Jag har läst Andrew Taylors historiska kriminalroman – Nattvandraren

Andrew Taylor är en mycket väletablerad brittisk deckarförfattare som har specialiserat sig på historiska kriminalromaner. Han har bl.a. vunnit det brittiska Dagger award för bästa historiska roman 2 gånger och förra året vann Det blödande hjärtat Svenska deckarakademins pris för bästa utländska kriminalroman.

Lagom till bokmässan släpper Forum förlag Nattvandraren. Jag hade inte läst Taylor tidigare och var lite orolig att jag skulle ha för höga förväntningar, men tji fick jag.

Nattvandraren är en bra roman! Den handlar om bokhandlaren John Holdsworth som efter en familjetragedi tar ett uppdrag som bokstavligen hindrar honom från att hamna på gatan. Han ska officiellt katalogisera ett universitetsbibliotek i Cambridge. Inofficiellt ska han ta reda på vad som har hänt med sonen till en rik och mäktig kvinna. Sonen har blivit vansinnig och säger sig ha sett ett spöke. Nu är det upp till Holdsworth att hjälpa sonen och ta reda på vad som egentligen står på. Boken behandlar sorg, spöken och själsliga bekymmer.

Personskildringarna är bra (sådär lagom psykologiskt). Det är alltför sällan deckarförfattare verkligen går in på djupet när de gestaltar en karaktär. Den historiska skildringen ännu bättre. Det är med skräckblandad förtjusning som jag läser om livet på ett anrikt universitet på 1700-talet. Det finns något mystiskt och spännande med gamla universitet och givetvis finns det ett hemligt sällskap….

Tummen upp för Nattvandraren!

Intervju med Anders de la Motte

Det står att du är ”debutant”… kan detta verkligen vara helt sant?

Det beror nog på hur man räknar. Geim är mitt första publicerade manus så i det avseendet är jag alltså hundra procent debutant. Jag började (efter lite vänliga påstötningar från min fru) så smått komma igång med skrivandet tidigt 2008. Innan [geim], som jag skrev under bortre halvan av 2009, hade jag hunnit med två andra manus. Inget av dessa räckte dessvärre ända fram till utgivning men feedbacken jag fick var till stor nytta av då jag påbörjade manuset till det som skulle bli [geim].

Inför denna berättelse hade jag en betydligt mer strukturerad approach och försökte tidigt identifiera vilken läsupplevelse jag ville få till men också vilka verktyg jag trodde skulle funka.

I spelkretsar används ofta ordet Gameplay för att beskriva en bra totalupplevelse eller positiv känsla för ett spel och mitt övergripande mål var att få till en liknande slutfeeling för läsaren när sista sidan väl var avklarad.

Bland annat ville jag hålla ett högt tempo genom hela berättelsen (svårt), bygga en intrig som inte lät sig förutses (svårare) och skapa en ”vill inte lägga ifrån mig boken känsla” hos läsaren (mycket svårt).

En av lösningarna blev att jobba med två olika huvudpersoner med väldigt skilda egenskaper och sätt att uttrycka sig – en annan att lite då och då försöka rucka på berättelsens förutsättningar och skapa överraskande vändningar.

Jag är själv väldigt nöjd med reslutatet men det är i slutänden såklart ni läsare som avgör hur väl jag lyckats.

.

Hur skulle du själv kortfattat beskriva Geim

En samtidsthriller i högt tempo, fylld av populärkulturella blinkningar och med en raffinerad och överraskande intrig.

.

…Hur kom du på idén till Geim?

Grundidén kom faktiskt till på ett flyg när jag under en start (eller landning) vittjade stolsfickan framför och började fundera kring vilka saker man skulle kunna hitta där.

I min historia började det med ett USB minne som innehöll bilder och utvecklade sig därifrån till en kamera. Kameran blev så småningom till en telefon som kommunicerar med sin upphittare och inbjuder honom till någon typ av aktivitet.

Telefoner och spel ligger nära varandra så den kopplingen gick också rätt fort.

Av berättartekniska skäl fick sedan hela händelsen flytta över till tåget och så var inledningsscenen klar.

Efterhand som idén om ett spel kom upp började jag också dyka ner i de många olika varianter som finns: Tankespel, Multiplayer gaming, Online Roleplaying, Alternate Reality Games mm. Eftersom spel och online världen har sin egen dramaturgi och språk var det därifrån många av de engelska begreppen dök upp, bland annat kapitelnamnen och så småningom också titeln.

Ordet game är dessutom tacksamt att leka med eftersom det har så många olika betydelser.

.

Hur skulle du själv beskriva din berättarstil

Relativt driven med en blanding av både längre mer sammansatta meningar och väldigt korthuggna sådana. Jag tilltalas av dynamiken mellan de två stilarna, liksom sammanflätningen av svenska och engelska uttryck.

.

…Geim är spännande från början och fram till allra sista sidan. Har det krävs ovanligt många omskrivningar för att få bort de lugnare (läs tråkigare) partierna som annars lätt brukar uppstå.

Tack, och haha… vilken originell fråga!

Du undrar alltså om geim var tråkigare på manusstadiet 😉 ?

Faktiskt har de flesta sekvenser jag omarbetat eller lagt till varit mer av det berättande slaget. Jag siktade tidigt på att försöka efterlikna dramaturgin i ett bra dataspel där det sällan finns någon dödtid. Istället skall spelaren (läsaren) kastas mellan allt mer spännande händelser som leder fram till den stora finalen.

Min förläggare och senare också min proffsiga redaktör har lärt mig att balansera mitt berättande något så att läsaren skall hinna smälta allt som händer och karaktärerna få en chans att hinna djupna.

Var och hur skriver du helst? (Hemma? På ett fik? Kontor? Med papper och penna, skrivmaskin eller dator? Från och med i höst tänkte vi ställa den här från till alla författare, om du har möjlighet och inte tycker att det är för påträngande får du väldigt gärna skicka med ett foto på din favorit skrivplats. En bild tagen med tex en mobil skulle duga alldeles förträffligt)

Jag skriver faktiskt bäst på ställen där jag är tvungen att koncentera mig och där min självdisciplin inte utsätts för frestelser som email, internet, välfyllda kylskåp mm.

Eftersom jag reser mycket i jobbet blir det mycket flyg, vänthallar och hotellrum men även då jag är hemma föredrar jag ofta olika caféer eller bibliotek.

Jag skriver nästan uteslutande på min laptop och bara i undantagsfall med papper och penna.

.

Skriver du på något just nu?

Just nu är jag cirka sextio A4 sidor in i uppföljaren [bʌz] som kommer ut nästa höst och som kretsar kring informationsflödet på nätet och de intressen som gärna vill kontrollera det…

Dessutom samlar jag på mig ideér inför den tredje delen i trilogin som kommer ut 2012 och som har arbetsnamnet [bʌbl].

.

Ett stort tack (och ett lika stort Lycka till!) från oss på Deckarhuset! 🙂

Deckarens dag på bokmässan i Göteborg 25 september

För er som har missat det så är det den årliga Bokmässan i Göteborg nästa helg. Den är stor, det är MYCKET folk, många författare på plats och en mängd föreläsningar och olika jippon. Gillar man deckare så ska man gå på lördagen. Då anordnar Svenska Deckarakademin så kallade ”korsförhör” med inte mindre än 43! kända deckarförfattare och ett par utländska (Se schema nedan).  De jag framförallt skulle vilja lyssna på är Alexander McCall Smith, Deon Meyer och Ingrid Hedström. Författarna brukar mingla runt och lyssna på varandra så här är ett gyllene tillfälle att kanske få träffa, få en signatur eller kanske ta en bild av en deckarförfattare.

Minst en från Deckarhuset kommer att vara på plats, kommer du?

Mässan är 23-26 september Torsdag och fredag fm är för branschfolk.  Fredag em till söndag är för alla. (Lördag deckarens dag) Läs mer på deras hemsida http://www.bok-bibliotek.se/

Lördagens programpunkter – Lokal: Deckarens Dag, Scenen, E-hallen

Den siste tempelriddaren av Raymond Khoury

Ett gäng ryttare utklädda till tempelriddare utför en räd mot Metropolitanmuseet i New York och kommer på så sätt över en del ovärderliga föremål tillhörande Vatikanen. Arkeologen Tess Chaykin befinner sig på museet för att beundra premiären av utställningen då kaoset utbryter. På nära håll ser hon hur en man nappar åt sig ett till synes obetydligt föremål från en monter – en medeltida chiffermaskin, en s.k. rotoromkodare. FBI agenten Sean Reilly kallas in för att utreda det minst sagt ovanliga fallet och snubblar snart in i en härva av lögner, svek och historia.

Parallellt med detta berättar Khoury om tempelriddarnas uppgång och fall under 200 år mellan 1100-talet och 1300-talet. Det är tempelriddarnas sedan länge försvunna skatter som visar sig vara pudelns kärna. Alla letar nu efter denna historiska skatt – Tess, en av rånarna från museet och därmed även FBI. De enda som inte tycks angelägna om att finna skatten är Kyrkan, och Vatikanen gör också allt för att förhindra att sanningen ska komma fram…

Ni känner igen grejen från Dan Browns böcker. Skillnaden är att medan Brown skickligt väver ihop fiktion med historia är Khourys fiktiva berättelse ett pinsamt försök till någonting storslaget (i vissa passager vill jag bara hålla en kudde för ansiktet för jag tycker det är så patetiskt) medan de historiska fakta ändå lyckas fängsla mig – det är i denna del Khoury lyckas med sitt berättande. Jag funderar dock över hur mycket av det som berättas om tempelriddarna som faktiskt överensstämmer med den vedertagna historien. I vilket fall så väcker berättelsen min nyfikenhet och ger upphov till en massa religiösa funderingar (Wikipedia var mig mycket behjälplig i dessa funderingar, men får mig också att undra vad jag egentligen lärde mig i religionsundervisningen i skolan).

Geim av Anders de la Motte

Det här är en av de bästa böcker jag läst, kanske den bästa! Den har spänning från första till sista raden, det finns inga transportsträckor. Jag har både lagat mat och dammsugit med den i handen. Att läsa en bok man inte kan släppa ifrån sig är verkligen helt ”wow”!

.

Handlingen:

Henrik Pettersson även kallad HP hittar en mobiltelefon vars display ställer en enkel fråga: Vill du spela ett spel? Svaret på den frågan får större konsekvenser än vad HP någonsin kunnat ana.

.

När min man i slutet av semestern sa att han inte hade läst något den här sommaren så satte jag boken i hans hand. Jag ville se om den gav samma effekt på honom som på mig.

Han började läsa i sängen, sedan förflyttade han sig till soffan. När det var dags för lunch kom han inte för att prata och äta utan för att äta och läsa.

Det blev som för mig, han släppte inte boken förrän den var utläst.

För första gången under våra 39 år tillsammans har vi en hel kväll suttit och diskuterat en bok!

Jag utmanar alla Deckarhusets läsare att läsa första kapitlet av Geim och sedan sluta. Det kommer inte att gå 🙂

Intervju med Limme/Palmqvist

Vi välkomnar Författarparet Johanna Limme och Martin Palmqvist till Deckarhuset. Paret har nyss släppt sin tredje kriminalroman Böljelek (Se recension här) som är en historisk kriminalroman.

Ni är ju ett författarpar som också bor ihop. Vem gör vad när ni skriver? hur fördelar ni arbetet?

Från början, när vi inledde vårt samarbete, så hade vi nog mer uppdelade roller än vad vi har idag.  Martins främsta var dialoger (han var och är fortfarande väldigt bra på att ”dramatisera” dessa) medan Johannas styrka låg i själva psykologiserandet av olika karaktärer. Idag är det väldigt svårt att säga vem som har skrivit vad eftersom vi hela tiden arbetar tillsammans (men inte samtidigt) med våra texter. Vi har dessutom lärt oss av varandra och det är inte längre Johannas eller Martins språk utan snarare ett tredje, vårt författarspråk. Vanligtvis börjar en av oss med ett kapitel, den andre tar vid och bygger ut och kommer med förändringsförslag. Därpå tar den första personen vid och så fortsätter vi, tills vi båda är nöjda. Eftersom vi har barn så blir det också att vi får arbeta i skift, den ena skriver medan den andre tar hans om barnen. Fast det har hänt att vi suttit med båda barnen i knäet, lyssnande på musik samtidigt som vi försökt skriva.

.

Vem av er kom på temat till Böljelek?

Idén var ursprungligen Martins. Han var på biblioteket i Karlshamn och såg ett fotografi från Oscar II besök i Karlshamn (Oscar II stannade tillfälligt i Karlshamn när han var på väg till Karlskrona för att inviga en staty av Karl XI). En massa finklädda människor, dagen till ära försedda med flaggor och blomster. Johanna lyssnade till idén och godtog den, på ett villkor: att huvudpersonen var en storväxt präst som hette Simon Eldfeldt. Martin, i sin tur, tyckte prästen lät lite halvtråkig och torr och skapade en kontrast till honom, Eldfeldts systerson och tillika dräng, Ivar Jönsson.

.

Hur gjorde ni researchen till Böljelek och hur lång tid tog det?

Arbetet med research är nog det svåraste med att skriva historiskt. Martin läste exempelvis alla Karlshamns Allehanda från 1897 för att få en uppfattning om nyhetsflödet i en mindre stad. Vad som hände, vad som upptogs människors tankar och vardag. Vidare har vi läst in oss på Karlshamns historia och använt oss mycket av den. Att säga hur lång tid själva researchen tog är svårt att säga eftersom den hela tiden pågått jämsides med själva skrivandet av boken.

.

Bygger karaktärerna på några verkliga personer? (eller kanske några personer från idag?)

Det fanns en stadsfiskal i Karlshamn som hette Kant, han var dock verksam tidigare än vår stadsfiskal och blev dessutom suspenderad från sin tjänst för att han misshandlade fångar. Vi gillade namnet men förflyttade honom fram i tiden och gjorde honom dessutom mer sympatisk (utifrån den beskrivning som finns). Ibland har vi lånat riktiga personer, som skeppsredare Meyer, stadsläkare Wiedeman och borgmästare Söderbergh, men Simon Eldfeldt och Ivar Jönsson är helt igenom påhittade karaktärer. Ibland är vi lite rädda för att någon ska säga ”sådär var inte min morfars far alls”.

.

Vad har ni för förebilder när det gäller skrivandet?

Det finns många bra författare och lika många goda stilister. Martins absoluta förebilder i subgenren (historiska kriminalromaner) är Ian Pearce och Umberto Eco. Johanna i sin tur tycker mycket om Dennis Lehane.

.

I min recension av er bok så skrev jag att jag tyckte att ni antingen skulle ha utvecklat sidostoryn eller kapat den. Håller ni med om det? och vad var er tanke bakom den?

Vi hade egentligen flera tankar med perspektivet med den norska kvinnan (sidostoryn) från början, bland annat ville vi få in ett slags historiskt makroperspektiv. De händelser som det talades om detta år var bland annat Andrées luftfärd, Industriutställningen i Stockholm och så Norgeproblematiken förstås. Dessa ambitioner får möjligen stiga tillbaka i senare böcker i Simon Eldfeldt-serien för främjandet av en rakare intrig och fördjupade personporträtt. Man kan diskutera detta fram och tillbaka, det är inte säkert att historien varit densamma utan sidostoryn. Allting handlar om balans.

.

Hur ser det ut där ni skriver? Var skriver ni? står den ena upp medan den andra sitter? Dricker ni kaffe? Te?

Vi har nog det minsta skrivbord man kan tänka sig, det är knappt en kvadratmeter stort. Så nej, vi kan inte sitta där samtidigt och absolut inte skriva samtidigt. Skrivhörnan rymmer också en mycket liten fläkt, en mycket liten lampa och för inspirationens skull, en tavla över Karlshamn anno 1911. Martin kör koffeinfritt kaffe och Johanna kör med koffein (och mjölk).

.

Brukar ni helst köpa inbundna böcker, pocketböcker, låna på bibliotek, lyssna på böcker och har ni en e-platta?

Vi har lyssnat en del på böcker när vi åker bil och gillar den formen av läsupplevelse. Annars är det nog mest biblioteket och pocket som gäller. Biblioteket framför allt när det gäller böcker till våra barn.

.

Hur mycket tid i veckan lägger ni på att skriva?

Det är lite beroende på och svårt att avgöra i tid men vi försöker hålla ett snitt på cirka 3 kapitel i veckan.

.
Står ni bakom olika karaktärer i böckerna? I så fall vill jag veta vem som är Jönsson och vem som är Eldfeldt.

Som sagt, ingen av oss. Kanske Eldfeldt (och hans tungsinne) lånat mest drag av Johanna. Vi har ändå valt en präst av den anledningen, att få kanalisera lite av egna tvivel och tankar. Skulle man lite skämtsamt göra en freudiansk tolkning kan man väl säga att Eldfeldt representerar Johanna eller Martins ”överjag” medan Jönsson då skulle vara ”detet”.

.

Vad tycker ni om deckarkulturen eller snarare kriminalromanskulturen idag?

Vi tycker den är ganska bra och bred. Att det kommer fram nya subgenrer ser vi som något positivt. En av anledningarna till att vi valde just historiska deckare var att vi var lite trötta på att läsa och skriva om modern tid. Därmed inte sagt att moderna nutidsdeckare är tråkiga, tvärtom visar den stora framgångarna utomlands på att det finns många riktigt bra. Och ja, vi gillar att läsa dem.

.

Vad ser ni på för kriminalserie på TV och har ni någon favorit kriminalfilm?

Båda två är lite av vad man skulle kunna kalla ”anglofiler”. Vi gillar engelska deckarserier och filmatiseringar skarpt, exempelvis Midsomer Murders. Martin är dessutom förtjust i Sherlock Holmes-serier/filmer och en gammal amerikansk serie med Michael Douglas i huvudrollen, The Streets of San Fransisco.
Johanna tittar gärna på Law & Order.

.

Vad har ni för författarambitioner inför framtiden?

Just nu är det mest en rolig grej som vi håller på med men det är klart att drömmarna på att kunna försörja sig på författandet finns där.

.

Vad läser ni just nu?

Martin läser en bok om diskret matematik och Johanna läser Q & A (Vikas Swarup).

.

Tack för er medverkan!

Salt

Detta är en agent/thriller med Angelina Jolie i huvudrollen. Filmen lägger definitivt mer vikt på action än på storyn (som är VÄLDIGT tunn). Största problemet med filmen är dock att den i jakten på att få till många tvister i historien dessvärre helt förlorat kontakten med Jolies karaktär. Under filmens gång begriper man helt enkelt inte ett dugg om varför hon handlar så som hon gör… Till och med efter att filmen är slut har jag svårt att se logiken i mycket av handlingen. Förvirrande.

Den här kan man gått vänta och se till dess att den visas på tv.

Handlingen:

Ryska hemliga agenter har ”undercover” lyckats ta sig in på nyckelpositioner i USAs underrättelsetjänst…