månadsarkiv: augusti 2012

Maria Gustafsson – ThrillerFest 2012

Publicerat av

Maria Gustafsson belägrar deckarhuset: Maria Gustafsson är översättare och har arbetat inom tv-branschen. Hon har bl.a. arbetat med dokumentärfilm om Mordet på Olof Palme. 2003 debuterade hon med thrillern Huset på Carrera 9. Nu skriver hon på en ny bok. 

 

Anteckningar från ThrillerFest 2012 

Mig veterligen är Camilla Läckberg och jag själv de enda svenskar som deltagit i ThrillerFest, en årligen återkommande författarkonferens arrangerad av International Thriller Writers. I år gick den sjunde upplagan av stapeln och denna gång, liksom de föregående fyra, på Grand Hyatt i centrala Manhattan, andra veckan i juli. Evenemanget växer, i år samlades 750 deltagare för att finslipa sina talanger, låta sig inspireras eller kanske finna en litterär agent för den amerikanska marknaden.

 

ThrillerFest är uppdelad i tre delar – fyra om man räknar Galamiddagen med prisutdelning. Första delen, Craftfest, består av tre parallella föreläsningar på femtio minuter vardera under en och en halv dag. Dilemmat blir att välja vilken man ska gå på. Lyckligtvis kan man köpa audio-filer från de man missar. Jag ser att flera svenska bloggare redan tagit upp Lee Childs föredrag ”Tell, don’t show: Why writing rules are mostly wrong”. Väldigt underhållande. Det skulle vara svårt att välja ett enda, men bland dem var Steve Berrys ”Who’s telling the story and what are they saying”, Lisa Gardners ”Creative consistency” och Robert Dugonis ”Playing God” lärorika. Ann Rule som skriver ”true-crime” och har gjort så i bortåt femtio år är en annan tillgång. Hon jobbade sida vid sida med seriemördaren Ted Bundy under en tid när de båda var anställda på en Suicide Hot-line. Berättar att hon tvekade länge innan hon insåg att han faktiskt var skyldig. ”Han var både snygg och trevlig”, berättar hon.

 

Alla ”stora” författare är otroligt ödmjuka och generösa. De berättar gärna att de själva refuserats många gånger, skrivit en omöjlig första roman, har outgivna alster i byrålådan och fick kämpa för att hitta agent. Pratade länge och väl med David Morell, Rambos pappa, på ett av de dagliga coctailpartyna som ingår i upplägget.

 

Innan AgentFest tar vid på torsdag eftermiddag förklarar Kathleen Antrim och Jon Land hur man skapar en bra pitch. Jon menar att man ska berätta varför huvudpersonens problem berör. Han citerar John D MacDonald: ”stuff happens to people you care about”. För Kathleen är nyckeln ”What if – so what”. Hon föreslår att man kokar ner sin huvudintrig till mindre än 25 ord.

 

Då skulle min pitch låta så här: Klara Andersson discovers her picture in Mossad’s terrorist database … and finds out it was put there on purpose.

 

Det är praktiskt taget omöjligt att som författare bli antagen direkt av ett förlag i USA men under AgentFest sitter 50-talet hungriga agenter och bara väntar på att höra en pitch som fångar dem.

 

På fredag morgon börjar det som gett symposiet sitt namn, nämligen ThrillerFest. Det består av fyra parallella paneldiskussioner med fem-sex författare under ledning av någon välkänd bästsäljare.

 

Jag deltog i en panel där frågan ställdes ”Would you make a good spy?”. Gale Lynds, som skrivit MASQUERADE, rankad av Publishers Weekly som en av alla tiders bästa spionromaner, THE BOOK OF SPIES och THE LAST SPYMASTER, ledde diskussionen. Deltog gjorde Mark Greaney som skrivit LOCKED ON för Tom Clancy och vars egen bok THE GREY MAN ska filmas med Brad Pitt i huvudrollen. Andrew Kaplan satt näst intill mig, han har lärt ut spionkonster till Isreliska armén och skrivit Bond-filmen GOLDEN EYE. En ny bok i hans Scorpion-serie, SCORPION WINTER kommer ut nu i dagarna. Dan Mayland är en kille som rest som backpacker över hela världen och debuterar med spionromanen THE COLONEL’S MISSTAKE den 12 augusti i år. Keith Raffel och jag satt i samma panel förra året också, med Galy Lynds. Hans bok DROP BY DROP handlar i stor utsträckning om när han å senatens vägnar granskade CIAs verksamhet. Annars skriver han thrillers förlagda till Silicon Valley. Keith Thomson, sist i raden, har skrivit ONCE A SPY, en dråplig roman om en avdankad spion som fått alzheimer och tillsammans med sin son jagas av flera olika organisationer därför att han sitter inne med information som alla vill åt men som han själv inte kan komma ihåg. Det kommer en uppföljare i höst. Själv skriver jag också i genren, om Klara Andersson, en simultantolk (mitt brödjobb) som något motvilligt samarbetar med CIA och svenska MUST. DEN VIDUNDERLIGA UTSIKTEN och HUSET PÅ CARRERA 9, är hittills publicerade och jag lägger sista handen vid en tredje bok med samma huvudperson. Panelen kom fram till den något slätstrukna slutsatsen att spioner först och främst måste vara diskreta och därutöver kunniga om kultur och seder i främmande länder. Därför måste vi författare ha personliga erfarenheter att ösa ur, eller göra grundlig research.

 

På lördag morgon är det gemensam brunch där 20-talet debuterande thriller-författare presenteras. De får en minut var att tala om sina alster. Sedan fortsätter paneldiskussionerna med vissa avbrott för djupintervjuer med de riktigt stora namnen, som Ann Rule, Richard North Patterson, Lee Child och John Sanford.

 

Lördag kväll går galamiddagen med prisutdelning av stapeln och det hela avslutas med en välbesökt efterfest som pågår fram till småtimmarna på söndag morgon. På söndag morgon vaknar man totalt utmattad, intrycken slåss om utrymme, man lider av sensorial overload men redan med sug efter nästa gång.

 

 

David Hewson, som skrivit The Killing efter den danska tv-serien och Peter James, produktiv deckarförfattare som kommer till Bok & Bibliotek i höst.

 

Hela panelen i ”Would you make a good spy?” med panel-master Gale Lynds.

 

Maria Gustafsson

 

Kåre Halldén: Wine Crime

Publicerat av

Kåre Halldén är född i Göteborg och uppvuxen i Bromölla. Idag är han författare och vinentreprenör i Stockholm.

Kåre Halldén har tidigare gett ut flertalet faktaböcker om Champagne. Den senaste belönades med 2009 års Gourmand World Cookbook Awards för bästa svenska bok om franska viner. Champagneführern är hans debutroman. Läs vad Mi har skrivit om genren här…

 

 Kåre Halldén

Cecilia Helle: Myten om deckaren

Publicerat av

Cecilia Helle belägrar Deckarhuset: Cecilia Helle är frilansjournalisten som beslutade sig för att förverkliga sin dröm som författare. 2011 släpptes boken Glysas öga.

 

Myten om deckaren

När jag fick min idé till bokserien om Sanna så hade jag mest läst romaner. Jag hade gått igenom en svår skilsmässa och blivit av med mitt chefsjobb, när historien ramlade över mig. Jag hade länge närt en dröm om att bli författare och fått höra att jag var bra på attskriva, men inte verkade ha något att berätta. Nu hade jag plötsligt det. Första boken fick titeln Glysas öga och handlar om en yrkesarbetande kvinna med småbarn som bor i en svensk småstad. När ett kvinnolik hittas i naturområdet kring Glysas grav närmar sig jobbet som journalist hennes privata sfär. Det verkar som om hennes man kände den mördade kvinnan mycket väl… Det blev en bok om människor som saknar spärrar, och om Sanna som är en överlevare.

 

Min förläggare på Alfabeta, gillade min historia, men hade svårt att placera in den i en genre. Vad var det egentligen för sorts bok? Till slut förseddes boken med märkningen psykologisk spänningsroman. Deckargenren var ganska ny för mig, så när förläggaren sa att jag skrivit en spänningsroman bestämde jag mig för att djupdyka i deckarbiblioteket. Det finns många myter om deckaren, förr ansågs deckaren vara dålig litteratur, där intrig var viktigare än litterär kvalitet, nyanserade karaktärer och filosofiska iakttagelser. Den mest seglivade myten är kanske att en deckare måste skrivas efter en särskild mall, och att de flesta deckare påminner om varandra. Ganska snart upptäckte jag att det är precis tvärtom. Det finns inte en sorts deckare utan många. Det var som att kliva in i en godisbutik, med sötsaker för de flesta smaker.

 

Genren har breddats med åren och idag påminner deckaren mer och mer om den traditionella romanen. Dagens deckare har ofta språklig finess, fina naturskildringar, psykologiskt djup, nyanserade personteckningar, medryckande stämningsskildringar, och det roliga är att det finns så många olika författarröster. Huvudkaraktären är inte längre alltid en man, en alkoholiserad och deprimerad sådan, och vem som är mördaren är inte alltid en hemlighet. Dagens deckare kallas för spänningsromaner, thrillers, pusseldeckare och actiondrama och kan sluta på olika sätt, och det är inte alltid som det finns poliser är inblandade i historierna. Numera finns det deckare som innehåller, historia, skräck, övernaturliga inslag, kärlek, action, samhällskritik, klassperspektiv, internationella miljöer, släktkrönikor, psykologisk fördjupning, och existentiella frågor.

 

Så vad skiljer då deckaren från en roman egentligen? Jo, det som är gemensamt är att det finns en gåta som driver spänningen framåt, oftast en mordgåta, och läsaren måste själv lägga ihop ett och ett själv, och således vara smart. En bra deckare är en tät bladvändare som man inte kan lägga ifrån sig, medan romaner kan tillåta utvikningar i form av längre introspektiva funderingar, långa miljöskildringar, tillbakablickar, drömmar, poetiska avbrott och en handling som varken följer någon kronologi eller hålls samman av lösa trådar som binds ihop på slutet. Det är helt enkelt mera ordning på en deckare. Vilken kanske är skönt med tanke på att den ofta tar upp delar av verkligheten som till synes saknar just ordning, mening och rättvisa. För hur mörka ämnen som än tas upp flippar genren inte ut totalt.

 

Det sägs att deckaren är den sista utposten för fiktionen när romanerna blivit alltmer dokumentära, autobiografiska och ”sanna”. Vilket jag gillar eftersom jag inte tror att den ”sanna” historien rymmer sanningen alla gånger. Att suget efter deckare skulle dö ut, tror jag därför är lika orealistiskt som att boken skulle dö. Däremot tror jag att genren kommer att breddas ytterligare, tills det finns en deckare för varje smak.

 

Förr var svenskarna ganska konforma i sin stil och smak, modeskapare brukade sucka över att vi bara ville ha svart på vintern och bleka pasteller på sommaren. Men så ser det inte ut längre. Nya klädmärken exploderar av färg, roliga skärningar och vilda mönster. Många har upptäckt att de blir gladare av att bära färg.

 

Som författare försöker jag hitta min egen röst, och muta in min alldeles egna fåra i spänningslitteraturen. Jag vill skriva en utvecklingsserie där min huvudkaraktär växer och utvecklas, samtidigt som jag vill beskriva relationer på nära håll, en sorts relationsthrillers skulle man kunna säga. Men samtidigt på samma teman som funnits i deckargenren sedan starten, det onda och det goda, det gåtfulla i människans beteende, och mysteriet bakom brottet.

 

För det ser helt enkelt inte längre ut så att vi klär oss i svart, inreder i vitt och enbart vill koppla av när vi läser. Eller?

 

Jag hoppas att det inte är så i alla fall. För även om vi är ett blygsamt folk som inte dristar oss till att sticka ut i onödan, krävs det inte mycket för att våga sig på lite mod i läsfåtöljen. Prova något nytt, och upptäcka att man gillar det. Som jag gjorde när jag pausade mitt läsande av vanliga romaner och gav mig i kast med att läsa deckare. Hur det gick? Jo, idag har jag svårt för böcker som inte är spännande. Traditionella romaner tycks mig ofta sega. Det är inte alltid sant förstås, för precis som deckarförfattarna lånat element från romanen har romanerna sneglat på vad som trollbinder oss så med deckaren. Och de fiktiva romaner som blir bästsäljare idag är ofta spännande, annars skulle de inte ha en chans. För har man väl en gång börjat läsa deckare finns det ingen väg tillbaka.

 

Nu är nästa bok om Sanna på gång, och även den blir en psykologisk spänningsroman.

 

Cecilia Helle