Huvudjägarna

Jag missade Huvudjägarna när den gick på bio, men såg den äntligen på DVD häromdagen. Boken hade en väldigt komplicerad intrig och jag var spänd på hur de skulle lyckas föra över det till den vita duken.

Roger Brown

Huvudpersonen är den norska huvudjägaren/headhuntern och konsttjuven Roger Brown. Hans fru och galleriägare Diana Brown vill ha barn men han vill vänta tills de är ekonomiskt oberoende. Framtiden verkar säkrad när Roger träffar Clas Greve, en chef och före detta elitsoldat som äger en ovärderlig tavla. Men när Roger väl har stulit målningen börjar allt gå fel och han tvingas fly för livet.

Spännande

Jag kan tänka mig att det kunde vara svårt att hänga med ibland om man inte hade läst boken först, men (trots att jag hade läst boken) gömde jag mig bakom en kudde under en stor del av filmen och det säger en del om hur spännande den var. Jag undrade också hur de skulle göra vissa scener (eller om de skulle ha med dem i filmen överhuvudtaget), men jag tycker att de gjorde ett bra jobb. Jag rekommenderar både boken och filmen, helst i den ordningen.

Illdåd av Thomas Erikson

Boken kan sammanfattas med ett ord: våldtäkt. Den handlar om vad som hände före, efter och under våldtäkten som Sara Leijon blir utsatt för under en lucianatt. Den ger en insikt i hur mycket ett offer måste gå igenom om hon beslutar sig för att anmäla. En våldtäktsrättegång river upp alla gamla sår och mardrömmen fortsätter. Alex King blir ombedd att ge råd om stöd till Sara och det river även upp smärtsamma minnen från hans eget förflutna.

”Jag kommer alltid att missa detaljer”

Illdåd är den andra boken i serien om beteendevetaren Alex King. Jag gillade den första boken Bländverk, och Illdåd är en värdig uppföljare. Och att Thomas Erikson inte bryr sig så mycket om research märker jag (och säkert de flesta andra läsare) inget av, precis som han förutspådde.

Brottsofferjouren

Thomas Erikson skänker 10 procent av intäkterna från boken till Brottsofferjouren, som är en ideell organisation som arbetar för bättre villkor för brottsoffer. I boken får Sara hjälp av en stödperson från Brottsofferjouren och man förstår hur viktigt deras arbete är.

Det man inte vet – av Alice LaPlante

Är en historia som innehåller ett mord, men lösningen på mordgåtan är inte det som fängslar. Amanda, en otrevlig tant med näsan i blöt i andras smutsiga byk, har blivit mördad. Ihjälslagen ett trubbigt föremål…

 

Den pensionerade ortopeden Jennifer, Amandas närmaste väninna och granne, misstänks och anklagas och straffas för mordet. Ändå är det inte det boken handlar om. Bara.

Huvudpersonen Jennifer, har alzheimer och vet inte ens själv om hon har begått mordet. Alla förhör börjar om från början hela tiden och oftast har Jennifer inte ens förstått att väninnan är död. Jennifer lever sitt liv i korta minnessekvenser, ibland i nutid, men allt som oftast i förfluten tid.

 

Författarinnan, Alice LaPlante, har här berättat en historia om en frätande sjukdom, ett mord med stora tveksamheter runt rättssäkerheten. Hon har lyckats skriva historien på ett säreget sätt, ändå kommer jag att tänka på Faulkner. Hon skriver i fragment, tankar, dialoger, dagbokstexter om vart annat. Och nej! Det är inte det minsta rörigt eller störande, för den som härmed fick den känslan! Det är brilliant, och ju mer man kommer in i Jennifers trasiga och osammanhängande medvetande känns det som att för en stund uppleva vad varje person med Alzheimers måste uppleva hela tiden. En chans att känna av något jag inte behöver leva vidare i. En chans att få väga livet och min goda hälsa på guldvåg, och få glädjas åt att vara frisk och vid mina sinnens fulla bruk 

 

LaPlante har också en teknik som är lite udda i sitt sätt att berätta historien i övrigt.

Den börjar i jagform, fortsätter i andra person och till slut övergår historien att föras fram i tredje person. Inte heller här till läsarens frustration, nej, tvärt om känns det helt naturligt.

Hade någon berättat för mig om boken och beskrivit hur den var skriven innan jag läste den, är det tveksamt om jag ens orkat börja. Nu visste jag inget om den, boken damp ner som recensionsex i brevlådan och jag gillade tanken på det jag trodde den skulle handla om, orättvisan och svårigheten att döma brottslingar med demenssjukdomar eller för all del brottslingar med psykiska störningar av olika slag.

 

Boken kan säkert förbises av läsare som tror det är fylld av ömkan och elände och som tänker sig att den ska vara väl tung för att vara underhållning. FEL!

Den är varken eller, faktiskt till och från lätt humoristisk på sina ställen.

 

Författarinnans skönlitteraturdebut får av mig stående ovationer!

 

En 404-sida som faktiskt kan hjälpa någon, på riktigt!

Alla sajter har en 404-sida, det vill säga en sida som visas om någon skriver in en adress på sajten som inte finns (tex deckarhuset.se/afdklja). Nu har notfound.org kommit på den geniala idén att dessa 404-sidor faktiskt kan hjälpa till med mer än att bara tala om att sidan du letar efter inte kan hittas. De kan även hjälpa till att hitta saknade barn! 

Vi på Deckarhuset har redan uppdaterat vår 404-sida. Om du har en sajt/blogg så tycker vi att du borde uppdatera din också!

notfound.org

Hypnotisören

På fredag har Lars Keplers Hypnotisören premiär på bio!

Jag kan inte låta bli att vara rätt nyfiken på filmen men framförallt Tobias Zilliacus som spelar kommissarie Joona Lind. Tobias är helt okänd för mig. Och säga vad man vill om Persbrandt men det blir spännande att se hur han ska tackla rollen som hypnotisören. Gissar på att filmen blir helgens snackis.

 

Ni älskar dem inte av Belinda Bauer

Det var inte så länge sedan jag läste Skuggsida av Belinda Bauer och tack och lov kom Ni älskar dem inte rätt så snabbt. Det är aldrig skoj att vänta flera år på en fortsättning i en serie som man tycker är spännande. Bauers böcker är en rätt så ny bekantskap för mig men det har varit en överraskning hurpass spännande de är.

Handlingen

Boken tar vid lite mer än ett år efter där Skuggsida slutar. Så om du inte läst Skuggsida så varnar jag för lite spoilers som kan dyka upp.

Lugnet i den lilla byn Shipcott har åter igen rubbats då en trettonårig flicka försvinner utan ett spår från bilen där hon väntar på sin far som är ute med sitt jaktlag. På platsen finns en lapp: ”Ni älskar henne inte.” Handfallna börjar polisen söka efter den försvunna flickan men de har absolut ingen aning vad som skett. Ingen lösensumma begärs: flickan är bara borta. Sen försvinner ytterligare ett barn, en nioårig pojke och polisen börjar frukta det värsta.

Polisen Jonas Holly har på något sätt tagit sig tillbaka till vardagen efter den tragedi som drabbade honom och nästan kostade honom hans liv. Han kastas nu in i utredningen trots sitt bräckliga tillstånd och svär på att finna barnen oskadda. Men hur mår han egentligen? Och är det verkligen en bra idé att han faktiskt fortsätter att jobba som polis. Vad hände egentligen den där dagen för mer än ett år sedan? En såg något och han är övertygad om att Jonas inte kan beskydda byn. Det är snarare tvärtom.

Mina egna tankar

Jag ska försöka undvika att referera till Skuggsida för mycket eftersom jag inte vill förstöra läsupplevelsen för er. Men jag måste snudda vid den eftersom vad skedde i den boken spelar en stor roll för handlingen i Ni älskar dem inte.

Handlingen är spännande och man läser det med en långsamt stigande spänning. Det jag har märkt av Bauer stil är att den är långsamt krypande och man läser med en ganska diffus obehagskänsla i magen. Det är väldigt svårt att peka ut exakt vad den krypande känslan kommer ifrån. Ja, det är ju obehagligt att läsa om hur barn försvinner och det är obehagligt eftersom man inte vet vad som hänt men den där krypande känslan kommer utöver själva handlingen. Man får känslan att det hänger ett sorts domedagsmoln över Shipcott. Det är som en förbannelse ligger över hedarna där seriemördaren Arnold Avery begravde sina unga offer.

Boken är spännande rakt igenom, från första till sista sidan och jag vill inte riktigt att den ska ta slut. Nu måste jag ju vänta tills nästa kommer ut. Jag är övertygad om att det kommer en ny bok i serien även om man givetvis inte kan vara säker. Men det känns som om det finns mer i Shipcott att hämta….

 

Se upp för danskarna!

Jag har anat det länge men med Lotte & Søren Hammers debutdeckare får jag det nu bekräftat. Danskarna är på frammarsch och det med besked! Med nya författare som Jussi-Adler Olsen som frontfigur och Sara Blædeloch och Michael Katz Krefeld i hälarna visar de att de är duktiga på att skriva bra och spännande deckare. Lägg till TV-serier som Livvakterna och Brottet så får vi en nation som bara väntar på att peta ned oss från den skandinaviska deckartronen. Hammer-syskonens debutbok har sålts till 17 länder!

 

Teamet

Kommissarie Konrad Simonsen leder mordteamet i Köpenhamn tillsammans med ett team på fem personer + Konrads mentor tillika den f.d poliskommissarie. Samspelet i teamet och dialogen är klockren. Jag flinade både en och två gånger och gillar var och en i teamet, speciellt kvinnorna Pauline och ”Grevinnan”.

 

Svinen

Är titeln på boken. Fem män hittas brutalt dödade och upphängda i en gymnastiksal. Teamet får alla resurser för att kunna lösa det komplicerade fallet så snabbt och effektivt som möjligt. Snart visar det sig att männen var pedofiler och ett enormt mediapådrag följer med följd av starka röster mot hårdare straff mot pedofiler. Få har sympati för mordoffren vilket försvårar utredningen och skapar en hetsk och hatisk stämning mot alla pedofiler. Snart står det klart för Konrad att någon eller några har planerat händelseförloppet minituöst och hela tiden ligger steget före som i ett schackspel (de spelar till och med schack i boken). Frågan är vad hen/de vill uppnå och varför?

 

Bok som manar till eftertanke

Författarna tar skickligt upp ett svårt ämne. Ska man skärpa straffen? Är det moraliskt rätt att se mellan fingrarna i vissa fall? Det finns nog inga direkta svar.

 

Mindre melankoli och mer värme

Jag kunde inte låta bli att jämföra den här boken med Jussi Adler-Olsens även om hans böcker är mer skruvade med ett smått absurt team. Teamet i den här boken är väl rätt normala med ganska stereotypa roller men i likhet med Adler-Olsen använder författarna värme och humor som motpol till tunga ämnen och svåra brott. Jag bryr mig genuint om karaktärerna. Kommissarie Simonsen har visserligen diabetes, jobbar för mycket och väger för mycket men det blir inte så deprimerande och melankoliskt som det lätt blir i svenska deckare vilket jag tycker är rätt uppfriskande som variation.