månadsarkiv: augusti 2012

Elias Palm: Varför Rättsläkare?

Publicerat av

Elias Palm belägrar deckarhuset: Elias Palm är rättsläkare (och fotomodell!) och debuterade 2010 med deckaren Corpus delicti. 2011 kom Causa mortis. Nu arbetar han på en ny bok som kommer till årsskiftet. Läs Saras recension av Corpus delicti här…

 

Varför rättsläkare?

Inte helt sällan får jag frågan varför jag valt att arbeta som rättsläkare. Många tycks förundras över hur man som läkare, efter en lång utbildning väljer att överge patientkontakten för att istället omge sig av ond, bråd död.

 

Men enligt min mening är jag som rättsläkare egentligen är ganska förskonad från döden. Den har ju redan kommit och gått.

 

Till skillnad från mina läkarkollegor som arbetar med patienter på sjukhus slipper jag ju ge besked om obotliga sjukdomar eller informera anhöriga om dödsfall. Visst har jag en hel del kontakt med anhöriga till dem som jag obducerat, men oftast först efter en tid då sorgen hunnit blekna en aning.

 

Dessutom arbetar man som rättsläkare med så oerhört mycket mer än bara obduktioner. Det praktiska arbetet i obduktionssalen upptar i själva verket en liten del av min vardag. Lyckligtvis trivs jag utmärkt med dessa måhända något blodiga, men närmast hantverksmässiga arbetsuppgifter. Läkaryrket är visserligen ganska akademiskt men det finns ett stort lärlingsinslag i utbildningen. Den första tiden handlade det väldigt mycket om att lära sig hantverket och tycker man inte om att arbeta med händerna skall man inte överväga att bli rättsläkare. Med tiden har jag blivit ganska bra på hantera såväl knivar, skalpeller och sågar. Med det var inte på grund av någon dragning till dessa redskap som jag valde den rättsmedicinska banan.

 

Arbetet

Även om jag ofta tvingas erkänna att det mesta som man ser på teve om hur en rättsläkare arbetar inte alls stämmer, så vill jag gärna poängtera att vissa av mina uppgifter är precis lika spännande som de är i filmens värld.

 

Liksom många andra läkare har vi också en jourlinje. Man är då jour en vecka i stöten, men lyckligtvis är störningarna tämligen få. Dessutom är det av naturliga skäl sällan oerhört bråttom. Oftast är det polisens kriminaltekniker som vill ha en kropp undersökt på en fyndplats. Det rör sig då framför allt om att försöka fastställa dödstidpunkten och vid spaningsmord ge utredarna en fingervisning om vilken typ av våld den avlidna kan tänkas ha blivit utsatt för. Trots att jag varit på mängder av brottsplatser får jag fortfarande samma overklighetskänsla när jag närmar mig avspärrningen. Kanske beror det på att situationen är så pass lik de jag sett i teveserier som liten. Någonstans inombords undrar jag fortfarande hur i all världen jag hamnade här.

 

Uppdraget

Av de kroppar som undersöks av rättsläkare har bara en bråkdel blivit mördade. Av de cirka femtusen rättsmedicinska obduktioner som landets dryga tjugofem rättsläkare utför varje år har ungefär hundra blivit mördade. Resten av fallen utgörs av en brokig skara dödsfall med den gemensamma nämnaren att polisen vill utesluta mord. Oftast rör det sig om oväntade eller onaturliga dödsfall. Vårt uppdrag är att undersöka dessa kroppar för att finna tecken på annans inblandning. För min del är det bland dessa fall en stor del av utmaningen vilar. För även om polisen brottsmisstanke i dessa fall ofta är ganska låg så måste jag förbli lagom misstänksam och en smula paranoid. En strypning skulle exempelvis kunna maskeras som en hängning osv.

 

Böckerna

I min första bok Corpus delicti la jag stor vikt vid just denna närmast filtrerande del av arbetet. Under mina första år på jobbet insåg jag var kryphålen i systemet fanns och hur man skulle kunna kringgå dem för att komma undan med ett brott. Utifrån detta ville jag skriva en spänningsroman och samtidigt ge en nyanserad bild över mitt arbete. Jag såg det som en utmaning att skriva en bok där läsaren själv skulle få kunskapen för sen kunna dra sina egna slutsatser. Den undervisande tonen gör att jag idag ibland rekommenderar boken som ett komplement till kurslitteraturen när jag undervisar på läkarlinjen och på polishögskolan.

 

Under min specialistutbildning valde jag att förlägga delar av tjänstgöringen till USA. Dels var jag nyfiken på hur deras system fungerade och dels ville jag se hur man som svensk rättsläkare stod sig mot de amerikanska kollegorna. Jag tillbringade därför en månad på Office of Chief Medicial Examiner i New York och fick under denna tid följa det dagliga arbetet på avdelningen. Det var en erfarenhet jag verkligen inte skulle vilja vara utan. En av de viktigaste lärdomarna var däremot att skillnaderna mellan deras och vårt arbetssätt var förvånansvärt få.

 

Den andra boken Causa mortis (Dödsorsak) utspelar sig till viss del i New York och jag tar där sikte på att utforska den dunkla gråzon som omger de dödsfall där dödsorsaken tycks uppenbar. Min huvudkaraktär rättsläkaren Ella Andersson får i den andra boken ett uppdrag att som oberoende läkare utföra en så kallad reobduktion, d v s yttra sig över en redan obducerad kropp. Undersökningen är beställd av en organisation som tycks veta mer än vad polisen gör och tror det finns anledning att betvivla den ursprungliga dödsorsaken.

 

Kring årsskiftet släpps min tredje bok – Memento mori. Det är den avslutande delen i trilogin om Ella Andersson. I den tar jag steget fullt ut och drar igång en massiv mordutredning som involverar den organiserade brottsligheten och som berör den rättsmedicinska avdelningen på ett alldeles speciellt sätt…

 

Elias Palm

 

Hans-Olov Öberg: Varför finns inte MINA favoriter på svenska?

Publicerat av

Hans-Olov Öberg är författare, förläggare, oberoende finansanalytiker, jazz & bluesmusiker samt inte minst, fotbollskrönikör för Hammarby Fotboll. I fjol skrev han en av årets bästa deckare, Djävulens tonsteg. I höst är han aktuell med uppföljaren, Någon att lita på.

 

”Varför finns inte MINA favoriter på svenska?”

Jag har lärt mig att acceptera att jag oundvikligen har tre hattar på mig när jag läser en utländsk spänningsroman. Den första, tack och lov, är läsarhatten, mitt ”civila” jag som läser med maggropen utan annan analys av romanen än ”vill jag verkligen lägga ifrån mig den här nu?” . Och det är ju egentligen ingen analys alls, utan ett välsignat tillstånd av eskapism och välbefinnande. Men någonstans mitt i alltsammans vaknar oundvikligen mitt andra läsarjag – den konkurrerande deckarförfattaren. Genast styrs läsningen över i någon form av intrig- och språkanalys. Det är både roligt och, ibland, när deckaranalytikern når gåtans lösning långt innan läsaren hade önskat göra det, en sorts förbannelse. Inte så sällan dyker den tredje hatten upp på huvudet efter halva läsningen. ”Är det här någonting som vi borde översätta och ge ut?” undrar min inre förläggare. Jag driver ju sedan elva år Kalla Kulor Förlag och har där utgivning av ett fyrtiotal titlar på mitt samvete. Men inga översatta, lustigt nog.

Så varför finns inte just mina favoriter på svenska?

Man kanske skall börja i andra änden. Vilka är de och varför?

Jag gillar författare som skriver bra; inte bara vackert utan riktigt engagerande. Levande dialog, smarta berättarröster och snygga klipp mellan scenerna skall det vara för att göra mig nöjd. Och jag uppskattar den anglosaxiska nedtonade humorn, den som låter såväl karaktärer som romanbygget i sig vara ironiskt på ett elegant sätt. Inte sällan leder min svaghet för ironi till att det jag läser blir romaner där det inte alltid är så lätt att avgöra vem man egentligen borde heja på, där, kort sagt, gränsen mellan ”onda” och ”goda” är i det närmaste …ointressant.

Jag har många favoritförfattare som jag gärna återkommer till, men tre namn går utanpå alla övriga i den rena nöjesläsningen:

Elmore Leonard, Carl Hiaasen och Christopher Brookmyre.

Elmore Leonard är kanske den mest kände av de tre. En mängd av hans romaner, till exempel ”Be Cool” och ”Get Shorty” har ju gudbevars blivit film. Och han har faktiskt en gång i tiden kommit ut på svenska. En gång i tiden. I översättningar som inte riktigt gör språket rättvisa. Det är synd, för Leonard har verkligen allt jag önskar mig. Kampen mellan det goda onda och det onda goda, där gränserna suddas ut och smartast (med det egentligen godaste hjärtat) vinner. Hans dialoger är korthuggna och smärtsamt finessrika och miljöbeskrivningarna av närmast Hemingwaysk klass; toppen-av-isberget-stilen när den är som bäst. Leonard rör sig smidigt över olika tidsepoker och geografier men har en viss tyngdpunkt åt Floridahållet.

Den nästan 30 år yngre Carl Hiaasen levererar mer lättsam läsning, skriven med en penna som medvetet vässats till satirdrypande humor. ”Tunga ämnen med lätt penna”, skulle jag kalla hans stil. Och jag gissar att åtminstone sju av tio baksidestextskribenter skulle använda ordet ”frustande” när de beskriver hans språk. Hiaasens miljö är också Florida med omnejd, men karikatyrerna blir yvigare (Guvernören som lämnat sin post och egentligen hela civilisationen i protest mot hela skiten och nu lever i träskmarken varifrån han då och då återkommer för att uppfostra väl valda medborgare är bara ett exempel) och upplösningarna bitvis väldigt fantasifulla. (Själv älskar jag den måleriska fettsugningsscenen i Skin Tight).

Yngstingen i favoritsällskapet, skotten Christopher Brookmyre, är den minst kände och kanske den som roar mig mest. Första gången jag köpte en av hans romaner var en lycklig slump – omslagen var så outsägligt mycket fulare än någonting annat på Hatchards i London att jag var tvungen att plocka upp boken och läsa baksidestexten. Och sedan dess är jag fast. Antihjälten Jack Parlabane – undersökande, extremt otrevlig journalist – är en otroligt underhållande och motsträvig karaktär som man älskar att avsky. Den riktigt, riktigt onde skurken Simon Darcourt, är å andra sidan så fiffig att man på något vis får sympatier för honom trots hans känslokyla. Språket är mer än levande, det suger fast läsaren och miljöer och intriger bitvis rejält fantasifulla. Titlarna – vad sägs till exempel om ”It’s all fun and games until some loses an eye” eller ”Attack of the unsinkable rubber ducks” ? – är bara de värda en investering. Och det bästa sist: dialogerna!! Ingen skriver nordengelska/skotska som Brookmyre.

Så.

Åter till frågan.

Varför finns inte de här författarna på svenska?

Som läsare klarar jag mig personligen väl på att läsa dem på engelska, förstås. Men tänk vad trevligt om fler fick uppleva dem! Och i min roll som förläggare, gjorde jag faktiskt ett försök. Jag fick god kontakt med Elmore Leonards agent och tänkte att åldermannen i gänget, som är hyllad och uppburen på många ställen i världen, borde kunna lämpa sig för ett första översättningsprojekt. Så, med goda möjligheter att faktiskt kunna lägga vantarna på rättigheterna gjorde jag en första marknadsundersökning och intervjuade inköpsgrupperna på samtliga fyra stora bokhandelskedjor i Sverige.

Döm om min förvåning när jag berättade om Kalla Kulors möjlighet att få ta in Elmore Leonard till Sverige och den första reaktionen var ”Elmore vem, sa du?” och en skog av fågelholkar runt konferensbordet.

När jag fått fyra liknande reaktioner la jag ner projektet.

Feghet?

Kanske.

En titt runtom på bokmarknaden ger besked om vad som tycks fungera i Sverige: STORA amerikanska bästsäljare som Grisham. Traditionella brittiska namn i traditionella brittiska miljöer. Några enstaka toppnamn från icke anglosaxiska länder. Och några death wish-projekt från mindre och medelstora förlag där entusiasmen styr.

Kanske borde jag ta upp kontakten med Elmore Leonards agent igen och frälsa er andra.

Eller skall vi nöja oss med Kindlebutiken?

 

Hans-Olov Öberg

 

Buthler & Öhrlund

Publicerat av

Buthler & Öhrlund belägrar deckarhuset: Buthler & Öhrlund är en svenskt-dansk författarduo som tillsammans har skrivit 7 hårdkokta thrillerdeckare. Den första boken Mord.net kom 2007 och i höst kommer deras senast bok Återvändaren. Läs Mis recension av Jordens väktare här…

 

Vem älskar en psykopat?

Vi har hittills släppt sex titlar, den sjunde kommer nu i september. Titeln är ”Återvändaren” och handlar, ännu en gång, om den verkligt känslokalle Christopher Silfverbielke. Denne psykopat betraktar andra människor med samma medkänsla som vi andra visar en badboll. Trots att vi har försökt att ta upp ämnen som homofobi, rättsosäkerheten på Internet, hotet mot vår miljö och andra, enligt oss, viktiga ämnen,så är det nästan alltid Silfverbielke som väcker de starka känslorna hos våra läsare.

 

Detta är fascinerande och får oss att undra vad det är hos just denna vidriga människa som läsarna reagerar på? Trots allt så vimlar böcker, inte minst våra egna, av diverse karaktärer som det är mycket svårt att tycka om. Vi betraktar inte Silfverbielke som ond, han är ”bara” totalt likgiltig inför andra människors behov och önskningar. Han har alltså ingen önskan eller behov att orsaka andra lidande, utom när de kommer i vägen för hans möjligheter att få sin egen vilja igenom. Därför har han också ett kontrollbehov som gränsar till det paranoida.

 

Vi kan bortse från den lilla, men mycket oroande, grupp som ser Silfverbielke som en hjälte och förebild. Men vad är det hos läsarna som vill ha mera av detta gränslösa sätt att förhålla sig till mänskligheten? Visst har han egenskaper som han delar med många framgångsrika människor. Han är snygg, tjänar bra/är rik, klär sig väl, talar vårdat och ser ned på svaghet i alla former. Är det så vi vill vara i dagens samhälle? Är det viktigare att vara framgångsrik än att vara mänsklig?

 

Som ni ser väcker vår karaktär en massa frågor, även hos oss själva 🙂

 

Om du har funderingar kring vad som gör Sillfverbielke så ”populär”, häng gärna med på Facebook och låt oss veta.

 

Vi önskar en trevlig sommar fram till september, när vi åter släpper psykopaten lös bland er läsare!

 

Butler  & Öhrlund