag lusläste alla råd om hur man ska skriva. Sedan frångick jag flera av dem… I brevet beskrev jag varför jag trodde att den svenska bokmarknaden var redo för den typen av bok jag skrivit – i genren Romance som är en av de största litterära genrer i USA och den övriga engelskspråkiga världen. Jag använde konkreta exempel, siffror och kryddade med humor och lite självdistans. Långt senare fick jag veta att följebrevet var det som gjorde att mitt manus valdes ut till läsning överhuvudtaget.

Jag bad även om att få komma upp och lämna mitt manus personligen. Jag bemödade mig om att vara trevlig, jag tackade alltid, även när jag blev refuserad. Man vet aldrig när man stöter ihop igen. Social kompetens och vanligt hyfs är långt viktigare än man tror i en bransch som handlar så mycket om känslor, intuition och samarbete. Man kan vara trevlig utan att vara utslätad!

.

…du bloggade ju en del innan du själv fick ett bokkontrakt, tror du att det hjälpte?

Nej, inte mitt bloggande. Däremot fick jag massor av kontakter och vänner genom att dels blogga själv, dels hänga på andras bloggar. Jag frågade en redaktör en gång om de ofta var ute och kollade på folks bloggar och hon sa nej, att det hade de inte tid till. Men att finnas ute på nätet blir allt viktigare, tror jag. Det är ett utmärkt sätt att hålla koll på branschen och träffa folk med samma intressen.

.

…har du något konkret tips till andra blivande författare som kämpar med att hitta ett bokförlag?

Ja.

Lägg ned tid på följebrevet. Det kan inte nog betonas hur viktigt detta är. Det ligger travar, meter efter meter, med gröna vadderade kuvert på förlagen, det väljer in manus på mejl – utan ett vettigt följebrev minskar risken att en redaktör ens tittar på ditt manus dramatiskt.

Och sedan måste början av ditt manus vara fångande. Lägg allt krut och sedan ännu mer på den första sidan, det första kapitlet. Om du inte har fångat läsaren med dina första tusen ord är det sannolikt att du förlorat honom eller henne för gott. Konkurrensen är hård – bara på de senaste åren har den hårdnat, tror jag. Förlagen rapporterar en allt högre kvalitet på inkomna manus.

Köp hjälp utifrån, ta hjälp av professionell lektör, coach eller gå en kurs. Det är kul och utvecklande.

Sista rådet, som jag lånar från Hans-Olov Öberg, Kalla Kulor förlag; om du brinner för något annat – gör det istället. (Som Unni Drougge säger i sin blogg: är det meningen att du ska bli författare, då kan du inte låta bli det, det är som att kämpa emot ett diarréanfall.)

.

Har du funderat något över huruvida du skulle skriva under ett pennamn eller under ditt riktiga namn?

I början, med tanke på att jag är psykolog och jag var fundersam över hur det skulle påverka mitt jobb med klienter. Men sedan valde jag att stå för min text – det är viktigare för mig på ett djupare plan. Min bok är en underhållningsbok, skriven ur lust och med syfte att underhålla. Men jag står för den och jag står för att jag tycker att litteratur är viktig först när den väcker känslor hos den som läser. Jag blir helt rabiat över indelningen i olika typer av litteratur där en del mer eller mindre uttryckligt anses bättre och finare. Att värdera andras upplevelse av en text är för mig oerhört snobbigt.

.

Har du ett favoritställe att skriva på?

Min bok blev till i mitt kök. Familjen vande sig vid att se mig där. Nu har jag ett hörn i vardagsrummet. Jag sitter ofta på café – gärna ett lite gammaldags som Ritorno eller Vetekatten. När jag åker pendeltåg till jobbet sitter jag där och skriver. Jag har min lilla bärbara med mig överallt.

.

Tillsist… kan du inte återberätta kommentaren/blurben din man skrev om din bok 🙂

Ja, till saken hör att jag hade många (eller ja, i alla fall en 5-6st) läsare innan jag blev antagen. De var snälla och gav mig fina citat jag kunde använda när jag ”marknadsförde” mig. Jag gjorde nämligen en liten folder som jag skickade med mitt manus. Jag fick så många fina och snälla omdömen att jag till slut tyckte att det blev lite väl gulligt och jag ville inte verka helt distans- och humorlös. Så jag la till en sak som min man sagt. Det citatet fick tydligen männen på marknadsavdelningen på Damm på fall. Och det blev det citatet som ”alla” kom ihåg:

”Inga mord, bara kärlek och romantik – jag trodde jag skulle somna.”

Petter Ahrnstedt, make

Intervju med Sara Paretsky

Vi på Deckarhuset välkomnar Sara Paretsky till denna intervju!

Till vänster ser ni Paretsky med Cartier Diamond priset som hon mottog 2002. Priset delas ut av Crime Writers´ Association i istorbrittanien till författare som har gjort en enastående insats för kriminalgenren under sin livstid.

Du har beskrivit din arbetsprocess på din hemsida och blogg men var skriver du? På ett kontor? I en soffa? Skriver direkt på dator? Är det stökigt eller välorganiserat osv…
Jag bor i ett gammalt hus där vi har gjort om vinden till mitt kontor. Det är en underbart ljust rum som tyvärr är väldigt oorganiserat. Jag gillar att ha många böcker runt omkring mig, jag har dem till och med i sängen.

Din karaktäre V.I var en helt ny typ av karakter på 80-talet och, som du har påpekat i många intervjuer, så portätterades kvinnor i hårdkokta deckare som antingen en vamp eller ett offer innan du ändrade på detta. Kan du namnge några samtida författare som du anser har starka och trovärdiga kvinnokaraktärer och kanske skriver i samma anda som du själv?
Det är svårt för mig att veta vilken anda en annan person skriver i men några starka kvinnokaraktärer som jag gillar i samtida kriminallitteratur är Nevada Barrs Anna Pigeon; De två karaktärerna skapade av Liza Cody, Anna Lee och Eve Wylie; självklart, Grafton och Mullers Milhone och McCone, samt Barbara Neelys Blance; och Valerie Wilsons Weslys Tamara Hayle.

Kan du beskriva lite kort vad Sisters of Crime är? Är det tillgängligt för författare utanför USA?
Vi startade Sisters in Crime 1986 för att försöka ändra diskrimineringen av kvinnliga kriminalförfattare när det gäller recensioner och distribution. Föreningen har fortsatt att förespråka kvinnliga kriminalförfattare ända sen dessoch det finns avdelningar över hela världen. För mer information där du också kan se om det finns en svensk avdelning besök
http://www.sistersincrime.org

Kan du rekommendera tre kriminalromaner som du tycker våra läsare ska läsa (utöver dina egna böcker)
Liza Codys Bucket Nut – Den boken är nästan en manual för hur man gör en osympatisk karaktär till någon som läsare gillar starkt.

Frågan är lite svår för det finns serier av böcker som jag tycker är väl värda att läsa –  – Ian Rankin, Nevada Barr, Margery Allingham, Dorothy Salisbury Davis, Jonathan Coe, Karin Alvtegen – för att nämna några författare utan någon speciell titel. Men tre böcker toppar listan är:

Wolf Hall av Hilary Mantel
Gilead av Marilynne Robinson
A Blessing on the Moon av Joseph Skibbell

V.I blir äldre. Kommer hon att gå i pension? och i så fall när? Kommer du att skapa en ny karaktär i så fall?
Jag är lite feg när det gäller V.I. Hon kommer att hålla sig runt 50 ett tag till. Om hon pensionerar sig kommer det säkert sluta med att hon spränger ålderdomshemmet som hon hamnat på. Jag kan tänka mig att skapa en ny karaktär men jag kan inte tänka mig att lämna V I för en ny karaktär.

Du berättade för mig att du gillade Stieg Larssons karaktäre Lisbeth Salander generellt men hade svårt för de mycket visuella bilderna när hon blir sexuellt utnyttjad. Det verkar som om du drar någon form av linje där.  Anser du att böcker i allmänhet har blivit mer visuella när det gäller våldd och sex? om så är fallet, har du någon aning om varför? Är det influenser from TV och film som har påverkat eller är det kanske ett symptom för något annat?
Det är tuffa frågor att svara på på ett kort sätt. Jag tror att sadisitiskt och visuellt våld alltid har varit en del av den här genren men tidigiare ansågs det som pornografiskt, det distribuerades inte och lästes inte på samma sätt som det har börjat att göra de senaste 15-20 åren. Graden av våld tycks bli allt mer extremt. Jag tror att det delvis beror på att en del författare vill skapa en dramtik runt dem själva och deras böcker i en  allt mer konkurrerande författarmiljö för att ”synas”. Jag tror också att en del läsare har blivit så avtrubbade av allt visuellt våld att man måste ”skruva upp volymen” ett steg till för att fånga deras uppmärksamhet. Till sist så tror jag att ökningen av det visuella våldet mot kvinnor är en reaktion mot kvinnorörelsen – en del läsare och författare kanske känner sig så hotade av  det ökande antalet av kvinnor i maktpositioner att de agerar ut sina hämndfantasier genom våldsamma kriminialromaner.

Vilken var den första kriminalroman du läste?
Rex Stouts The Black Mountain (Det svarta berget 1954)

Chicago spelar en stor roll i didna böcker men våra läsare kommer från hela världen och har kanske aldrig varit i Chicago. Kan du ge oss några tips på vad man kan göra i Chicago som turist och deckarfantast?
Alzina Stone Dales Deckarguide till Chicago är perfekt att läsa om man ska besöka Chicago och gillar deckare men jag rekommenderar alla besökare att gå till Chicagos stiftelse för arkitektur: Extern länk

De finns på 224 South Michigan Avenue, mittemot konstmuseet. De erbjuder fantastiska guideturer. Man borde också besöka webplatsen för Chicagos kulturcenter: Extern Länk

De erbjuder bussturer i en rad olika stadsdelar i Chicago och om man mailar i förvag så kan man få en guide som talar ditt språk.

Att skriva är givetvis det som sysselsätter en författare mest men i författarskapet ingår också marknadsföring genom föreläsningar bokturnéer med mera. Denna del verkar bli allt viktigare för författare och jag kan inte låta bli att tycka synd om en del författare som tycka ha oerhört hektiska scheman. Å andra sidan så säljer det böcker och en del författare gillar att komma nära sina författare. Vad anser du om det här?
Jag gillar att turnera förutom att själva resandet gör mig trött. Problemet med att turnera är att du spenderar en dag på en plats och sen åker vidare vilket innebär att du missar njutningen av att utforska staden/landet du kommer till.

Kan du placera nedanstående ingredienser i den ordning du tycker är mest viktig:
Characters, story, milieu, message to the audience, thrills, dialogue
Handling och karaktärer går hand i hand för mig. Jag kan inte berätta en historia utan karaktärer som jag bryr mig om, som blir levande för mig. Dialog är ett sätt att skapa trovärdiga karaktärer. Som läsare är miljö det som är minst viktigast för mig. Jag antar att ett bra skrivsätt är det viktigaste för mig.

Vad tror du/hoppas du att diina läsare känner och tänker efter att ha läst en av dina böcker?
Jag hoppas på att läsaren har engagerat sg i berättelsen så att att den och karaktärerna finns kvar i deras sinne.

Har du en favorit kriminalfilm och tittar du på några kriminalserier på TV?
Jag har flera kriminalfilmer som jag älskar:  Myrna Loy och William Powell i den första Gäckande skuggan filmen (The Thin man 1936) ; Robert Mitchum i Trasdockan (Night of the Hunter 1955). Även om slutet är lite väl sentimenalt är mellandelen, där han jagar barnen, riktigt läskig;  Jag älskar I hetaste laget ( Some Like It Hot 1959) som ärldens bästa gangsterkomedi; Jag  gillar den samtida serien NCIS, även om den på många sätt är förutsägbar. Jag tyckte att The Wire var briljant men lite för nära sanningen….  Jag gillade också den kortlivade serien Uppdrag Chicago (Due South – mitten av 90-talet) med Paul Gross.

Vad läser du just nu?
Jag har just upptäckt Colin Cotterils Laos kriminalromaner. De är lite snälla men jämna och jag älskar karaktärerna. Jag läser också Ian Rutledge-serien skriven av en mamma och en son som skriver under pseudonymen Charles Todd. Den bästa bok som jag läste för ett tag sen är Hilary Mantels Wolf Hall.

Vi tackar Sara Paretsksy!

Dödens pendel av Jonas Moström

Flera fullt friska personer avlider av hjärtstillestånd inom en kort period i Sundsvall. Är det en slump? När polisen Johan Axberg träffar sin kompis läkaren Erik Jensen och de pratar om sina jobb och utbyter erfarenheter börjar de ana att allt inte står rätt till. När det dessutom framkommer att samtliga avlidnas klockor saknas misstänker de att en seriemördare kan vara i farten.

Dödens pendel är Jonas Moströms debutbok och eftersom författaren själv är läkare skildrar han den världen utan problem. Språket flyter på bra och läsaren har tillgång till mer information än polisen. Både Axberg och Jensen tampas med relationsproblem men förblir ändå fokuserade på sina jobb och utredningen.

Vid en snabb koll inser jag att jag ligger efter och att författaren nyligen gav ut den femte romanen i serien om Axberg och Jensen, Mirakelmannen. Om resten av böckerna i serien håller samma nivå så har jag flera trevliga lästimmar framför mig.

Mamma, pappa, barn av Carin Gerhardsen

En bebis hittas övergiven i en skogsdunge och strax därefter hittas barnets mamma mördad i närheten. Polisens första uppgift blir att ta reda på vilka de är, vilket visar sig vara lättare sagt än gjort då ingen verkar sakna dem.

Man får också följa en treårig flicka som har blivit övergiven ensam hemma. Dagarna går och hon får till slut kontakt med omvärlden.

Hammarbypolisen får också ett annat fall på sitt bord då en tonårig flicka blir mördad på en Finlandsfärja. Hennes syster tampas med sina egna problem och att deras mamma är alkoholiserad gör inte saken lättare.

Mamma, pappa, barn är den andra delen i Hammabyserien av Carin Gerhardsen. Den här boken är helt klart bättre än den första delen Pepparkakshuset. De grafiska våldsbeskrivningarna från den första boken saknas (tack och lov). Dessutom har den har ett helt annat spänningsmoment och är näst intill omöjlig att lägga ifrån sig.

Vi får också en fortsättning på ett sidospår från den första boken (en kvinnlig polis som blir våldtagen), men även denna gång får vi inte reda på hur det slutar och jag förutsätter att författaren kommer bygga vidare på detta även i den tredje boken Vyssan Lull.

Recension av Pepparkakshuset

Deckarhusets intervju med Carin Gerhardsen

I mördarens spår 7 – Sista akten

I mördarens spår är nog den bästa deckarserien som gjorts i mitt tycke, även om den är lite ojämn. Den sista delen (säsongen) är långt ifrån den bästa, men den är heller inte den sämsta.

En ung flicka hittas död och Jane Tennison ser en chans till att lösa ett sista fall innan hon pensioneras.

Allt är som vanligt snyggt och välgjort, men av någon konstig anledning håller flera av skådespelarinsatserna inte samma höga kvalité som de brukar. En del av karaktärerna känns även de lite ”off”, de upplevs med andra ord inte som ”riktiga” människor. Själva deckarhistorien är ok, men inte särskilt originell. Helen Mirren är dock som vanligt lysande.

Klart sevärd!

…men nu är frågan: Kommer Tennison bli en modern Marple på ålderns höst?  Sitta på ett fik med en latte någonstans och lösa det ena mordet efter det andra… 🙂