Så har Carlotto äntligen nått norden! Danskarna har plockat upp denna enkla, raka

spaghetti noir roman av en minst sagt annorlunda deckarförfattare.

För er som kanske inte hört talas om denne spektakuläre författare kan jag berätta att Carlotto under sin studietid anklagades för ett mord han inte begått. Mordet på hans flickvän och studiekamrat vid universitetet. Han gick i landsflykt och gömde sig i både Frankrike och Mexico. I Mexico greps han så 1976 och fördes tillbaka till Italien där han arresterades och fängslades.

Inte förrän 1993, efter ett ingripande av den italienska presidenten benådades Carlotto och släpptes fri. Sedan dess har han arbetat som kriminalförfattare och skrivit både romaner och artiklar i tidningar.

Första gången jag läste Carlotto var under en semester på Sardinien, jag läste då Il fuggiasco (Den flyende) med hjälp av min skolspanska och en engelsk-italiensk ordbok. Detta var nu ingen deckare, även om den var spännande, det var en självbiografisk kriminalhistoria.

Nu har jag läst den första boken om Carlottos privatspanare från undre världen, Alligatorn, och förstår att denna råa, grymma men raka och enkla historia måste ha sin upprinnelse i något annat än en blomstrande fantasi. Miljöerna är nakna och kala, karaktärerna desto mustigare. Det handlar för Massimo Carlotto inte så mycket om att linda in och mjuka upp, som att förmedla ett budskap.

I korthet handlar historien om Marco Buratti, Alligatorn kallad, och hans polare Beniamino Rossini som lärt känna varandra i fängelset. De är ett annorlunda radarpar, som inte viker av från den lagda rutten för att det eventuellt kan tänkas irritera något gäng gangsters. De jobbar på att ge sin döde fängelsekollega upprättelse, eftersom de inser att han troligen är lika oskyldig som han envist hävdat, trots att alla bevis entydigt pekar åt hans håll.

Alligatorn och Beniamino vandrar både bildligt och bokstavligt över lik för att gräva fram sanningen, och efter diverse former av grus i maskineriet och pinnar i hjulen hittar de med mindre vedertagna metoder fram till sanningen. En sanning vars bevisning godtas i deras egna kretsar, de undre, men som knappast skulle accepteras av ”normalbefolkningen”.

Rättvisan är skipad, med eller utan ny rättegång.

Kom igen nu, svenska förlag, ge oss lite spaghetti-noir på vårt modersmål också, så vi slipper gå omvägen med ordböcker eller luddiga kunskaper i våra grannländers språk!