Anna Jansson – Lik en brud

Anna Jansson belägrar deckarhuset: Få har väl missat Anna Janssons Gotlandsdeckare om kriminalpolisen Maria Wern, som också har filmatiserats. År 2000 debuterade hon med Stum sitter guden. I år kom den 12:e boken – När skönheten kom till Bro. Vi på deckarhuset har recenserat flera av Anna Janssons böcker här är en av dem:  Alkemins eviga eld.

 

Lik en brud

Verkligheten överträffar alltid dikten. Efter tio år som författare borde jag kanske ha insett det. Det osannolika är bara osannolikt tills det faktiskt inträffar. Och det gjorde det!

 

Botaniska Trädgården i Visby är en av mina favoritplatser. Här lekte jag som barn bland rosor, kryddor och ädelträd. Badade i dammen. Här svärmade jag som tonåring. Det var den givna platsen för en deckarintrig. Den ljuvliga trädgården i kontrast till det hemska.

 

I ”Drömmen förde dej vilse” hittas en sjuksköterska död i lusthuset på tempelkullen i Botaniska trädgården i Visby. Hon är klädd till brud. Någon har hängt upp långa remsor av lakansväv som fladdrar i vinden. Det ser ut som en konstinstallation, tycker de besökande turisterna i boken när de stannar till för att lyssna på den flöjtspelande trädgårdsmästaren.

 

I juni i fjol landade ett flygplan med särskilt inbjudna gäster till mitt finska förlag och journalister från de största finska magasinen. De ville göra intervjuer och bli guidade i Maria Werns fotspår och jag kom på den tvivelaktiga idén att vi skulle spela upp just den scenen ur boken. Jag hyrde in trädgårdsmästaren som spelade flöjt och en död brud till lusthuset. Tanken var att journalisterna, som guidades runt dag två, själva bli en del av handlingen och upptäcka banden som fladdrade i vinden och gå upp till tempelkullen och hitta bruden. Det hade fungerat finfint dag ett med gästerna.

Men det gick inte som jag hade tänkt.

 

Vad jag inte visste var att en riktig vigsel skulle förrättas på exakt samma plats . Jag hade ingen aning om det, jag lovar. Vigselförrättaren hade inte ont anande gått upp till lusthuset i god tid och till sin förskräckelse sett bruden ligga helt utslagen på bänken. Kritvit i ansiktet med blåbleka läppar och sönderriven klänning. Han hade gått fram till henne och frågat: ”Är du bruden.” Och hon sa: ”Ja!”, för hon trodde att han var en del i teatern. Under några fasansfulla minuter måste det ha känts ganska pressande för vigselförrättaren att tänka på den förestående vigseln mellan två älskande när bruden var helt lealös och ur form.

 

Efteråt fick jag betala en sorts böter, eller avgift. Det kostar en slant att ha vigseln i lusthuset och vi enades om att taxan för en död brud var den samma som för en levande och det betalade jag gärna. Huvudsaken var att den riktiga vigseln kunde gå av stapeln precis så som det var tänkt. Och att det som skulle bli ett minne för livet – fick bli ett ljust och behagligt minne i den vackraste av trädgårdar.

 

Anna Jansson

 

Anders de la Motte: Faran med reseachöverskott eller – ingen blir någonsin oskyldigt arresterad i Sverige.

Anders de la Motte är f.d. polis och säkerhetschef samt författare till thrillrarna [geim] [buzz] och snart utkomna [bubble] en serie som  vi på deckarhuset älskar! Läs till exempel Joachims recension av [buzz] här… Trilogin är såld till över 25 länder och en filmatisering är planerad.

 

Faran med reseachöverskott eller – ingen blir någonsin oskyldigt arresterad i Sverige.

Det kan vara farligt att som författare veta för mycket om ett ämne. Missförstå mig inte nu, jag menar inte ”vakna upp med ett hästhuvud i sängen” farligt –utan snarare farligt för själva berättandet.

 

Har man skaffat sig gedigna kunskaper om ett ämne, antingen genom praktiskt erfarenhet eller genom omfattade research, är det helt naturligt att man vill väva in detta i sin berättelse för att göra den mer autentisk.

 

Men ju mer man känner för ett ämne, desto svårare blir det också att avgöra var i berättelsen man måste prioritera läsupplevelsen framför sitt eget kunnande. Som läsare förväntar sig de flesta av er att en deckare först och främst är spännande, inte nödvändigtvis korrekt in i minsta tekniska detalj. Att berättelsen känns realistisk är med andra ord viktigare än att den faktiskt är det.

 

Mitt researchöverskott ligger huvudsakligen inom svenskt polisarbete, vilket kan ha både sina för- och nackdelar.

Polisiärt arbete innehåller nämligen extremt sällan – för att inte säga aldrig – moment som ”slita åt sig en mobiltelefon med dålig laddning för att ensam ge sig ut i skogen mitt under en storm för att jaga en seriemördare.”

 

Istället finns det ett överflöd av ”lägga ett kuvert i internposten och lira lite innebandy medan vi väntar tre veckor på svar från SKL” ögonblick. Ni ser problemet? Det finns helt enkelt inte tillräckligt många riktiga seriemördare för att räcka åt alla berättelser…

 

Alltså handlar det om hitta en balans, att kombinera faktiskt realism med uppfattad sådan. Att smyga in tillräckligt med autentiska detaljer för att de mindre autentiska inslagen ska fungera. Majoriteten av alla bra deckare därute är trots allt inte skrivna av personer med praktisk erfarenhet av brottsutredningar utan av författare med en säker känsla för att konstruera en bra berättelse.

 

Här tänkte jag i vilket fall ösa ut mitt eget researchöverskott och bjuda på några autentiska detaljer som, använda i rätt sammanhang, kan hjälpa till att göra en berättelse mer verklighetstrogen.

 

Vi kan väl börja med rättsordningen:

Gången för frihetsberövande i Sverige är: gripande (polisen), anhållande (åklagaren) och häktning (rätten). Inget annat, oavsett vad som ibland står i tidningarna, jag lovar! Därtill följer ytterligare några polisiära tvångsåtgärder som omhändertagande (av drogpåverkad eller psykiskt sjuk), hämtning eller medtagande (till förhör eller kroppsbesiktning/provtagning) och avlägsnande (för att förhindra ordningsstörning). Arresterad blir man alltså inte i Sverige, varken skyldigt eller oskyldigt.

 

En polisman, oavsett grad, beslutar själv om husrannsakan vid ”fara i dröjsmål” (dvs. brådskande fall)

 

Det betyder att man till skillnad från de amerikanska kollegorna slipper ringa upp en trilskande domare mitt i natten för att för att begära skriftligt tillstånd, lika lite som man behöver läsa upp den frihetsberövades rättigheter och förklara att han har the right to remain silence… In med dörren och på med handfängseln bara, åtminstone så länge du i efterhand kan dokumentera att ditt ingripande varit lagenligt och proportionerligt. Den amerikanska rättspraxisen kring ”fruit of the poisonous tree” finns inte heller. I Sverige är bevis alltid bevis, oavsett om de införskaffats på ett lagstridigt sätt.

 

Fanns liket i bagaget går föraren av bilen inte fri, även om polismannen som bänt upp luckan gjort något formellt fel. (Däremot riskerar polismannen att fällas för tjänstefel, men det är en annan historia.)

 

En målad polisbil kallas radiobil – detta för att då man i tidernas begynnelse började övergå till bilburen patrullering hade bilar både med- och utan kommunikationsradio. De som hade radio kallades radiobilar och det begreppet har sedan dess bitit sig fast. Nummerbeteckningen på sidan/taket av bilen visar vilket polisområde bilen tillhör, vilken avdelning (trafikpolisen, närpolisen, utryckningen m.m.) samt om bilen innehåller ett befäl som t.ex. Yttre befäl och i de större städerna även: Yttre kommissarie. Föraren av en polisbil väljer själv om han vill köra med både blåljus och siren vid utryckningskörning. Båda signalerna beordrar samtliga andra trafikanter att lämna fri väg. (även fotgängare på obevakat övergångsställe, zebralagen går inte före!)

 

Några polisiära rotlar existerar i stort sett inte längre. Numera har de nästan överallt – i alla fall på pappret – ersatts av enheter. För en polisdeckare är dock ordet rotel betydligt mer effektfullt och ger läsaren en omedelbar känsla av autenticitet. Det är bara att känna efter själv:

Våldsroteln eller våldsenheten?

 

Just det lilla ordet rotel kan väl tjäna som ett utmärkt avslutande exempel på hur, enligt min mening, en berättelses autenticitet inte huvudsakligen ligger i hur verklighetsnära den egentligen är – utan hur trovärdig den uppfattas av läsaren.

För trots alla våra författarmässiga researchöverskott är det i slutändan ni som bestämmer vad som känns verkligt och äkta för er!

 

Anders de la Motte

 

Sofie Sarenbrant – Om valet av miljö

Sofie Sarenbrant debuterade 2010 med deckaren Vecka 36. I våras kom hon ut med sin tredje bok, Vila i frid (Läs Lindas recension här…)

 

Brottsplats: Hasseludden

– om valet av miljö

 

Idén till ”Vila i frid” började med själva platsen, spa-anläggningen Yasuragi Hasseludden, med sina oändligt långa korridorer med hotellrum, den instrumentala musiken vid badbassängen och tvagningsrummen med dämpad belysning. Gästerna går klädda i likadana bomullsrockar med japanska tecken på: hur ska man då kunna skilja en galning ur mängden? För mig är det en otroligt kontrastrik, spännande (och snygg!) miljö för en deckare och dessutom känner jag till den väldigt väl. Så efter två böcker bestämde jag mig för att skriva Sveriges första spa-deckare. Jag kunde knappast valt en trevligare plats att göra research på.

 

Samtidigt kändes det motsägelsefullt att förvandla sitt favorit-spa till en brottsplats även om det är så det ofta fungerar; Mari Jungstedt älskar Gotland, ändå utspelar sig hennes böcker där, Ann Rosman skriver om Marstrand och Camilla Läckberg om Fjällbacka. Så det är inte konstigt att välja en plats man gillar. Det är ju där författaren ska vistas i ett helt år (åtminstone i fantasin). För det tar ungefär ett år att färdigställa en bok. Så det finns fördelar med att tycka om sin ”arbetsmiljö” även om det kan kännas hemskt att utsätta den för mord.

 

Men nu säger jag adjö till bekvämligheter: platsen i min fjärde bok är precis allt annat än ett lugnt och vackert spa. Det är en miljö som jag hade svurit på att aldrig någonsin utsätta mig för. Jag försökte förtränga idén men det är inte riktigt så det fungerar. Ironiskt nog växte den istället och tog form. Så i höst kommer jag inte att ligga i en varm pool och ha det skönt, tvärtom! Hoppas att det är värt blod, svett och tårar för en bra brottsplats. Det lär visa sig om ungefär ett år …

 

 

 Sofie Sarenbrant