Jag kan erkänna det på en gång; jag gillar Camilla Läckbergs böcker. Precis på samma sätt jag gillar Minette Walters böcker; de är lättlästa och spännande. Underhållningsvärdet är faktiskt skyhögt!
Handlingen
Som vanligt utspelar sig handlingen i Fjällbacka, ett osedvanligt otursförföljt samhälle. En gammal barnkoloni ute på Valö, en ö strax utanför Fjällbacka, håller på att rustas upp men i skuggorna av den vita och nedgångna kåken döljer sig ett blodigt förflutet. 1974 försvann en hel familj spårlöst därifrån, endast den lilla ettåriga dottern Ebba återfanns ensam när polisen anländer efter ett anonymt samtal. Resten av familjen; mamma Inez, pappa Rune och Runes tidigare barn Claes och Annelie, är som uppslukade av jorden.
Nu är Ebba tillbaks på barnkolonin med sin make och försöker hämta sig efter ytterligare en personlig katastrof. Tillsammans ska paret rusta upp det vita huset och öppna ett Bed & Breakfast. Men någon vill annorlunda. Snart har någon försökt att sätta eld på huset och spekulationerna är i full gång. Har detta något att göra med det mystiska försvinnandet av Ebbas familj?
Läckberg kör sin stil som är bekant för er som läst hennes böcker förut; vi har handlingen i nutid och sen kapitel som utspelar sig i det förflutna och genom handlingens gång så vävs ödena tillsammans. Det är ett mycket smart koncept som jag gillar eftersom det blir lite olika vinklingar och perspektiv. Många författare gör liknande saker; Minette Walters, som jag nämnde tidigare, blandar gärna in små kartor över aktuella platser, e-post konversationer eller nyhetsartiklar.
Karaktärer
Som vanligt så är det författarinnan Erica och hennes make Patrik som befinner sig runt handlingens centrum. Själv har jag lite svårt för Erica som person, men missförstå mig inte för hon är en bra karaktär. Skulle jag haft en Erica runt mig skulle jag nog bli galen eftersom hon lägger näsan i blöt så illa att hon oftast råkar i trubbel på ett eller annat sätt. Men det är det som är så bra med fiktiva karaktärer; de kan vara lite störiga och jobbiga utan att det förstör själva läsupplevelsen. I kontrast mot Erica så finns ju hennes make Patrik, den alltid så lugna polisen.
Det som är bra med böcker som ingår i en serie med fristående delar är att det finns plats för många karaktärer. Själv så tappar jag ofta räkningen och har svårt att hålla reda på vem är vem när jag börjar läsa en ny bok. Men eftersom jag läst de böcker som tidigare getts ut av Läckberg så är de flesta karaktärerna redan bekanta och de behöver inte presenteras. Däremot så kanske det är svårt för en som aldrig läst Läckberg förut att riktigt sätta sig in vilka alla personerna är och vilken deras relation till varandra är. Men det är ju en pytteliten nackdel som faktiskt upphävs av överhängande goda.
Slutorden då?
Änglamakerskan är en läsvärd bok och den är lättläst. Jag ser inte lättläst som en nackdel utan det är himla bra; jag blir underhållen vilket faktiskt är själva syftet med att jag läser. Själv kommer jag att invänta nästa del i Fjällbacka serien. Möjligen kommer jag att spana in de filmatiserade versionerna också.
Tidigare på Deckarhuset:
Deckare – en stor sak i Japan