Blodläge, del tre i Johan Theorins serie om Öland under fyra årstider. Vi har här kommit till näst sista delen – våren.

Blodläget är ett mörkrött stråk som man förr trodde vara förstenat blod från en strid mellan trollen och älvorna. Det löper genom kalkstenen vid den öländska kusten och enligt gammal folktro för det med sig otur att bygga sitt hem mellan trollen som bor i stenbrottet och älvorna som huserar på alvaret.

Trots det står vid påsktid ändå några nybyggda lyxvillor vid det övergivna stenbrottet.

Vi har t ex Vendela och Max Larsson, som gör en förfärlig entré och stöter på Per Mörner och hans son tämligen bokstavligt. Paret är inte det minsta harmoniskt och kärleksfullt, långt ifrån. Det finns hemligheter svarta som natten.

Så har vi som sagt Per Mörner, som avser fira påsk tillsammans med sina två barn i den gamla stenhuggarstugan han ärvt. Pers far blir en lika plötslig som objuden gäst i stugan. Fadern lider av sviterna efter en stroke och som om det inte vore nog hinner hans förflutna inom porrbranschen upp honom och ställer till stora bekymmer.

Den helt underbare 83-årige skepparen Gerlof Davidsson, flyttar tillbaka till sin lilla stuga för att uppleva våren i sitt gamla hem för kanske sista gången. Han har en skattgömma. Den består av hans döda fru Ellas dagböcker. Dagböcker som han efter stor vånda ändå beslutar sig för att läsa. Det han får läsa om är något väldigt märkligt, rent av övernaturligt.

Grannsämjan som till en början är överdrivet artig och försiktig rasar tämligen fort ner i katastrof och svartsjuka, misstänksamheten gror bakom husväggarna och hemligheterna börjar bubbla upp till ytan.

Man måste en god bit in i storyn innan den blir särskilt spännande. ”Nattfåk” och ”Skumtimmen” var betydligt tätare, medan ”Blodläge” handlar mer om relationer och drama runt dessa. Deckare? Mja, Nja.

Mycket bra roman är det i absolut. Läsvärd? Ja, helt klart.

Risk för att Theorinska turistvandringar Öland föreligger. Den litterära turismen har fått ytterligare en författares verk att slå klorna i. 

 

Varg Gyllander – Ingen jord den andra lik
Det här är den fjärde boken om kriminalteknikerna Ulf Holtz och Pia Levin. Vill ni veta mer om Gyllander kan ni läsa en intervju med honom vi gjorde för något år sen.

70-talsrealism
Som i så många andra kriminalromaner får vi följa en historisk handlingssekvens som bakas in i nutid. Den här gången får vi följa med till 60/70-talets miljonprojekt. Tragiskt är bara förnamnet. Gyllander tycks sälla sig till den långa raden av kriminalförfattare som tar upp samhällsproblematik i sina böcker.

Gamla ben
En ”ny” kropp hittas vid en arkeologisk utgrävning och Ulf Stoltz får hoppa in trots sin sjukskrivning. Med rätt experter kan de få fram ett ansikte av skelettet de hittar men vem är hon?

Har inte riktigt bestämt mig än….
…för om jag gillade boken. Jag tror kanske att man måste läsa serien i ordning. Jag kände i alla fall att jag hade förstått karaktärerna bättre om jag läst de tidigare böckerna. Jag tyckte också att temat var lite dystert men de andra böckerna kanske hade passat mig bättre.

Det är torsdag och regnet hänger i luften. Jag väntar på mitt lunchsällskap, författaren och journalisten Olle Lönnaeus som ska berätta för mig om sina tre böcker,  ”Det som ska sonas”, ”Mike Larssons rymliga hjärta” och  även ”En enda sanning” som släpps nu i dag.

Det är ett möte jag verkligen tycker ska bli spännande. Vi har Sydsvenskan som husorgan och med intresse genom åren läst Olles utan en tanke på honom som blivande romanförfattare.

 

Jag får höra att Olle, förutom några mindre alster i ungdomen, inte haft några bokskrivardrömmar jäms med sitt skrivande som politisk journalist på Sydsvenskan. Jag som trott att alla journalisten hade dussinet hemliga skrivbordsprojekt i gömmorma fick mina förutfattade meningar brutalt skrotade.

 

Vi pratar först lite om debutromanen, ”Det som ska sonas”, och Olle berättar om hur han bestämde sig för att nu var det dags att starta ett romanprojekt. Han hade en historia snurrande i huvudet och drog helt sonika igång. Att den utspelas i Tomelilla beror helt enkelt på att det är där författaren vuxit upp.

 

Olle berättar; ”Den röda tråden är att handlingen i mina böcker till stor del är förlagd till Tomelilla och att den här lilla orten utsätts för en impuls, ett slags ”störning” utifrån som påverkar skeenden. Agnes i den första, Amela i den andra och i min tredje roman En enda sanning är det den fundamentalistiske extremisten Osama al-Din.”

 

Det här med att vara politisk journalist och arbeta med bl a mellanöstern har mycket tydligt inspirerat Olle i skrivandet. Han berättar att yrkeslivet under de senaste 25 åren givit honom mycket gratis i skrivandet. Främst när det gäller reseachbiten.  Jag vill allt  protestera mot det där med gratis. Nog har han i sitt arbete fått jobba hårt för att fylla sin erfarenhets- och kunskapsbank även om det ligger längre bakåt i tiden? Jo, Olle håller med, och visst behövs det viss reseach ändå, men han är övertygad om att han har det betydligt lättare med sin journalistiska bakgrund än författare med andra yrken i ryggen. Han är van att göra reseach och gräva både brett och djupt dagligen, så det tar inte speciellt lång tid att vaska fram informationen han behöver. Nog låter det blygsamt, men kanske är det precis så.

 

 

Vi pratar lite om det där med avsaknaden av en framträdande kommissarieroll i böckerna så här långt. Är det ett medvetet eller omedvetet val, undrar jag?

 Olle berättar att han upplever att det vore en latmansväg att bygga nästa bok på den redan skapade karaktären.

Han säger; ”Jag har funderat över möjligheten att återanvända mina karaktärer, som många deckarförfattare gör, men inte riktigt kunnat göra det eftersom jag liksom målat in karaktärerna i hörn i slutet. Det blir ju på ett sätt jobbigare. För varje roman får man först uppfinna sina karaktärer, sen lära känna dem och lära sig älska (eller hata) dem – för att sen skiljas. Det blir ju som att man tvingas ingå det ena äktenskapet efter det andra.”

 

Som läsare uppskattar jag nya persongallerier för varje bok. Det blir inte vare sig förutsägbart eller tråkigt. Nya bekantskaper är mer spännande än gamla avdammade, som jag ser det.

 

Nu är det faktiskt inte så att det är helt nya karaktärer rakt igenom. Förutom Tomelillapoliserna är det ytterligare en och annan person som följer med in i nästa bok, även om det är fråga om rent perifera personer.  Ett slags smygmaskor som håller ihop böckerna.

 

Jag är lite nyfiken på hur Olle arbetar med sina böcker, och får höra att i ”Mike Larssons rymliga hjärta” var det karaktären Mike som föddes först, och själva historien berättade Mike sedan för sin författare. 

 

Så var dock inte fallet när det gäller den nya romanen, En enda sanning. Där inspirerades Olle av två olika personer, sin gamle morfar å ena sidan, och Sveriges förste självmordsbombare Taimour Abdulwahab.

 

Olle berättar att En enda sanning är en thriller om ett terrormord – och om en man som söker sanningen om sin far.

Den kretsar kring fyra huvudpersoner: Joel Lindgren som hittar sin far, den misslyckade konstnären Mårten Lindgren, hängd i en krok i taket. Osama al-Din häktas för mordet. Och Fatima al-Husseini anlitas av Säpo för att förhöra Osama. De här förhören utvecklas till ett slags psykologisk maktkamp om sanning och lögn, gott och ont.

 

Här är lunchtimmen över för både Olle och mig, och vi på Deckarhuset tackar för ett spännande och intressant möte att berätta om för våra läsare!

 

 

En enda sanning som den nya boken heter kommer ut precis idag, och jag rekommenderar er att precis som jag, sätta tänderna i den direkt!  Självklart kommer jag tillbaka med mina högst personliga åsikter inom kort!