Olle Lönnaeus är aktuell med sin tredje roman ”En enda sanning”.

Så här skrev DN i sin recension: ”Ja! Precis så här ska man beskriva storpolitiken och de stora dagsfrågorna: genom enskilda människors vardagliga öden.”

Olle Lönnaeus har varit journalist på Sydsvenskan i tjugofem år. Han bor i Lund och arbetar i Malmö. Hans två tidigare romaner ”Det som ska sonas” och ”Mike Larssons rymliga hjärta” är översatta på tio språk. Läs Lindas recension av ”Det som ska sonas” här…

Dagens gästförfattare: Olle Lönnaeus 

I sommar har jag grunnat på inledningen till min fjärde roman.

Den som ännu inte är skriven.

Första meningen är avgörande. Den ska på ett ögonblick förflytta läsaren i tid och rum. Väcka hennes nyfikenhet, få henne att undra.

Som ung journalist lärde jag mig detta: Fångar du inte läsaren i ingressen så har du förlorat henne.

Det finns med andra ord anledning att väga orden, ja varje bokstav, på guldvåg.

För mig är den första meningen alltid knuten till en bestämd plats. Det är när jag tar mig dit – i tankarna och i verkligheten – som meningen tar form.

Så här börjar min första roman ”Det som ska sonas”:

”Tre blixtar och tre dån, sen kommer regnet.”

Just det här regnet faller i Fyledalen mellan Tomelilla och Sjöbo, över ån som ringlar genom sanka hagar. Strax ovan de skogsklädda åsarna brukar rovfåglar kretsa. Platsen sätter fantasin i rörelse. När molnen tornar upp sig och åskan mullrar, ja då måste någon dö.

Öppningsscenen i min andra bok ”Mike Larssons rymliga hjärta” är förlagd till ett betydligt torftigare ställe: ett besöksrum på Kirsebergsfängelset i Malmö. Efter två år bakom galler möter Mike en anslående frivårdsinspektör.

”Mike Larsson hade nog aldrig plockat upp det där tummade fotografiet ur plånboken och visat det för frivårdsinspektören om hon inte haft så stora bröst.”

I inledningen av min senaste roman ”En enda sanning” rasar den värsta stormen i mannaminne över Österlen.

”Strax efter midnatt knuffade Joel Lindgren upp dörren och klev ut på farstutrappan för att lyssna på stormen.”

Bara vi som har vuxit upp i detta hörn av Skåne vet hur ett oväder låter därute. Det dånar och ylar, snön fyker över böljande åkrar, folk hukar i stugorna, byarna lamslås och bara arméns bandvagnar kan ta sig fram för att rädda nödställda.

Jag vet exakt var Joels ruffiga kåk ligger. En bit norr om Tomelilla, uppåt Spjutstorp till, utslängd på en åker. Det är där han tar emot telefonsamtalet, det är därifrån han ger sig ut i stormen och irrar runt tills han når fram till sin far Mårtens hus – och hittar honom hängande i en krok i taket.

Min fjärde bok finns ännu till största del bara i mitt huvud. Men jag har funnit platsen där den ska börja.

Vårt sommarhus är beläget i Verkeåns dalgång som klyver Brösarps backar. Korsar man den lilla grusvägen och går genom skogen kommer man fram till Ravlunda skjutfält, som breder ut sig ner mot havet. Dofter av backtimjan, gulmåra och fårskit kittlar i näsan. Alldeles nere vid sandstupet står en dunge med ekar

Det är en vacker plats att slå sig ner, blicka ut över havet och tänka.

Olle Lönnaeus

Thomas Erikson driver sedan flera år tillbaka ett eget företag som ägnar sig åt konsultverksamhet inom områden som ledarskap, beteendevetenskap och coaching… och så skriver han böcker! Läs Mis recension av Bländverk här…

Efterforskningar – himmel eller helvete?

Med blott och bart två böcker utgivna vet jag möjligen något mindre än de flesta deckarförfattare som skrivit inlägg på Deckarhusets eminenta blogg. Men låt oss tala om ett ämne som det eventuellt finns lika många uppfattningar om som det finns författare. Ett ämne som gläder vissa medan det tveklöst deprimerar andra. Mina vänner: låt oss tala om … research.

Ingenstans här kommer jag att förfäkta tanken att research är överflödigt. Men varför ska allting vara exakt efter verkligheten? Är det inte fiction vi ägnar oss åt? Jag är helt på det klara med att research och exakthet i detaljerna är viktigt för andra. Helt okej, men jag förstår det verkligen inte.

Jag har läst ett avsevärt antal deckare som är mer eller mindre skickligt kamouflerade instruktionsböcker över ett särskilt ämne. Somliga författare är tveklöst pålästa inom vissa områden. Somliga kan man rent av titulera experter. Och visst är det överväldigande när någon berättar att en Glock 19 väger exakt 595 gram oladdad. (Jag vet detta, eftersom jag precis kollade upp saken på Wikipedia.)

En exakt siffra är lättare att ta till sig, än en lite valhänt höftad dito. Då framstår jag som att jag vet vad jag pratar om. Det handlar ju trots allt om trovärdighet. Tänk om jag skrev att den väger 514 gram? En uppenbart ojämn siffra kan många gånger vara kolossalt övertygande.

Men om jag läser att den där pistolen (revolvern?) väger omkring ett halvt kilo – är det verkligen ett problem? Inte för mig. Varför snackar vi för övrigt om hur mycket skiten väger? Jag är mer intresserad av vem som kommer att bli mördad med hjälp av sagda vapen.

Jag skrev någonting i Bländverk om vapen, jag minns nu givetvis inte vad det var, men av de omkring 300 mail jag fått om boken har ett (1,0) handlat om att jag förmodligen fått vissa dimensioner om bakfoten. Avsändaren hade tävlat i skytte på toppnivå i runt nio decennier. Jag tackade för feedbacken och lovade att skärpa mig. Fair enough. Tusentals andra läsare har uppenbarligen inte reagerat alls.

Stephen King skriver väldigt träffande om research i sin bok Att skriva (sidan 205, sista stycket). Han menar att researchen, detaljerna, är som att kasta ner en näve kryddor när pastasåsen mer eller mindre är klar. Som pricken över ett imaginärt i. Ett sympatiskt förhållningssätt om du frågar mig.

Jag har egna specialområden där jag har skaplig koll. Beteendevetenskap. Vuxenpedagogik är ett annat. Försäljning. Förhandling. Men genom att jag kan dessa områden finns det en uppenbar risk att jag går vilse i mina försök att briljera och imponera på läsaren. Livsfarligt. Kan få ödesdigra konsekvenser. Jag tror fortfarande att de flesta läsare (92,7 %) helst av allt vill komma vidare med berättelsen.

Tänk så här: Varför läser man en deckare? För att få reda på vilken färg man använt i fikarummet på polishuset på Kungsholmen? För att jag gärna lär mig exakt hur man förvandlar en i allt väsentligt oförarglig pitbull terrier till en bestialisk kamphund? Eller hur snabbt en människa blir medvetslös utan syretillförsel till hjärnan? Spelar det någon roll om det är en och en halv minut eller två minuter? Räcker det inte med att veta att stackaren är förbannat illa ute?

Självklart bör man inte vara alltför lat bekväm av sig och påstå att Kungsgatan ligger i Vasastan när alla vet att den inte gör det. (Boken X av författaren N.N.) Eller att en alkoholist kan självantända och faktiskt brinna upp (Moby Dick av Herman Melville). Dessa exempel är alltför uppenbara och skulle nog störa ganska många idag.

(Jag ska avslöja en sak. De som ägnar mest tid åt det här med detaljer och överdrivna faktakoller är de blå personerna. Men vet du vad? De kommer alltid att vara i minoritet … majoriteten märker ingenting, och poängen går till författaren. ☺ )

Slutsats: Research har ett värde. Det har det allt. Till en viss gräns. Men fortfarande är det berättelsen som kommer först. Känns karaktärerna trovärdiga? Tycker jag om dem? Litar jag på huvudpersonen? Kommer han att klara av det?

Jag kommer alltid att missa detaljer. Inget snack om saken. I min nya bok Illdåd har jag rent av varnat för avvikelser från verkligheten i efterordet. Jag vet att jag har tagit mig friheter med det svenska rättssystemet. Det kommer ändå alltid att finns någon därute som vet hur det egentligen ligger till med det ena eller det andra. Men jag skriver inte för dessa självpåtagna experter. Jag skriver för den stora majoritet som liksom jag själv vill veta vem som är mördaren.

Men det är jag det.

Hälsosamt,

Thomas Erikson

Mats Ahlstedt är verksam som både författare och journalist. Han har till dagens datum skrivit 6 deckare. Den senaste, Dockmakarens dotter, kom i år. Läs Joachims recension av Den Röda damcykeln…

Har nio av tio läsare fel?

”9 av 10 böcker som lånas ut på biblioteken är deckare.

Jag vet bibliotek som jobbar under parollen – inte paroll som i paroll, inga plakat.

Det är en post-itlapp på anslagstavlan i fikarummet:

”För varje låntagare som vill låna en deckare, föreslå två riktiga böcker som är lika spännande.

Det är folkbildning, det är fint.

Bra idé för alla bibliotek att ta efter.”

Citatet är hämtat från Bodil Malmstens blogg Finistère. Kursiveringen är min egen.

Nio av tio låntagare föredrar alltså att läsa sådant som inte är riktig litteratur.

Det är nämligen så att ”litteratur handlar om stil, om hur en annan person ser och formulerar världen och vilka olika villkor folk lever under”, enligt Bodil Malmsten.

Har nio av tio läsare dålig smak? Tycker inte om riktig litteratur? Tror inte det.

Själv anser jag att det jag skriver är riktig litteratur. Det finns ingen motsättning mellan att skriva kriminalromaner och formulera vilka olika villkor folk lever under. Tvärtom ‒ är det inte precis det vi gör? Deckargenren har väl aldrig varit så rik, dynamisk och mångfacetterad som nu, med en spännvidd som sträcker sig från pusseldeckare till skräckromantik och allt däremellan. En spegel av samtiden och det samhälle vi lever i som sällan dagens skönlitteratur når upp till.

Nio av tio läsare kanske inte har fel, trots allt.

Fjodor Dostojevskijs ”Brott och straff” (1866) är en av världens mest berömda ‒ och lästa ‒ böcker. Kriminalroman? Definitivt. Ämnesord: filosofi, mord, psykologi, religion och spänning.

Det kanske är dags att sluta hålla så hårt på etiketten, att låsa in böcker i ett fack? En bra bok är en bra bok oavsett vilken genre den tillhör.

Jag frestas att citera en av mina favoritförfattare, Håkan Nesser: ”Döden alltid närvarande i kriminalromanerna, och när Döden är närvarande, ställer vi de viktiga frågorna om livet.”

Mina egna böcker (sex så här långt) innehåller ett grundtema som har direkt bäring på vårt samhälle och många av dess tillkortakommanden, både historiskt och i nutid. Den senaste ”Dockmakarens dotter” handlar (som så många andra kriminalromaner idag) om mäns våld mot kvinnor, men ställer även andra moraliska frågor på sin spets. Bakgrunden är Vietnamkriget och den svenska Vietnamrörelsen. Den handlar om hämnd, men också om svek såväl mot enskilda personer som mot ett helt folk.

Det är den första delen i en trilogi om fängelseprästen Johannes Brobeck.

Ämnesord: filosofi, mord, psykologi, religion och spänning …

Mats Ahlstedt