Du har ju gett ut ett flertal kriminalromaner men är från början journalist. Arbetar du som det nu, gör du något annat, eller skriver du bara böcker?

Jag frilansar regelbundet sedan många år – främst som medicinjournalist. Men huvuddelen av tiden (uppskattningsvis två tredjedelar) går åt till författarskapet. Jag är mycket ute i skolorna och pratar om mina barndeckare som är uppskattade – och dessutom är jag kursledare vid Skrivar-Akademin här i Göteborg. Frilansjobbet ger mig en nödvändig kontakt med ”vanliga människor”, och det behöver man när man ägnar så mycket ensamtid framför datorn som jag gör.

.

Hur kommer det sig att det är 10 års uppehåll mellan de första kriminalromanerna om Kent Mortland (som skrevs mellan 1996 och 2000) och den femte Gul Ondska som släpptes nu i höst?

När jag skrev ”Svart Hämnd” 2000 var det i övertygelsen att det var sista boken med Mortland. Som författare ledsnar man gärna på en karaktär som man lever så nära med under så lång tid som jag hade gjort då. Dessutom ville jag hitta på annat sätt att skriva deckare på. Jag tror det ligger i skapandets natur att tänja gränser och söka nya vägar – det var vad jag gjorde. ”Fallet Ewenius” blev en motreaktion mot Mortland. Huvudpersonen här är en manipulativ och kaxig ung man som man inte automatiskt tar till sitt hjärta (till skillnad från Mortland) – jag ville testa hur det kändes att (i jag-form och lite halvhårdkokt) ha en sådan huvudkaraktär. I ”Man med kapuschong” har jag en kommissarie i huvudrollen – egentligen enda deckaren som jag skrivit med en polis som hjälte: också på försök. Sedan uppvaktades jag av bokförlaget Semic om att skriva en serie deckare med en läkare i huvudrollen: det blev tre böcker som kallas Diagnos-deckarna och som sålts via jultidningarna eftersom Semic har dem som sin främsta försäljningskanal. Genom åren har läsare hört av sig om Mortland, och jag kunde inte motstå att skriva en femte bok i år. Den tangerar delvis min egen jakt på min okände biologiska far.

.

Du skriver ju också deckare för barn (Böckerna om Jill och Jonatan). Varför började du med det? och vad är roligast? Att skriva för vuxna eller barn?

Barndeckarna (sju stycken) är mitt sätt att betala tillbaka för min egen barndom då jag älskade spännande böcker som Fem-böckerna, t ex. Jag ser det som ”pay back-time”. Det är lika roligt att skriva för barn som för vuxna: varje bok blir en ny utmaning. Vad som är svårast? Jag brukar svara att det är lika svårt att skriva deckare för barn som för vuxna – egalt vad andra författare hävdar. Det är svårare på olika sätt. Barn är (ofta) mer klartänkta än vuxna och det kräver att man är tydligare i dialog och intrig, på ett mer begränsat utrymme, det är därför inte sällan svårare att ”få ihop” historien. För vuxna kan man snirkla till det. Jag – som i grunden är journalist – har övat upp att skriva enkelt, också för vuxna, och behöver inte jobba så hårt med det stilistiska.

.

Kan du berätta för våra utländska läsare på TheCrimeHouse vilka länder du ges ut i?

Några av mina deckare finns på tyska (”Das Geheime Manuskript” resp ”Verrat!” ihop med Åke Edwardson) och på danska (”Röd död”). Jag har skrivit en rad barnböcker som utgivits på finska, norska och danska.

.

Har du några förebilder inom kriminallitteraturen och i så fall vilka?

En förebild är en numera bortgången engelsk kriminalförfattare som hette Francis Clifford. Hans ”Gatloppet” läser jag med jämna mellanrum för att försöka fånga upp den ”ton” han har. En annan är Robert Harris som skriver historiska deckare som jag älskar. Bland svenska författare gillar jag Sven Westerberg och Camilla Läckberg, kanske för att jag känner dem väl. Westerberg är sorgligt underskattad!

.

Hur ser det ut när/där du skriver? Sitter du hemma? på ett kontor? är du disciplinerad/odisciplinerad, har du några skrivarritualer med mera.

Jag jobbar hemifrån i ett mindre arbetsrum i lägenheten i centrala Göteborg och försöker vika ett par timmar på förmiddagen varje dag – då hjärnan är hyfsat utvilad – för nyskrivande. Eftermiddagarna ägnar jag åt att redigera – eller till research. Jag sitter i en bekväm fåtölj med fötterna på en liten pall och har tangentbordet löst i knät. Datorn (bärbar) har jag på ett lågt bord till höger om mig. Det ser lite ut som om jag är hos tandläkaren, om du förstår. Min fru tycker att jag förstör ryggen när jag sitter så. Hon har rätt, förstås, men jag har suttit så här i tjugotalet år och det är en vana som inte går ur. Och utan en stor kopp latte känner jag mig naken. Ja, jag är mycket disciplinerad: jag brukar (halvt på skämt) säga att jag ju har tyska gener. Det händer att jag drar iväg solo nån vecka till nåt utland och sitter på hotellrummet och knackar – oftast för att komma igång ordentligt med en ny bok. Kanarieöarna och Almunecar (på Costa del Sol i södra Spanien) är ställen du hittar mig på då.

.

Hur gör du din research?

Det är viktigt för trovärdigheten att det är korrekt det du skriver. Jag brukar säga att läsaren ger dig två chanser: hittar han ett tredje fel slänger han boken ifrån sig och tar en annan. Därför försöker jag vara noga med sådant som måste bli rätt. Jag hade en sjuksköterska som kollade det medicinska i Diagnos-deckarna, jag har poliser och rättsläkare som jag ringer när jag behöver, osv. Dock är jag inte så tydlig vad gäller den geografiska miljön. Jag brukar egentligen bara ange den, inte vara alltför detaljerad som vissa kollegor. Det finns alltid en risk för att man briljerar med onödig kunskap – det är trots allt en deckare man skriver och där är intrigen viktigare än nåt annat.

.

Om man fördelar dessa arbetsuppgifter i procent hur ser det ut för dig då?

Research, aktivt skrivande, inaktivt skrivande (skrivtorka), marknadsföring (intervjuer och liknande), föreläsningaroch dylikt samt administration. Har jag glömt något?

Inaktivt skrivande (25 procent), aktivt skrivande (50 procent), föreläsningar/skolbesök/signeringar/research (15 procent), övrigt som inkluderar intervjuer, telefonsamtal från läsare, etc (10 procent).

.

Hur brukar idén till en av dina romaner födas? Hur föddes idén till Gul Ondska?

Idéerna samlar jag systematiskt på mig via TV, filmer, bokläsande, etc. I ”Gul ondska” ville jag att Mortland skulle återvända till Tyskland – samtidigt som det hände otäcka mord i Göteborg. En lös tråd blev att skicka honom till nåt gammalt naziarkiv – det finns många sådana, vet jag. Sedan flätade jag ihop det hela med jakten på min biologiska far. Jag har f ö i dagarna hittat uppgifter om honom i ett militärarkiv i Bratislava (Slovakien). Spännande!

.

Man brukar höra att det endast är ett fåtal kriminalförfattare som tjänar riktigt bra med pengar i Sverige. Hur hård är konkurrensen enligt dig själv?

Stenhård. Författare på de stora förlagen har alla oddsen på sin sida. Bonniers och Norstedts – exempelvis – har duktiga redigerare som jobbar med författarna för att produkten ska bli bättre än det först inskickade manuset, de har bokklubbar, marknadsföringsfolk, etc. De ser till att deras författare syns. På mindre förlag – majoriteten av förlag i landet hör ju hit – är det svårare att ”nå ut”, även om det går, förstås. Jag har massor av duktiga kollegor som jobbar med allt annat än sitt författarskap – för att de ekonomiska villkoren är så dåliga. Tyvärr finns det en slentrian i mediabevakningen som riktar allt ljust mot ett fåtal kollegor som ”takes it all”.

.

Kan du tipsa om någon bra kriminalerie på TV och/eller en bra kriminalfilm?

Det får bli en dansk och en engelsk: ”Mordkommissionen” resp ”Kommissarie Frost”.

.

Vad läser du just nu

”The Runner” (historisk deckare från andra världskriget av Christopher Reich), samt ”Fallet avslutat” av Michael Connelly.

Mer information om både Peter och hans böcker  hittar du på www.petergissy.se.

.

Med det tackar hela Deckarhuset Peter Gissy för att han har tagit sig tid att svara på våra frågor!