Kuppfilmer

Jag har en förkärlek till kuppfilmer. Speciellt de där ”tjuven/tjuvarna” är gentlemannatjuvar. På sistone har det varit en rad spektakulära kupper i verkligheten. Det var en stor konstkupp  i Frankrike nyss och ingen har väl glömt helikopterrånet i Sverige förra året. Gissningsvis är dessa tjuvar allt annat än gentlemän men det finns ändå något kittlande med att dessa personer har kommit undan med dessa fräcka kupper och kanske sitter någon av dem på ett ödsligt slott någonstans med ett hemligt rum fylld av värdefulla konstföremål…

För er som inte är insatt i kuppfilmer kan jag rekommendera 3 filmer som finns både i klassisk och modern tappning så kan ni välja själva vilken version ni gillar bäst.

Ocean´s 11
Spelades in 1960 med The Ratpack som skådespelare. Danny Ocean finns med och de rånar Casinon i LasVegas. Förutom dessa liknelser skiljer sig handlingen helt från Oceans 11 från 2001 med George Clooney och Brad Pitt m.fl.

The Italian Job
En klassiker från 1969 med Michael Caine i huvudrollen. Det här är en galen kuppfilm med mycket humor. I filmen spelar bilmodellen Cooper (hundkoja) en stor roll. 2003 var det dags igen. Den här gången med Mark Wahlberg och Jason Statham. Det finns också en ”skurk” som spelas av Edward Norton. Hundkojorna finns med och precis som i den gamla versionen är planen att de ska stjäla guldtackor under en trafikstockning. Humorn är borta och det är mer action men det gör inget. Det är varken sämre eller bättre, bara annorlunda.

The Thomas Crown Affair
1968 kom originalet med storstjärnorna Steve McQueen och Faye Dunaway. 1999 gjordes filmen om med Pierce Brosnan och Rene Russo. De lever inte upp till McQueen och Dunaway vilket kanske inte är så förvånande. Handlingen skiljer sig inte så mycket.  Thomas Crown är  och gentlemannatjuven som kommer undan med en stor konstkupp men försäkringsbolagets agent är honom på spåret. En katt och råtta lek slutar i en kärleksaffär och frågan är om kärleken vinner över hennes uppdrag. Helt klart mer romantisk än de flesta kuppfilmer.

För er som gillar mer moderna kuppfilmer med lite mer action och mindre gentlemannatjuvar finns det en del filmer som man bara inte får missa:

Reservoir dogs: En Tarantino film från 1992 som har blivit kultförklarad. En grupp män, alla med namn på olika färger för anonymitetens skull (Mr Brown Mr Pink osv.), utför en kupp men någotgår fruktansvärt fel. Blodig, rå och bra skådespeleri av bl.a. Harvey Keitel, Chris Penn och Steve Buscemi. Ingen traditionell kuppfilm.

The Score:Robert De Niro och Edward Norton spelar gammal skurk som ska göra sitt ”sista jobb” respektive den unge hetsiga som ska göra sitt första jobb. Frågan är kan de lita på varandra? Från 2001.

Gone in 60 seconds: Den här filmen från 2000 handlar kanske mer om snygga bilar än själva kuppen. Nicholas Cage som egentligen hade lagt av måste stjäla x-antal lyxbilar på en viss tid för att rädda sin yngre bror ur en knipa. Till hjälp tar han sitt gamla gäng där sexbomben Angelina Jolie  är en av dem.

Snatch: Guy Ritchie film från2000 med Brad Pitt, Jason Statham och Benicio del Toro. En helt galen film som innehåller en diamantkupp, boxning och massa gangsters.

Det finns givetvis många fler kuppfilmer, några av dem är: Ronin (1998) Actionfyllda kuppfilm med Robert DeNiro och Jean Reno. Entrapment (1999) där Sean Connery spelar en gentlemannatjuv. Inget briljant skådespeleri men en välplanerad kupp.  The Getaway (1974 och 1994) Steve McQueen i den äldre, Alec Baldwin i den senare och mindre lyckade filmen. Heat (1995) Al Pacino och Robert De Niro möts för första gången på duken. Det kunde ha blivit en succé men  tyvärr är så inte fallet.


Sammanfattningsvis:
1. Genren är helt klart mansdominerad, kvinnor är mest dekoration med några få undantag. (Det finns max ett par kvinnor i filmerna)
2. Brad Pitt, Edward Norton, Jason Statham och Robert DeNiro är vana kuppfilmsskådespelare.
3. Kuppfilmerna har gått från att skildra gentlemannatjuvar till gangstertjuvar.
4. 60-talet och 00-talet verkar vara årtionden då kuppfilmen hade sin storhetstid.

Spejlet i Poppi av Jan Dybdahl

Detta är mitt första möte med Jan Dybdahl. Jag hade med andra ord inga speciella förväntningar vilket jag ofta, medvetet eller omedvetet, har när jag läser en bok av en för mig bekant författare.

Romanen handlar om Viktor Amundsen, en gammal konsthistoriker, uppvuxen i Trondheim på norska västkusten i krigstid. Jag måste börja med att ge ros till författaren för de fantastiska skildringarna från uppväxttiden. Att Dybdahl tillåter sig att berätta ur ett barns synvinkel, med språket som ett barn skulle använda. Lysande!

Speciellt beskrivningarna runt den lille Viktors väninna Turid och följderna av hennes olycka som den lille gossen tror sig vara skulden, är gripande. När sedan Viktors äldre bror dör i en drunkningsolycka känner sig Viktor anklagad för att ha orsakat den genom slarv.

Viktors liv består av en mängd händelser som verkar planerade av någon som vill honom illa. Någon som känner honom alltför väl.  Jag ska inte gå in på dem, läs och följ händelserna själv, men då och då känns det väl orealistiskt. Kanske är jag lite gnällig, men jag vill gärna ha känslan av att det kunde hänt mig, men jag känner inte det. Ploten håller inte helt ut, tyvärr.

Däremot karaktären Viktor – honom gillar jag! En osäker, olycklig, lite trist farbror som gör bokslut över sitt liv, och som vill bli förlåten. Han håller! Liksom övriga karaktärer.

Boken har gett mig mycket att fundera över, många fantastiska skrivningar att njuta av.   Mycket läsvärd, men kanske inte främst som kriminalroman.

Mitt råd – läs den absolut, men bortse från kriminalintrigen !

Åsa Larsson

– och Solstorm! Helt ny bekantskap för mig, även om jag givetvis har hört talas om henne och böckerna förut. Hittade den av en slump i bokhyllan på landet under midsommar. Ruskigt medryckande! Och jag känner det där suget efter nästa bok trots att den här ännu inte är utläst. Längre recension kommer…

Själakistan

Och så har vackra, intressanta Marstrand knappat in på Gotland när det gäller hemska brott och skumma individer.

Ann Rosmans andra deckare börjar riktigt makabert – en död kvinna hittas vid Offerstenen. En kropp utan huvud. Ett kvinnohuvud utan kropp hittas i en trädgård. Tvärt emot vad man skulle kunna föreställa sig, hör kropp och huvud inte ihop…

Häxprocesser och lajvare, båtliv och lokalhistoria. Det känns att Ann är genuint intresserad av både hembygd och sjöliv. Precis som i debutromanen, Fyrmästarens dotter, flyter historien på av sig själv. Jag sträckläser och hakar inte upp mig någonstans. Början är lysande och slutet…

Miljöer och karaktärer är starka och mycket verkligt uppmålade. En och annan roll känns aningen skissartad, men det är helt ok eftersom i alla fall inte jag har behov av att komma alla personerna lika nära.

Grattis Ann, ännu en kioskvältare skulle jag vilja säga!

Marple: The Mirror Crack’d from Side to Side (2010)

TV4 visade igår den första av fyra nya Marplefilmer. Först ut var The Mirror Crack’d from side to side. Det var lite extra kul för mig att se just denna historia då jag för bara några veckor sedan såg en annan filmatisering av samma bok (Då kallad The Mirror Crack’d (1980) och med Angela Lansbury och Elizabeth Taylor i huvudrollerna. En recension av denna film kommer senare).

Tillbaka till filmen från 2010. Julia McKenzie’s porträtt av Marple har vuxit på mig för varje film jag sett henne i. Den här gången backas hon dessutom upp av en lysande Joanna Lumley, som gör sitt andra inhopp i Marpleserien. Själva historien är superb! och den blir inte sämre av att den troligtvis är baserad på en sann historia…