Hej Michael Simon och välkommen till Deckarhuset! Skulle du vilja presentera dig för de av våra läsare som inte är bekant med dina böcker?

Jag är författare. Mestadels deckarförfattare. Ibland en skådespelare. Tidigare akademiker. Och jag börjar aldrig en intervju i Sverige utan att nämna er hjältemodiga räddning av tusentals danska judar från de nazistiska förföljelserna i slutet av 1943. Tack för det.

När insåg du först att du ville bli författare?

Jag har skrivit korta saker sedan jag var ett barn. Essäer, korta pjäser. Min bror och jag skrev en pjäs som producerades i New York. En litterär agent mötte oss och kände doften av pengar. Hon övertygade oss att thrillers var vägen till berömmelse, rikedom, och det mest viktiga av allt, odödlighet.

Var det deckar-, eller kriminalgenren som intresserade dig mest?

Jag har alltid varit intresserad av både deckare och kriminal fiktion. Skillnaden är, så vitt jag kan säga, är att huvudpersonen antingen är detektiv (kriminalpolis red.anm.) eller kriminell. I mina thrillers är min huvudkaraktär en kriminalpolis, men det finns flera karaktärer, olika perspektiv, som i en film. Många av dessa karaktärer är kriminella. Det som är spännande är inte ”Vem gjorde det?” utan ”Vad kommer att hända härnäst?”.

Läser du mycket och vilka sorts böcker föredrar du? Har du några favoritförfattare?

Jag har en benägenhet att läsa sådant jag inte ska. Litterär fiktion när jag skriver kriminalfiktion. Några av mina favoritförfattare, utan någon innebörders ordning: Grace Paley, Vladimir Nabokov, Raymond Chandler, Dashiell Hammett, William Kennedy, Richard Russo, David Sedaris, Damon Runyon. Jag skulle kunna fortsätta. Jag föredrar nog det jag kallar ”lättare litterär fiktion”. Värd att läsa om, med lite humor.

Från vad jag förstått så har du arbetat som en övervakare (”parole officer” red.anm.) i Texas. Tror du att det har inspirerat dig?

Jag var en frivårdsinspektör (”probation officer” red.anm.) vilket är likt övervakare med skillnad att klienterna inte varit i häkte eller fängelse än. Det var mitt första möte med brottsbekämpning. (Min akademiska bakgrund var inom teater och litteratur.) Så när min första agent föreslog att jag skulle skriva thrillers så tittade jag tillbaks på min korta tid som F.I. och tänkte att jag skulle skriva kriminalthrillers.

Dina fyra böcker om Reles utspelar sig i slutet av 1980 eller tidigare 1990-talet. Hur kommer det sig att du valde just denna tidsperiod?

Med hänvisning till din förra fråga: Jag började skriva den första boken, DIRTY SALLY, i New York under, tror jag, tidiga 1998. Jag bestämde mig för att förlägga tid och plats där jag började arbeta som frivårdsinspektör: Austin, Texas. Tidiga september, 1988.

En av mina absoluta favoritkaraktärer från Sweet Virginia (jag tror hon är med i Dirty Sally också men eftersom jag inte kan hitta boken så kan jag inte säga helt säkert) är den kvinnliga ”yrkesmördaren” Anything, Debbie Kubasik, främst för att hon inte liknar någon annan femme fatale som vanligen figurerar i litteraturen. Hur fann du inspirationen?

Du kan vara den första som frågar mig om Anything. Tack för att du frågade. Hon är en av mina favoritkaraktärer. Hon verkar inte ha några anknytningar. Hon är sexuellt förförisk, men inte på det traditionella sättet. (Hon är kort och knubbig.) Och hon har en ovanlig moraluppsättning.

Jag var på en inspelningsplats för en independent film i Austin 1987. En kvinna som arbetade där gav mig sitt visitkort. Det visade bara hennes namn, telefonnummer och orden ”Jag är inte stolt.” Hon menade att hon inte var för stolt eller egoistisk för att acceptera olika typer av jobb som andra kanske tycker är förödmjukande. Hon tänkte att detta var ett bra sätt att ta sig in i filmbranschen. Jag tror jag kom att tänka på henne när jag skapade Anything, vars visitkort var en lapp med ordet ”anything” klottrat över ett telefonnummer. Fastän i det senare fallet så betyder ”anything” vanligtvis att tömma någons lungor på luft.

Eftersom vi pratar om sina karaktärer. Jag skulle vilja veta inspirationen bakom Dan Reles och James Torbett.

Huvudkaraktärer är alltid svårt. De måste vara övertygande, mångfacetterande, och dynamiska. Med Dan, så startade jag med en enkel karaktär, sen så tillförde jag och ändrade: ”Längre. Lägg på 34 kg muskler. Tänk om han tränade som en boxare? Varför? Hans pappa var en boxare. Och sen då? Hans pappa boxades för maffian, var tvungen till en läggmatch, och blev sen en genomdrivare för maffian. Men hans mor då? Han har inte någon. Varför? Hon stack.” Och så vidare. Fortsätt att ställa frågor och besvara dem tills du har en karaktär du tror på.

Torbett började som en av flera bifigurer. Det är ok att låna vissa karaktärsdrag från olika personer till en karaktär, men inte en hel personlighet. Fysiskt sett så gestaltade jag honom efter den Afrikan Amerikanska skådespelaren Joe Morton, som den svenska publiken kanske inte känner till. Och åter igen började jag ställa frågor. Eftersom han är runt 39 1988, så växte han upp i ett segregerat Texas under 1950- och 1960-talet. Polisen var inte vänner med Afrikan Amerikaner då, eller för den delen, säger många, inte heller 1988. Så det är en daglig kamp för honom.

Dina böcker håller ett högt tempo och jag har märkt att så fort jag börjar läsa dem så har jag svårt att sluta eftersom det är nonstop action. Föredrar du att skriva böcker med det tempot?

Ett högt tempo hört till det som definierar thrillers. Jag följer reglerna till ett särskilt spel.

Eftersom dina böcker är actionspäckade, tror du att någon av dem kommer att filmatiseras i framtiden?

Jag hoppas verkligen det. Det är självklart att filmer har influerat litteraturen. Thrillers är filmiska, speciellt mina.

Och på tal om framtiden: hur ser framtiden ut för dig?

Jag håller på att avsluta min senaste bok, i en annan genre. Mer om det när det blir aktuellt.