Paradisoffer

Bakgrund

Paradisoffer är Kristina Ohlssons 4:e bok om Fredrika Bergman. Fredrika Bergman börjar som civilanställd på polisen i första boken där hon arbetar i en specialutredningsgrupp under ledning av Alex Recht. Samarbetet börjar inte så bra men deras tillit till varandra växer under utredningarnas gång. I den här boken har dock Fredrika lämnat polisen och börjat en ny anställning på Justitiedepartementet. även Alex har börjat ett nytt jobb på Rikskrim.

Vad handlar boken om?

Ett flygplan kapas som är på väg från Stockholm till New York. De olika myndigheterna gör allt de kan för att ta reda på vem som ligger bakom kapningen och få ner flygplanet säkert. Både Fredrika och Alex blir inblandade i fallet via sina respektive myndigheter. Vi får också stifta bekantskap med den mycket färgstarka karaktären Eden som leder SÄPOS arbete. Det är ett tacksamt tema i dagens samhälle som de senaste 10 åren präglats av terrorhot. Just nu pågår till exempel rättegången mot Breivik som uppenbarligen lider av islamskräck.

Dubbla framgångsrika karriärer

I och med Fredrikas skifte av jobb och vad fallet handlar om så får Kristina Ohlsson utnyttja kunskaper från sitt andra yrke. Kristina arbetar i dagsläget som Counter Terrorism Officer på OSSE (Organisationen för Säkerhet och Samarbete i Europa), världens största regionala säkerhets-organisation och är tjänstledig från en tjänst som analytiker på Rikspolisstyrelsen. Hennes kunskaper ger stor trovärdighet till hur myndigheterna hanterar situationen i boken och kan inte låta bli att vara lite avundsjuk på Kristina som har två mycket spännande karriärer och bara är 1 år äldre än mig….

Modigt experimenterande

Jag tyckte att Kristina Ohlsson experimenterade lite i sin förra Änglavakter och det fortsätter hon med i den här boken fast i en ny riktning. Boken är förlagd under två dygn. Det är på ett sätt smart, för boken följer kaparnas deadline och bygger upp spänningen på ett tacksamt sätt och man får en bra känsla över hur stressade karaktärerna blir i pressade situationer. Därtill läggs politiska ställningstaganden och gnabb mellan myndigheterna. Å andra sidan så ger formatet ett begränsat utrymme till karaktärernas relationer även om tvisten med Alex son är bra. Jag hade till exempel gärna sett att man hade utvecklat Edens karaktär och lagt till lite mer tillbakablickar och tankegångar och byggt upp hemligheter inför nästa bok. Kanske låtit Edens karaktär och hennes hemlighet få utvecklas/avslöjas i nästa bok? Håller tummarna för att Eden kommer tillbaka i nästa bok! 

En bra författare med ännu större utvecklingspotential

Kristina Ohlsson är en bra kriminalförfattare med hög spänningsfaktor, bra karaktärer och ett språk med driv i. I den här boken blev det spännande på bekostnad av karaktärerna och jag kan inte låta bli att jämföra med Deon Meyers 13 timmar som utspelar sig under ännu kortare tid med tidspress och som kändes lite mer djupgående och spännande. Ett stort plus dock till Kristina för att hon vågar experimentera. Vem vet vilka fantastiska böcker hon kommer att skriva i framtiden om hon fortsätter så här!

ANN ROSMAN – Vad gör du just nu?

Jag sitter och läser korrektur till kommande boken Mercurium som går till ljudboksinläsning nästa vecka.

Håller också på att förbereda en reklamfilmsinspelning som skall göras uppe på Carlstens fästning.

Och – när jag sitter och har som allra mest att göra börjar det komma idéer till nya historier. Helt galet.

Samtidigt är jag så oändligt lycklig över att få göra det här som jag verkligen älskar.

 

 

 

Intervju – Ingrid Hedström

Vi på Deckarhuset är glada att få presentera en intervju med kriminalförfattaren Ingrid Hedström som har skrivit Villette-serien om undersökningsdomaren Martine Poirot som bor och verkar i Bryssel på 1990-talet.
.

Nyligen släpptes den femte boken i serien – Rekviem i Villette och hon har precis påbörjat arbetet med bok nr. 6.
.

Ingrid är i grunden journalist och arbetar som utrikesreporter för DN. Under en period på 1990-talet bodde hon i Bryssel.
.

Böcker i serien:
Lärarinnan i Villette
Flickorna i Villette
Under jorden i Villette
Blodröd måne över Villette
Rekviem i Villette

När beslutade du dig för att börja skriva deckare och hur lång tid tog det från att du skrev första sidan tills du blev publicerad?

Jag har egentligen drömt om att skriva deckare sedan jag själv började läsa dem när jag var åtta-nio år. När jag bodde i Bryssel på 90-talet blev jag klar över att jag ville skriva deckare som utspelas i Belgien. I slutet av 90-talet började jag några gånger på en berättelse om trafficking som aldrig blev färdigskriven. Men det definitiva beslutet tog jag 2003, när jag anmälde mig till en deckarkurs i Wales med Val McDermid och Denise Mina som lärare. Första sidan på min första bok, ”Lärarinnan i Villette”, skrev jag i september 2004 när jag lyckats få ut några extra semesterveckor för att komma i gång. Men eftersom jag jobbade heltid tog det tid att bli klar med den. Alfabeta antog den i början av 2007 och den kom ut i mars 2008.

Hur ser en typisk arbetsdag ut för dig (förutsatt att du skriver på en bok)

Jag åter frukost och läser morgontidningarna (DN, SvD och Financial Times). Om vädret är vackert tar jag sedan ofta en promenad på en halvtimme, det sätter fart på hjärnan. Annars sätter jag mig vid datorn vid 10-tiden ungefär. Ägnar lite för mycket tid åt att surf på nätet innan jag kommer i gång med att skriva. Dagar när jag har flyt skriver jag 5 – 10 sidor, men det är inte alltid jag har flyt. Ibland kan jag ägna timmar åt att kolla saker som sedan tar väldigt liten plats i boken, som när och var månen gick upp en viss dag, eller vilket väder det var, eller leta bilder på saluhallar från 1800-talet.

Du är starkt influerad av pusseldeckarförfattare som Agatha Christie, Maria Lang mm. Den klassiska pusseldeckaren är idag sällsynt med sitt fokus på mordgåtan och en rad misstänkta? Vad tror du det beror på?

Jag tror att den klassiska pusseldeckaren sedan några decennier hamnat i vanrykte som alltför orealistisk och konstruerad, med tjusiga överklassmiljöer, människor som är schabloner och blod som inte luktar: Lord Highandmighty samlar sina arvingar på godset en weekend och en av dem lägger arsenik i hans te – why should I care? Många känner till Raymond Chandlers klassiska lovord om Dashiell Hammet, som ”plockade upp mordet ur den venetianska vasen och släppte det i gränden”, där den ”venetianska vasen” står för klassiska engelska deckare och ”gränden” för den hårdkokta amerikanska traditionen.

Men fokus på mordgåtan och flera misstänkta behöver ju inte i sig utesluta fördjupade personskildringar, otäckt realistiskt våld eller angelägna ämnen. Vilket inte hindrar att jag ibland undrar om jag ska känna mig stött när folk säger att jag skriver klassiska deckare.
(Ingrid ska veta att i min mening så är det ingen förolämpning  att hon är influerad av pusseldeckare utan en komplimang att hon låter den klassiska genren leva vidare i modern tappning!)

Det är en helt annan kulturell atmosfär i dina böcker som känns väldigt kontintental. Vad skulle du säga är typiskt för mellaneuropa?

Det finns en formell artighet i umgänget som kan kännas ganska behaglig; Sverige är mer informellt – på gott och ont. Jag tycker också att det på kontinenten finns en större medvetenhet om det historiska förflutna, både det nära och det mer avlägsna. Ockuperade och sönderbombade städer finns fortfarande i levande minne, det sätter spår. Både Frankrike och Belgien är samtidigt mer byråkratiserade samhällen än Sverige, krångliga och svåra att tränga igenom, och jag tycker det finns en större misstro mot myndigheter. Jämför man Stockholm med Paris och Bryssel tycker jag människor på kontinenten är lite sjavigare, mindre perfekta, och samtidigt mer individualistiska.

Jag har inte lyckats lista ut mördaren i dina böcker. (jag misstänker alltid flera) Men är det möjligen så att du medvetet lämnar ledtrådar och fakta som gör att man ska kunna lösa morden? 

Jo, det försöker jag göra. I ”Blodröd måne över Villette” finns exempelvis mycket tidigt några repliker som gör att man borde ana oråd lite längre fram om man kommer ihåg dem. I ”Rekviem i Villette” finns också mycket tidigt uppgifter som kan få den läsare som kombinerar dem med saker som kommer fram två tredjedelar in i boken att utbrista ett listigt ”Aha!”

Vad läser du just nu?

På deckarfronten har jag just läst Deborah Crombies senaste, ”No Mark Upon Her”, och passat på att läsa om hennes tidigare böcker. På researchfronten läser jag Roger Boyes ”Meltdown Iceland”. Vid sidan om deckare och research har jag just läst ut Alan Hollinghursts ”The Stranger’s Child” och väntar på Hilary Mantels ”Bring up the Bodies”.

Kan man få dig till att avslöja något om din nästa bok i Vilette-serien?

Jag har så att säga inte satt papperet i maskinen än, och det betyder att ingenting ännu är hundraprocentigt bestämt. Men jag kan berätta att jag den här veckan /alltså den veckan som börjar nu, jag åker på tisdag/ åker till Island, och veckan därpå till Luxemburg, för att göra research för en idé som lockar mig väldigt mycket nu. Förverkligar jag den idén betyder det att handlingen förflyttas från de tidigare böckernas 90-tal till nutid.

Du som har spenderat mycket tid i Europa. Har du några tips på belgiska eller franska kriminalförfattare som finns översatta till engelska men än så länge inte till svenska?

Nej, jag är nog alltför fast i den anglosaxiska traditionen. På franska läser jag ibland Fred Vargas och Jean-Christophe Grangé, som är bra, men de har ju båda fått några böcker översatta till svenska. (Några som jag läst vill jag däremot inte rekommendera.) Belgien har haft Georges Simenon, men idag är det glest med belgiska deckarförfattare.

Hur mycket av dig finns det i din huvudkaraktär Martine Poirot. 

Vissa likheter finns det: vi är båda intresserade av att tränga bakom det fördolda för att förstå mänskligt agerande och varför fruktansvärda saker inträffar. Där tror jag det behövs samma personlighetsdrag för att bli undersökningsdomare som för att bli psykolog (som jag en gång utbildade mig till) eller journalist. Både Martine och jag är också mycket intresserade av kläder och mode. Men på en avgörande punkt är hon mycket olik mig: hon är komfortabel med att ha makt. Där är hon så olik mig man kan vara – jag tycker om att skildra människor men absolut inte att ingripa i deras liv.

Nämn fem saker eller händelser som influerade dig när du skrev Rekviem i Vilette.

Nr 1: Jag läste in mig på Italiens efterkrigshistoria när jag bevakade det italienska parlamentsvalet 2006 och blev chockad när jag insåg omfattningen av våldet under ”blyåren” på 70-talet när unga människor på yttersta vänster- och högerkanten tog till terrormetoder. Det är det första som influerat ”Rekviem i Villette”. Nr 2: Min man har skaffat en övernattningslägenhet i Bryssel som ligger i Saint-Josse, en Brysselkommun jag inte kände till förut, men som gjort starkt intryck på mig och där mycket av boken är förlagd. Nr 3: En lika märklig som oförklarlig händelse när jag just flyttat till Bryssel 1992 och fick besök av servicetekniker, som sedan visade sig vara falska, och som skulle fixa gaspannan men i stället fick den att läcka gas; den ligger till grund för ett mord i boken. Nr 4: En bussrundtur till art déco-hus i Bryssel. Nr 5: studier bland tidningsläggen i Bryssels stadsarkiv, som fick mig att gapa över hur otroligt våldsam sensommaren och hösten 1983 var i Belgien även utan min påhittade seriemördare.

Brukar du se på kriminalserier på TV och vad ser du i så fall?

Jag ser rätt sporadiskt på kriminalserier på tv. Gamla ”Spanarna på Hill Street” var suverän, varför går den aldrig i repris? Jag gillade ”I mördarens spår” med Helen Mirren som Jane Tennison. ”Foyle’s war” är bra, inte minst för sitt sätt att visa hur vanliga demokratiska spelregler sätts ur spel i ett samhälle i krig. Missar inte ”Morden i Midsomer”, men det är nog mer för att det är en sommartradition än för att det egentligen är bra. Tevefilmatiseringar av böcker jag gillar gör mig oftast besviken även om jag tittar på dem, tänker då mest på Val McDermid och Peter Robinson. Svenska kriminalserier brukar sällan fånga mig.

På din hemsida  skriver du att du gick på en skrivarkurs med Val Mcdermid. Vad var det viktigaste hon lärde dig?

Mycket – men den lärdom jag tänker mest på när jag skriver är vikten av att hålla momentum uppe, att se handlingen som ”a series of interlocking arcs”, att ställa frågor som får läsaren att att fortsätta framåt. (På Ingrids hemsida hittar man en karta över Vilette vilket jag tyckte var roligt!)

.

Tack Ingrid för att du ställde upp på en intervju!

Äntligen lördag!

Sedan några veckor tillbaks sänds den amerikanska Tv serien ”Suits” på SVT 1 klockan 22.30.

Mike Ross är den smarta killen som hoppade av college, tog den lätta vägen och hamnade i trubbel. Av misstag hamnar han i en narkotikahärva och då han flyr från skurkarna springer han rakt in i en anställningsintervju hos stjärnadvokaten Harvey Specter. Det låter en smula osannolikt, och än mer osannolikt är att Harvey anställer Mike, som aldrig tagit juristexamen. Mike anställs på den flotta New York-byrån där han lär sig att med ett polerat yttre, några lögner och ett fotografiskt minne kan man komma rätt långt.

Det handlar om livet som underhuggare på en byrå, kryddat med lite romantik, en nemesis eller två och den klassiska ingrediensen att få klienten friad till varje pris – oavsett skuld.

Det låter som en rätt ytlig och banal serie, men jag är helt såld! De kvicka kommentarerna och den fantastiska intro-musiken gör mig glad och får mig att längta till nästa lördag.

Missa inte!

 

 

Journal 64

Höga förväntningar

Journal 64 är dansken Jussi-Adler Olsens 4:e bok om Carl Mörck och avdelning Q. De tre första böckerna släpptes alla tre i Sverige förra året och jag blev helt förälskad! I min mening var det årets bästa böcker tätt följd av Anders de La Mottes Buzz. Därför hade jag oerhört stora förväntningar på den här boken. Boken levde upp till förväntningarna till 85 % även om det tog lite längre tid att komma in i den än böckerna innan, men när jag väl gjort det så blev det som vanligt sträckläsning.  Hur som helst är det så hög kvalité på Adler-Olsens alla böcker att det ändå slår det mesta i bokväg. Jussi Adler-Olsen kommer att bli hur stor som helst både i Skandinavien och resten av världen.

Jussi Adler-Olsen står på de svagas sida

Gång efter gång så berättar Jussi Adler-Olsen om utsatta människor som hamnar i snett i livet på grund av livets orättvisor.  Den här boken är inget undantag. Nete Hermanson berättar för oss i tillbackablickar hur hennes liv blev som det blev och hur hon hamnade på Sprögö, ön dit man skickade ”oönskade kvinnor” ända fram till 1960-talet….

.

Handlingen/temat i Jussi Adler-Olsens böcker är rätt dyster. Det handlar om övergrepp och makt. Nete Hermanson, som är en nyckelperson i den här boken, och människorna runt omkring henne skildras på ett utelämnande sätt där mänsklighetens svagheter kommer fram på ett obehagligt och trovärdigt sätt.  Adler-Olsen gör därför helt rätt när han väger upp det dystra, hemska med en annan typ av karaktärer som balanserar böckerna…. (Se nästa stycke)

Carl Mörck – den ofrivillige hjälten

Avdelning Q är en liten avdelning belägen i källaren på polishuset i Köpenhamn som har fått i uppdrag att lösa så kallade ”Cold Cases”. Chef är poliskommissarie Carl Mörck som gör allt för att minimera arbetsinsatsen. Han är en motvillig hjälte vars tankar hela tiden fyller mig med skratt. Han är till exempel helt oförstående till sin assistent Assads exotiska brygder och bönematta. Han tror (med viss rätta) att hans sekreterare Rose är galen och dras med en plastson som av outgrundlig anledning bor hos honom fast han skiljt sig från frun för länge sen, I den här boken får han dessutom problem med sin kusin och presenteras inför flickvännens dotter där han gör ett katastrofalt intryck….

.

Både assistenten Assad och sekreteraren Rose bär på stora hemligheter som författaren skickligt har byggt upp under böckernas gång. Roses hemlighet börjar nystas upp i den här boken. Vad Assads hemlighet är vet jag inte än men jag är säker på att jag kommer att bli förvånad och att det kommer att vävas in skickligt i nästkommande bok/böcker.

Aktuella fall för avdelning Q

I den här boken så hittar Rose mystiska samband mellan flera försvinnande 1987. Frågan är vad personerna har gemensamt och varför man aldrig hittade dem. När teamet gång på gång utsätts för fara förstår de att någon eller några gör vad som helst för att stoppa utredningen. Skottdramat där Mörcks ena partner dog och den andra blev förlamad blir återigen aktuellt när flera bevis pekar på att Mörck själv var inblandad. Dessutom så lägger någon fram en akt som handlar om Carl Mörcks farbror som dog när Carl var ung. Då trodde man att han drunknade men gjorde han verkligen det? Extra plus för slutet där jag blev lite förvånad.

.

Ni som inte läst någon bok i serien ännu gör det NU! och börja framförallt i rätt ordning:

1. Kvinnan i rummet
2. Fasanjägarna
3. Flaskpost från P
4. Journal 64