månadsarkiv: juli 2010

Kriminalromanens historia – del 6

Publicerat av

Under sommaren kommer jag i 10 delar (onsdagar) gå igenom kriminalromanens (Europeisk och Amerikansk) historia i grova drag från 1600-talet fram till idag. Jag kommer också att ge förslag på böcker, filmer och annat som representerar de olika tidsepokerna och kan vara intressanta att läsa/se/spela.

Del 6 – Polisromanen
Grovt sett så kan man säga att polisromanen som genre tar fart efter 2:a världskriget i USA . Den författare som som brukar nämnas när man talar om den första polisromanen är Lawrence Treat. Han skrev flera romaner som startade på bokstäver bl.a. D as in dead (1941) , O as in Omen (1943)men det är V as in victim från 1945 som nämns mest.

Dragnet
Något som hade en stor påverkan på polisromanens popularitet var Dragnet – ett amerikanskt radioprogram skapat av Jack Webber som sändes från 1949-1957. Från början var det ett amerikanskt radioprogram där man fick följa polisen Joe Friday och hans kollegor. Varje avsnitt behandlade ett nytt fall. Fallen baserades på verkliga polisfall i Los Angeles. Verkliga människor fick en inblick i hur polisen arbetade även om polisen var noga med att framställa polisen fördelaktigt.

Som ni kan se på bilden ovan så finns det drag från den hårdkokta deckaren. Jack Webber själv spelade Friday vars röst låg som en berättarröst över radioprogrammet. Friday noterade klockslag och plats och berättade vad polisen gjorde. Ibland utspelade sig ett avsnitt under flera månader och ibland i ”real tid” Man såg snabbt att programmet skulle kunna överföras till TV och 1951-1859 sändes Dragnet som TV-serie Även här spelade Jack Webb Friday. TV-serien återupptogs i slutet på 60-talet. Introt är en klassiker. Lyssna på det här! Det finns också en modern version av serien från 2000-talet som heter L.A Dragnet
Att se:L.A Dragnet

Ed McBain
Det fanns en rad författare som studerade polisens arbete och skrev romaner om det men den mest kända polisromansförfattaren är Ed Mc Bain (1926-2005) som egentligen heter Evan Hunter och från början hette Salvatore Albert Lombino. McBain skrev romaner under namnet Evan Hunter också men från 1956 – 2005 skrev han över 50 polisromaner om det 87:e polisdistriktet på den fiktiva ön Isola (som är misstänkt lik Manhattan) under namnet McBain. Han skrev även en mindre känd kriminalserie om advokaten Matthew Hope. I det 87:e distriktet finns en rad olika poliskaraktärer man får följa även om Steve Carrellaär en form av av huvudfigur. Det har gjorts ett antal filmatiseringar av serien bl.a. av den första romanen Cop Hater. Det finns en TV-serie från 60-talet och till och med en japansk version. På 90-talet gjordes NBC tre TV-filmer.
Att läsa:Alla bör läsa minst två EdMcBain romaner under sin livstid.

Dragnet och McBain har påverkat genren enormt och man kan se några enkla grundkriterier för polisromanen:
1. Fokus ligger inte på en enskild person utan polisen som ett kollektiv även om en polis oftast är mer framträdande. Därmed kan det också förekomma intriger poliserna emellan.
2. Man kämpar alltid för rättvisa.
3. Bevismaterial är A och O eftersom det inte bara gäller att ta reda på vem gärningsmannen/kvinnan är. Man måste också kunna fälla personen/personerna för brottet.

Efter 60-talet har genren bara blivit större och större och dominerar kriminalromanerna och framförallt kriminalserierna på TV. Det finns otaliga serier men några jag vill lyfta fram är Cagney och Lacey från 80-talet som handlar om två kvinnliga poliser vilket då var mycket ovanligt. Alla Law & Order serier är värda att ses (Det finns 5) NYPD blueCSI serierna har få säkert missat även om de fokuserar mer på tekniska detaljer. Den allra bästa polissserien hittils är enligt min åsikt Prime Suspectmed Helen Mirren som Superintendent Tennisson och jag tycker ni ska lägga skaparen av serien (Lynda La Plante) på minnet för hon har utöver Prime suspect även skapat serien Trial & retribution och Kommissarie Anna Travis som nyligen gick på TV här i Sverige. Annars är trenden att man gör TV-filmer av välkända och framgångsrika romanserier.

Sverige
På 1960-talet 1970-talet gjorde det svenska författarpar Sjöwall/Wahlöö genren stor med sina 10 romaner om kommissarie Beck och hans team Många säger att de var starkt influerade av McBain fast med en tydligt vänsterorienterad twist. Om det var så är osäkert men tydligt är att serien liknar McBains serie.

De flesta känner till Beck men frågan är om det idag beror på böckerna eller filmatiseringarna av dem som finns i en rad olika versioner. Den senaste serien är med Peter Haber som Kommissarie Beck och Mikael Persbrandt som hans hetsiga kollega Gunwald Larsson. På 90-talet gjordes flera Beck-filmer med Gösta Ekman som Beck. Den jag rekommenderar är dock Mannen på Taket från 1976 med Carl-Gustag Lindstedt som Beck, Sven Wollter som Kollberg och Thomas Hellberg som Gunwald Larsson. Den är fantastisk! Sjöwall/Wahlöö har påverkat författare som Henning Mankell och Håkan Nesser. Kända kvinnliga polisromansförfattare är Helen Tursten och Anna Jansson.
Att se: Mannen på Taket (1976)

Även i Sverige har polisromanen dominerat kriminalgenren. Idag finns det otaliga kriminalförfattare som skriver polisromaner.

Johan Theorin vinner ännu ett prestigefyllt pris!

Publicerat av

Det engelska sällskapet för brittiska kriminalförfattare (CWA) har ännu en gång hedrat Johan Theorin med ett pris. Förra året fick han priset (dolken) för den bästa debuterande utländska kriminalroman (John Creasy Award) för sin roman Skumtimmen nu har han fått det internationella priset (International dagger) för Nattfåk. Läs mer om sällskapet och priserna HÄR!

Kriminalromanens historia – del 5

Publicerat av

Under sommaren kommer jag i 10 delar (onsdagar) gå igenom kriminalromanens (Europeisk och Amerikansk) historia i grova drag från 1600-talet fram till idag. Jag kommer också att ge förslag på böcker, filmer och annat som representerar de olika tidsepokerna och kan vara intressanta att läsa/se/spela.

Del 5 – Den hårdkokta deckaren (1925-1939)
Pusseldeckaren älskades inte av alla och som i alla kulturområden så skapas nya inriktningar när konstnärer (i det här fallet författare) gör motsatsen till det som dominerar för tillfället. Så är fallet med den hårdkokta deckaren. Det finns några namn och begrepp som är viktiga.

Black Mask (1920-tal – 1950 tal) var en amerikansk tidning som började som en tidning med populärlitterära noveller och berättelser. Tidningen fokuserade så småningom enbart på kriminalhistorier. En av de som skrev för tidningen var Carrol John Daly som i mitten på 1920-talet skrev tuffa naturalistiska kriminalberättelser. Denna stil utvecklades sedan av Dashiell Hammet (1894 -1961) som gjorde den hårdkokta stilen populär.

I den hårdkokta stilen så finner man en ensamvarg till privatdetektiv i stadsmiljö. Det är en tuff och cynisk machovärld detektiven befinner sig i. Språkbruket är tufft och rappt. Det finns en bitsk humor hos detektiverna och berättelserna berättas i Jag-form. Kvinnor (de få som förekommer) är antingen våp eller riktiga femme fatale. Ur ett feministiskt perspektiv är stilen från den här perioden en ren mardröm. Trots att detektiven oftast använder sig av okonventionella metoder så har han en moral och är en beskyddare av rättvisan. Ondskan finns alltid runt hörnet men detektiven ser åtminstone till att jämna ut oddsen.

Hammet skrev flera noveller och en roman med privatdetektiven The Continental Op (han nämner aldrig sitt riktiga namn. Den roman han kanske är mest känd för är Riddarfalken från Malta (1930) med privatdetektiven Sam Spade. Det beror kanske främst på filmatiseringen av romanen 1941 med Humphrey Bogart i huvudrollen. Det är enligt min mening en fantastisk film rent stilistisk om man kan bortse från den vidriga kvinnosynen. Faktum är att den hårkokta stilen även skapade filmstilen Film-noir som är hårdkokta detektivromaner överförda till film. Personligen anser jag att filmerna är bättre än böckerna. Filmerna kännetecknas av sneda vinklar, djupa skuggor och gärna cigarettrök och en så kallad voice-over (berättarrösten – detektiven).  Andra kända romaner av Hammet är Glasnyckeln (1931) och Röd skörd (1928).
Att se: Riddarfalken från Malta

Hammets betydelse för kriminalromanen sammanfattas i ett berömt uttalande av en annan känd hårdkokt kriminalförfattare – Raymond Chandler (1888 – 1959) som blev populär något senare än Hammet. Han skrev så här i sin essä  ”The simple Art of Murder” (1944) – Mordets enkla konst på svenska – där han reflekterar över kriminalgenren.

Hammet gav tillbaka mordet åt den sortens människor som begår mord för att de har en anledning, inte bara för att tillhandahålla ett lik, och de gör det med de vapen som finns till hands, inte med handsmidda duelleringspistoler, curare eller tropiska fiskar. Han satte dessa människor på pappret precis sådana de är och lät dem tala och tänka på det språk som de brukar använda för ändamålet

Chandler själv skrev romaner om privatdetektiven Philip Marlowe. Han skrev bl.a. The Big Sleep 1939 (Den stora sömnen på svenska) och Lady in the Lake 1943 (Kvinnan i sjön). Även hans romaner filmatiserades.
Att se: Lady in the lake och the Big sleep

Efter kriget
Genren hade sin höjdpunkt på 1930-1950 men fortsatte ända fram till 80-talet. Andra kända författare inom genren är bl.a. Mickey Spillane och Ross McDonald. Under en lång period ansågs genren tillhöra kiosklitteratur (så kallad Pulp fiction) och värderades inte speciellt högt även om den har haft stor påverkan på populärkulturen generellt. På film kan man se stilen tydligt i bl.a Dirty Harry filmerna från 70-talet men även i Vem dödade Roger Rabbit (1988) som är en parodi på genren och blandar in tecknade inslag.  Jag rekommenderar den starkt! Men kan också se spår av stilen i många actionhjältar, poliser och detektiver. Ett exempel är Bruce Willis som den motsträviga polisen i Die hard som är en  snabbkäftad, tuff och cynisk ensamvarg med en bitsk humor. Ett annat exempel är Spelkaraktären Max Payne. På 80-talet tog  kvinnliga författare och kvinnliga huvudkaraktärer  plats i den hårdkokta stilen mer om det i ett senare avsnitt.
Att se: Roger Rabbit, Dirty harry filmerna,
Att spela: Max Payne (Playstation, PC)

Spionromanen
Spiongenren fortsatte att utvecklas parallellt med både pusseldeckaren och den hårdkokta deckaren, runt andra världskriget handlade det förstås mycket om nazister. Det gör Helen McInnes roman Above Suspicion från 1941. Det är en kvinnlig spionförfattare vilket var mycket ovanligt vid den här tidpunkten. En annan välkänd roman som också blev film är De 39 stegen som skrevs av John Buchan 1936 och filmatiserades 1941. Jag har tyvärr inte läst boken men filmen som gjordes av Alfred Hitchcock är mycket sevärd om man står ut med svartvita filmer.
Att se: De 39 stegen (Det finns också en musikal)
Att läsa: Above suspicion

Giorgio Falletti – Jag dödar

Publicerat av

Jag har hittat en ny italiensk kriminalförfattare. Jag har gått och sneglat på Jag dödar av Giorgio Faletti i Pocket Shops hyllor flera gånger men alltid valt något annat istället. Den här gången tog jag den och det lönade sig. Jag sträckläste boken som överraskade mig både en och två gånger.

Boken, som är från 2020, utspelar sig i Monaco där ordet lyx sätts framför det mesta.  En kväll får ett mycket populärt radioprogram ett samtal live från en person som avslutar med orden ”Jag dödar….” Nästa dag hittas en formel 1 stjärna och en världsberömd schackspelare brutalt mördade.

Polisen vet nästan inte vad de ska göra. Brott är nämligen något som knappt förekommer i det lilla landet. Säkerhet och trygghet är A och O för att locka turister och man måste sätta dit mördaren till varje pris. Poliskommissaren Nicolas Hulot tar hjälp av sin vän FBI agenten Frank Ottobre som återhämtar sig efter traumatiska upplevelser. Ett klassiskt grepp i kriminalromaner. Ottobre är; övermänsklig, väldigt amerikansk, deprimerad, traumatiserad, har ett sjätte sinne och en magnetisk dragningskraft för kvinnor. Även  mördaren och hans motiv är lite klyschiga men det är jakten på mördaren som är det viktiga. Två superhjärnor som mäter sina krafter mot varandra.

Karaktärsbeskrivningarna är desto bättre när det gäller bikaraktärer och förbipasserande personer som till exempel den utvecklingsstörde pojken och hans mamma,  poliskommissariens fru, och gubben med den stora skivsamlingen. Miljöbeskrivningen är också bra. Jag kunde ana havets doft, alla lyxyachter i hamnen, vinden som fladdrar runt min sommarklänning och det belysta palatset på kullen.

Spänningshalten hög likaså tempot. Precis när saker började upprepas och det började bli lite tråkigt hände något oväntat. Det här är verkligen något för den som gillar superintelligenta psykopatmördare och bestialiska mord i en exotisk miljö. Boken har sålt 3,5 miljoner exemplar i Italien och ska (såklart) bli film.

Kriminalromanens historia – del 4

Publicerat av

Under sommaren kommer jag i 10 delar (onsdagar) gå igenom kriminalromanens (Europeisk och Amerikansk) historia i grova drag från 1600-talet fram till idag. Jag kommer också att ge förslag på böcker, filmer och annat som representerar de olika tidsepokerna och kan vara intressanta att läsa/se/spela.

Del 4 – The Golden Age (1920-1939)
Under sekelskiftet har kriminalgenren etablerat sig. Vid den här tidpunkten börjar författare skapa regler för hur en kriminalroman ska se ut och genren pusseldeckare skapas. Det är framförallt två författare och litteraturkritiker som man brukar nämna:

1928 skrev S.S Van Dine (1888 – 1939) artikeln 20 rules for writing detective stories som har haft stor påverkan på kriminalromanen utveckling. Van Dines böcker om detektiven PhiloVance är fullt läsbara. Jag har The Scarab murder Case som handlar om ett mord med egyptiska kopplingar. Den kan jag rekommendera till den som gillar pusseldeckare med lite orientmystik i kolonialstil.

Den andra som brukar nämnas är Ronald Knox (1888 – 1957). Knox var också deckarförfattare och litteraturkritiker men också präst. Hans detektiv är inte så känd men det är en privatdetektiv som heter Miles Bredon. 1928 skrev han dessa 10 ”budord”:

1. The criminal must be someone mentioned in the early part of the story, but must not be anyone whose thoughts the reader has been allowed to follow.
2. All supernaural or preternatural agencies are ruled outas a matter of course.
3. Not more than one secret room or passageis allowable.
4. No hitherto undiscovered poisons may be used, nor any appliance which will need a long scientific explanation at the end.
5. No Chinaman must figure in the story.
6. No accident must ever help the detective, nor must he ever have an unaccountable intuition which proves to be right.
7. The detective must not himself commit the crime.
8. The detective must not light on any clues which are not instantly produced for the inspection of the reader.
9. The stupid friend of the detective, the Watson, must not conceal any thoughts which pass through his mind; his intelligence must be slightly, but very slightly, below that of the average reader.
10. Twin brothers, and doubles generally, must not appear unless we have been duly prepared for them.

Som ni kan se så är en del av reglerna absurda och lite väl detaljerade. Många författare bröt mot dessa regler,Agatha Christie exempelvis, gjorde det konstant. Det som både Knox och Van Dines regler egentligen säger är att mord och lösningen av mordet/morden är i fokus. Det måste finnas en rationell förklaring till mordet och att läsaren ska kunna lösa fallet på egen hand med hjälp av ledtrådar.

1930 skapades The Detection Club som var en grupp med brittiska deckarförfattare. Bland dessa finner man bl.a. Agatha Christie, Dorothy L. Sayers, S.S. Van Dine, R. Austin Freeman (Han som uppfann den inverteradedeckaren – se del 3), G.K Chesterton, Ronald Knox. Gruppen höll gemensamma middagar regelbundet där de diskuterade sina romaner. Tänk att få sitta med på en sådan middagsbjudning!

Pusseldeckarens drottningar:
Den främsta författaren från den här perioden är givetvis Agatha Christie. Ni känner alla till henne väl så jag tänker inte skriva något om henne. Den andra pusseldeckardrottningen från den här perioden är Dorothy L. Sayers (1893-1957) Hon skrev ett tiotal romaner om Lord Peter Wimsey, en äkta gentleman som gillar att lösa mordgåtor. Who´s Body kom 1923. Så småningom dyker också karaktären Harriet Vance upp som Wimsey försöker bevisa är oskyldig till mord i romanen Strong Poison 1930.  Romanerna är mycket snälla och smått romantiska men mordgåtorna är kluriga. Jag gillar Wimsey men jag tror att man antingen älskar eller hatar hans glättighet och perfekta person.
Att se: TV-serien med Lord Peter Wimsey från 70-talet med Ian Charmichael Klicka här! För dig som är Sayers expert finns ett litet test här!

USA:
John Dickson Carr (1906-1977). Pusseldeckaren fanns även i USA och en av de som jag tycker håller måttet än idag är John Dickson Carr. Han är en mäster på ”låsta rummet” gåtor och jag kan rekommendera Den ihåliga mannen från 1935. Karaktären Gideon Fell är ok men det är framförallt själva gåtorna som är intressant i Carrs böcker.

En annan amerikan som är värd att nämna är Ellery Queen som räknas till en av de största pusseldeckarförfattare. Ellery Queen är egentligen en pseudonym för de två kusinerna Manfred B. Lee och Frederick Dannay. Deras detektiv heter Ellery Queen som ibland arbetar med sin far, poliskommissarien Richard Queen.  Kusinerna var oerhört produktiva och de skrev över 50 böcker under flera decennier.

Idag:
Genren hade sin höjdpunkt under 20 och 30-talet fram till 2:a världskriget som av uppenbara skäl påverkade världen och litteraturen på många olika sätt. Genren lever vidare och flera av författare från den här tiden trycks om och om igen. Christies romaner har filmatiserats otaliga gånger och både Marple TV-serien och Poirot TV-serien från 1990 och 2000-talet har blivit enorma framgångar. Mer moderna varianter är exempelvis TV-serien Morden i Midsummer baserad på Caroline Grahams romaner som visserligen har en polis som huvudperson men som ändå följer pusseldeckarens stil. Ruth Rendell är också känd för att ha skrivit pusseldeckare och skriver fortfarande. Båda använder sig av kommissarier som ”detektiver”.

Sveriges Golden Age – period
I Sverige hade pusseldeckaren sin höjdpunkt under 40 och 50-talet. Dit hör Stieg Trenter som skrev om fotografen Harry Friberg i fantastiska Stokcholmsmiljöer, Maria Lang med sin kommisare Christer Wijk och staden Skoga (egentligen Nora). Kommissarien får så småningom hjälp av den kvinnliga karaktären Puck Bure. De påminner lite om Dorothy L. Sayers böcker och kan för en del vara lite väl ”gulliga” men morden är ofta brutala. Dessa två författare  tillsammans med H-K Rönnblom och Vic Suneson räknas till denna periods största deckarförfattare. Jag kan starkt rekommendera Stieg Trenters böcker före 60-talet. t.ex. Sturemordet.Det finns även ett seriealbum som bygger på Stieg Trenters Roparen. (Se recension här)

I nästa avsnitt behandlar jag den hårdkokta deckaren m.m.

Janusstenen – Elly Griffiths

Publicerat av

Äntligen är uppföljaren till Griffiths debut ”Flickan under jorden” här!

Det var med stor lust som jag slog mig ner med Janusstenen för att läsa om huvudpersonen Ruth och hennes öde. Jag blev inte besviken, även om jag efter att ha läst min recension från förra året inser att de båda böckerna är minst sagt snarlika. I fiktionens värld har endast några månader förflutit och återigen får vi följa Ruth i hennes vardag. Hon bor ensligt ihop med katten Flint och arbetar på universitetet i Norfolk som chef för rättsarkeologen. Återigen blir hon inkopplad av polisen då de finner benrester i ruinerna av ett hus. Samtidigt som Ruth gör sitt bästa för att hjälpa polisen, och får en historieintresserad galning efter sig, tampas hon med privata bekymmer. Hon är gravid, och polischefen Nelson är far till barnet. Trots att Ruth är en ganska osäker människa med dålig självkänsla flockas männen runt henne och kvinnor ser upp till henne.

Jag kan verkligen rekommendera Elly Griffiths som en perfekt bok att ha med till stranden. Sedan debuten har Griffiths stilistiska förmåga utvecklats till något eget. Ett roligt inslag är att hon lägger in tankespår (med karaktärernas ärliga åsikter) i parenteser löpande i texten. En liten varning är dock på sin plats – du bör ha läst den första boken i serien innan du ger dig på denna, annars är det mycket av handlingen som verkar lösryckt och förvirrad.