Jag gav mig i somras på att läsa alla fem böckerna om Johan Axberg och Erik Jensen av Jonas Moström.

.

Deckarmaraton

En efter en betade jag av dem, som en slags deckarmaraton, och det gick undan ska jag säga. Jag hade inte tid att läsa annat, jag som alltid har tre fyra böcker av blandade genrer på gång samtidigt.

.

Debuten

Debutromanen, Dödens pendel, var spännande utan alltför trasslig intrig och den gav mersmak. Vad jag fastnade för? Tja, de flesta debutalsterna är det lite si och så med dialogerna, t ex. Jonas Moström har inga problem med att få samtalen att faktiskt låta äkta. Tjuvlyssnar han mycket, undrar jag? Likaså beskrivs såväl polis- som sjukhusmiljöerna på ett rakt och enkelt sätt. Författaren krånglar inte till varken story, miljöer eller karaktärer mer än nödvändigt. Det är vad jag gillar. Enkelheten.

.

Uppföljarna

Uppföljarna håller samma kvalitet, utan att bli upprepningar. Erik och Johan är problemlösarna, en polis och en läkare. De växer i rollerna, och de växer som karaktärer. Romanerna har en lagom mängd trassligheter på jobbet för en av herrarna, en obetänksam one night stand med en kollega och arbetssituationen blir ansträngd och en otrohetssituation i äktenskapet för den andre.

Fem romaner av hög kvalitet, helt enkelt. Jag väljer bort att recensera de fem romanerna var för sig, de bör läsas och upplevas utan att historierna i varje bok är kända. Det är Moström värd!

.

___

Läs även:

Intervju med Jonas Moström…

Alexander Ahndorils och Alexandra Coelho Ahndorils andra historia om mord har kommit ut i handeln. Paganinikontraktet.

.

Handlingen

Denna gång ingår vapensmuggling och en hel massa olika människor med mer eller mindre vidriga öden. Så många karaktärer att jag virrar till det ideligen. Vi möter förstås än en gång den sympatiske polisen Joona Linna med sin helt otroliga intuition, och han har dessutom fått en ny vapendragare i form av den älvliknande SÄPOinspektören Saga Bauer.

Generaldirektör med ansvar för vår vapenexport hittas hängd i sin Östermalmsvåning och allt tyder på självmord.

Den unga chefen för Svenska Freds- och skiljedomsföreningen Penelope Fernandez seglar i skärgården med sin pojkvän och syster och blir förföljda av en mördare.

Hemliga, underbordetsanktionerade vapenleveranser till korrupta länder Afrika.

.

Första boken

Jag gillade den första boken, och den andra håller också måttet som avkopplande spänningsläsning. Förvänta er inget mästerverk, det är det inte. Som inlägg i debatten om högaktuella samhällsproblem, i deckarformat är den inget vidare, läs då hellre något av Roslund & Hellström, om det är vad du söker.

Det gläder mig dock att denna andra bok är något mindre späckad med bihistorier och vad jag i Hypnotisören upplevde som lösa trådar.

.

Språket

Språket gläder mig, det håller samma höga kvalitet som i första boken, men historien innehåller i mitt tycke fortfarande alltför mycket grymt våld som jag gärna sluppit. Jag grips inte lika mycket av spänning som av äckel, tyvärr.

.

Min åsikt

Min åsikt? Lyckat tidsfördriv – ja. Paganinikontraktet är tillräckligt underhållande och inte ens bitvis tråkig, så det är helt ok att lägga ner tid på att läsa den.

Det är inte ofta jag blir uppringd av en annan skribent på Deckarhuset och sedan får första kapitlet av en deckare uppläst över telefon bara för att den är så bra! Så var dock fallet med just Geim.

Jag hade med andra ord skyhöga förväntningar på den här boken. Glädjande nog blev jag inte besviken.

.

Handlingen

Den inte helt laglydige Henrik HP Pettersson ”hittar” en dag en mobiltelefon. I mobilen dyker det ganska omgående upp en textruta som frågar honom, vid namn, om han vill spela ett spel. Spelet går ut på att utföra visa uppdrag i det verkliga livet samtidigt som det hela filmas med mobilens kamera, för detta belönas han med poäng vars summa han sedan kan få ut i amerikanska dollars. HP nappar på erbjudandet och i början går det verkligen bra för honom. Han lever för spelet! Men sedan…

.

Årets deckare

Med denna typ av handling och ingredienser som ett ”superspel”, konspirationsteorier och möjligen även en hemlig organisation (med trådar både här och där) är det såååå lätt att gå fel. Men Anders de la Motte lyckas inte bara gå rätt, utan helt rätt. Resultatet blir en historia som flyger fram som en BMW på Autobahn. Utförandet är verkligen perfekt!

Jag är ganska övertygad om att detta kommer bli mitt val till årets deckare. Läs den!