Ulla Bolinder, välkommen till Deckarhuset!

Tack! Det är jätteroligt att vara här och få tillfälle att berätta lite om mina böcker.

.

Hur har vägen till författarskapet sett ut för dig?

Det började med att jag och min bästa vän satt och fördjupade oss i minnen från vår ungdom. Vi var tonåringar på 60-talet och upplevde mycket roligt ihop. Medan vi pratade kände jag att jag ville dokumentera både den tiden, som var väldigt speciell, och våra upplevelser, som till största delen tilldrog sig bland raggarna på Svartbäcksgatan i Uppsala. Jag hade länge haft lust att skriva, men det var inte förrän då jag beslöt mig för att försöka skriva en bok. Som komplement till våra minnen, som jag delvis spelade in på band, gick jag igenom en hel årgång av Upsala Nya Tidning och plockade ut allt som jag kände igen och ville använda mig av som tidsmarkörer. När jag senare skrev, satt jag ofta och lyssnade på 60-talsmusik samtidigt, vilket också väckte många känslor och minnen till liv. Det var som att göra en resa tjugo år tillbaka i tiden.

Medan ”Hoppa in då!”, som boken fick heta, refuserades av förlagen, skrev jag en bok till, och det var den som blev min debutroman. Innan jag visste att den hade blivit antagen satsade jag hela mitt sparkapital, som var ungefär 30 000 kronor, för att få ”Hoppa in då!” utgiven. Jag satsade – och förlorade alltihop, utan att ha fått boken tryckt, eftersom förlaget gick i konkurs. Som tur var ville förlaget som gav ut min andra bok ge ut den första också, plus de två efterföljande delarna.

.

Vad avgjorde språnget från det s.k. vanliga arbetslivet till författare?

Det språnget har jag egentligen aldrig tagit. Jag har alltid yrkesarbetat, mest på halvtid, samtidigt som jag har skrivit. Men det känns som att författandet är mitt verkliga yrke, fast jag fortfarande gör annat för att försörja mig.

.

Din första bok, Övergreppet, är mycket verkligt skriven, är det oförskämt att fråga om delar är självupplevda?

Nej, det är inte alls oförskämt att fråga. Och du har alldeles rätt – ”Övergreppet”, som handlar om en våldtäkt, bygger på egna upplevelser, även om det som hände mig inte gick till exakt som i boken. Jag var 25 år, och känslorna jag hade då, beträffande mitt eget värde och annat, är naturligtvis inte alls desamma idag, men jag tror att jag mindes dem som de var när jag skrev boken, vilket ju också var långt senare.

.

Du har en speciell skrivteknik – vill du berätta lite om den?

Min teknik, ja… Alla mina böcker är skrivna i jag-form. Det finns alltså ingen allvetande berättare som driver handlingen framåt, utan det sker genom olika personers monologer och dialoger och genom dokument av olika slag. Jag kan inte förklara varför jag föredrar att skriva på det sättet, men jag har en stark känsla av att jag inte vill ta plats själv i böckerna i form av den där berättaren som kan och vet allting… Jag hittade ett stycke i en artikel som BoLennart Anbäcken skrev om mig redan innan jag hade påbörjat Weber-serien och som jag tycker beskriver det på ett bra sätt:

”Som journalist kan jag alltid identifiera en för mig personligen obekant journalist som är i tjänst, en yrkeskollega. En journalist iakttar, lyssnar och ser, men har ingen aktiv roll. Hon eller han deltar inte, påverkar inte, utan är utsänd för att bevaka, lyssna och iaktta och därefter rapportera om detta (= reporter). Jag kommer att tänka på detta då jag möter författaren Ulla Bolinder.”

En del tycker att det är jobbigt att läsa mina böcker på grund av de inte är traditionellt skrivna. Det kanske beror på att man måste sätta ihop de olika delarna själv (som en IKEA-möbel ungefär, som en recensent skrev), och det kan kanske kännas besvärligt. Men för mig är personernas utsagor viktigare än själva handlingen. Det finns ingen komplicerad intrig och inga actioninslag eller andra spänningsskapande effekter i mina böcker. Min förhoppning är att läsaren ska uppleva en sorts spänning i mötet med människorna och deras olika sätt att uttrycka sig och reagera på den situation de befinner sig i.

.

Kan du berätta lite för oss om ditt senaste projekt?

Det är en kriminalserie som består av sex delar. Fyra är utgivna, och de två återstående är färdigskrivna och kommer nästa år. Varje del har ett bestämt grundtema, som jag varierar, och som titeln ganska tydligt syftar på också. Det hela går ut på att kriminalreportern David Weber fördjupar sig i fem brottsfall, som han kommer i kontakt med genom sitt arbete. Han gör egna, privata intervjuer med personer som har anknytning till det aktuella fallet och tar också del av polisens förundersökning och andra dokument som har betydelse i sammanhanget. Monologer, dialoger och dokument, alltså.

.

När denna bokserie är färdig, vad kommer vi då att få uppleva från din penna?

Jag har inte bestämt det än, men jag har material som väntar. Det ska bli skönt att inte vara bunden av en serie, som ju bör vara någorlunda enhetlig och inte tillåter att man gör några större förändringar. Men någon berättelse i tredje person kommer det inte att bli i fortsättningen heller, det vet jag säkert.

.

Berätta lite om din huvudkaraktär Weber.

Mer än det han själv berättar i efterskriften i varje bok vill jag inte avslöja än. Den sjätte och sista delen handlar om honom själv och hans liv och ger också en bakgrund till de första fem delarna.

.

När du började skriva, var huvudsyftet att belysa vissa samhällsproblem eller att skriva underhållning?

I början skrev jag om det som låg mig närmast med syftet att dela med mig av mina egna erfarenheter. Nu känner jag mig snarare som ett språkrör för andra, även om det för det mesta är påhittade personer det rör sig om. Syftet nu är helt enkelt att beskriva verkligheten så realistiskt och trovärdigt som möjligt. Att skriva samhällskritiskt är ingenting som jag medvetet har gått in för, men det har blivit så därför att jag låter människor berätta om sina livsförhållanden, och alla lever ju i det här samhället och blir påverkade av det på olika sätt. Om jag hade valt att skriva underhållning hade jag kanske varit rik vid det här laget, men det är ändå inte det jag vill, så egentligen har jag inget val. Trots att en ledamot av Svenska deckarakademin lär ha sagt om mig att jag skriver bättre än Stieg Larsson – tänka sig! – så får jag nog finna mig i att fortsätta att vara fattig och okänd.

.

Till sist – vill du berätta lite om vad du jobbar med just nu?

Just nu tar jag en paus från skrivandet, eftersom jag arbetar heltid som arkivassistent på Uppsala universitet och inte får så mycket tid över. Dessutom känner jag att jag vill invänta utgivningen av de två sista delarna i Weber-serien innan jag börjar med något nytt.

.

Vi tackar dig för att du vill dela med dig till oss, dina läsare, av dina tankar och funderingar!