Det är alltid roligt att hitta nya författare som man faktiskt inte har läst förut. Åtminstone tycker jag det. Det är lite som att hitta en ny kompis och det är ju något som inte händer varje dag. Det här är den första boken jag läst av Johan Theorin och jag tror jag ska komplettera min boksamling med hans andra böcker också. Ja, jag blev faktiskt så pass nyfiken.
Handlingen
Sankta Psyko handlar om Jan, en förskolelärare, som tar jobb på ett ganska så speciellt ställe; nämligen av förskolan Gläntan som står i förbindelse med det stora mentalsjukhuset Sankta Patricia. Det som i folkmun kallas lite hånfullt för ”Sankta Psyko”. Där ska de värsta förbrytarna finnas samt en del andra förvirrade själar. Förskolan tar hand om några av barnen till de intagna och som en del av behandlingen så får de spendera tid med sina föräldrar. Så förskolan är ett sorts mellanting mellan förskola och barnhem även om alla barn inte stannar kvar där på natten.
Mystiskt förflutet
Jan, som är bokens huvudperson, bär på många hemligheter förstår vi, som läsare, rätt så snabbt. Det finns något, eller någon, innanför Sankta Psykos väggar som lockar dit Jan. Men vem och varför? Vi förstår även att saker och ting har hänt Jan, att han bär med sig mycket. Bland annat något som hände ett annat barn på en av de förskolor han jobbat på. Vad är det för skamfulla hemligheter Jan bär på? Men samtidigt så verkar Jan vara en mycket sympatisk kille så det blir svårt att förstå vad det är som hänt. En kontrast som inte borde fungera men som gör det ändå. På något sätt.
Några sista tankar
Upplägget gör att boken blir mycket spännande. Jag blir mer och mer nyfiken för varje blad och jag bara vill veta vad som ska hända härnäst. Den är mycket lättläst, något som jag bara ser som ett plus. Jag tror att de som gillar Camilla Läckbergs böcker även skulle uppskatta Johan Teorins romaner. Upplägget i Sankta Psyko är rätt så likt det som återkommer i Läckbergs böcker; det är handling i nutid och så utspelar sig vart och vartannat kapitel i dåtid. Sankta Psyko är mörk, nästan nattsvart, men utan att egentligen innehålla så mycket grafiskt våld. Den ger istället en obehagligt krypande känsla som gör att man drar upp fötterna när man läser. Man kollar låset på ytterdörren en extra gång och ser till att fönstren är ordentligt stängda.
