I kväll på Kanal 9 kl. 22.00 är det ett avsnitt av Top Gear som handlar om Bondbilar!
månadsarkiv: oktober 2012
Illdåd av Thomas Erikson
Thomas Eriksons senaste deckare om beteendevetaren Alex King heter Illdåd och handlar om något så vanligt som våldtäkt. Vanligt förekommande brott, ja. Men om vi tittar i statistiken över dömda gärningsmän, ack så ovanligt.
Eriksons ilska och känsla av vanmakt lyser igenom hela historien. Här har vi en arg författare och man. Arg på de som begår brotten, och arg på sina medmänniskor inom polis och rättsväsende som tillåter det genom att inte se offret som just offer, utan som delvis medskyldig.
Jag tänkte när jag läste boken, att här har vi en man som just i skrivande stund inte är spreciellt stolt över att vara man. Kanske inbillar jag mig det, men jag kan nästan ta på författarens känslan av att några få män drar skam över alla vanliga hyggliga män som aldrig skulle komma på tanken att skada eller vilja någon kvinna på jorden illa.
Oj – nu svävade jag ut! Kanske förstår du som fortfarande läser vad jag skriver just nu att det här var en bok som berörde! Det skrivs många bra böcker, men alldeles för få stannar kvar i sinnet på läsaren någon längre stund.
Tro nu för allt i världen inte att det är en faktabok, eller en predikan, eller en jobbig bok att läsa. Åh nej. Thomas Erikson har skrivit en fängslande bok, en spännande bladvändare som råkar handla om något så vidrigt som en gruppvåldtäkt av en ung flicka som råkat klä sig efter senaste modet, och som druckit lite för många öl i glatt sällskap.
Vi får lära känna den mycket specielle Alex King lite mer på djupet. Författaren låter oss följa med långt innanför skalet på utredaren Ninas motsträvige parhäst och där finns lik i garderoben, minst sagt.
Har du inte läst Thomas’ första bok, Bländverk, gör det inget. Hugg tänderna i Illdåd först. Det går lika bra. Därmed inte sagt att du ska hoppa över den första, du kan ta den efteråt…
Tidigare recensioner:
Fortsättning på Stolthet och fördom – som mordgåta!
Jane Austen-älskare
Är man en äkta Austen-älskare slukar man allt som har minsta samband med Jane Austen. Böckerna filmatiseras lite då och då med varierande kvalité. Det finns filmatiseringar om Jane Austens liv och en musikal. Filmen ” The Jane Austens Book Club” handlar om en grupp människor som läser Austen i en bokcirkel och jag älskade TV-serien ”Lost in Austen” där en ung kvinna i nutid byter plats med Elisabeth Bennet och förflyttas till slutet av 1700-talet.
Den här boken – När döden kom till Pemberley är en fortsättning på Stolthet och fördom och tar vid efter att Elisabeth och Mr Darcy fick varandra. Eftersom det är P.D James som skrivit boken har hon gjort det till en mordgåta! Unikt tänkte jag, tills jag upptäckte att det finns en hel deckarserie av Stephanie Barron där Jane Austen agerar amatördetektiv. Det får bli ett senare projekt.
Gillar du inte Austen?
Då är nog inte den här boken något för dig. Min lärare i gymnasiet sa alltid att han var så förvånad att unga tjejer gillade Jane Austen för språket är motsatsen till spänning och action. Det är helt enkelt lite segt. Trots det finns det något i de förstulna blickar, skvallret, den engelska artigheten (som är obegriplig) och de subtila gliringarna som gör att man tycker det är bra. Allra bäst är berättelserna på film. Helst i en BBC-producerad serie.
Grundstory
Det har gått några år sen Elisabeth ficka Mr Darcy. Paret bor nu på Darcys gods Pemberley och har två barn. Systern och Bingley bor i närheten och lyckan verkar vara fullkomlig inför den årliga balen. Tills… en vagn i full kareta närmar sig godset och Elisbeths yngre syster, som gifte sig med den den elaka Mr Wickham, ramlar ut. Hennes man och dennes kamrat försvann ut i skogen, sen hördes skott… Kamraten visar sig vara död och Wickham anklagas för mord. Om det inte var Wickham, vem var det då? Någon av deras gäster? Någon i tjänstefolket? eller bekanta i grannomgivningarna? Ära och ryktbarhet står på spel. Eftersom det är ett samhälle där kvinnor höll sig i hemmet så är det framförallt Mr Darcy som får agera detektiv, även om Elisbeth forskar en hel del på egen hand.
Hur lyckades P.D James?
Hon får kort och gott godkänt. Hon håller sig helt inom ramarna för Jane Austens Stolthet och fördom och fortsättningen känns trovärdigt. Det är lite segt i början och det tog tid att komma in i den, men när jag väl gjorde det det flöt det på. Imponerande ändå att hon vågade göra boken på ålderns höst (P.D James är runt 90!). Jag hoppas den filmatiseras.
Förkylningsmat
Söndag och förkyld
Förkylningen verkar inte ge sig men det finns ju värre dagar att vara sjuk på. Idag har jag suttit i soffan och tittat på tv. Börjat på en ny bok och väntar nu på att alla deckare som går på söndagar ska sätta igång. Det blir som vanligt Rizzoli & Isles eftersom man kan se Arne Dahls: ont blod på SVTplay.
Te och smörgås
När man är förkyld så tycker jag att man kan få lyxa till det lite extra som plåster på såren. Te är givet och jag dricker det med citron, honung och mjölk. Ikväll har jag gjort sandwichsmörgåsar med ost, serranoskinka och sallad.
Den makabra Ann Rosman…
…hittar vi sittande i mörkret i ett ödehus på Marstrand. Vad i hela världen gör fru Rosman DÄR?
Kanske tycker hon att det är det bästa stället för en hårt arbetande småbarnsmamma? Tja, vem av oss har inte önskat oss till dylikt ställe till och från.
Eller kanske har något vedervärdigt hänt i just detta hus och Ann sitter skräddare mitt i huset för att känna efter vad som egentligen hände?
Muhaaaaa… hon sitter där förstås för att låta den känt livliga fantasin skena och därmed föda fram en ruggig uppföljare till Mercurium!
Lycka till Ann, vi väntar spänt på vad som ska komma.
Skyfall – recension
Årets bästa actionfilm
Skyfall är den överlägset bästa Bondfilmen i hela den 23 filmer långa serien! Jössös vad skönt det känns att kunna skriva det!
Jag har varit ett Bondfan sedan jag var liten och såg min första Bondfilm med min pappa. Jag kommer faktiskt inte ihåg vilken film det var (mer än att Sean Connery spelade Bond i den) för de nästkommande dagarna såg jag resten av serien. Jag fastnade med andra ord väldigt tidigt på kroken.
Så som jag ser det är de första 20 filmerna klassiska Bond och de 3 senaste en välbehövlig nytolkning (lite som de gjort med Batman och Star Trek). När Casino Royale kom kändes det som om filmskaparna var på rätt väg men inte riktigt nådde enda fram. Det räckte dock för att jag skulle ha skyhöga förväntningar på uppföljaren Quantum of Solace. Men oj vad jag blev besviken! QoS är enligt mig den sämsta filmen i hela serien och om jag minns rätt sa jag uppgivet att ”Bond är död” när jag lämnade biosalongen den gången…
Men allt är förlåtet! Skyfall är som en Bondfilm SKA vara – och lite till!
Handlingen
Storyn i Skyfall är bland de absolut bästa i hela Bond-serien. Självklart innehåller den massor av actionscener, men den här gången har storyn dessutom mycket mer hjärta än vad vi är vana vid i en Bondfilm. Sedan skadar det inte att filmen är kryddad med massor av blinkningar till den gamla klassiska Bond!
Bond
Jag har tidigare tyckt att Daniel Craig har varit en okej Bond. I den här filmen händer det dock något – han går från att vara okej till helt LYSANDE!
Craigs Bond lyckas med konststycket att vara supermacho, sårbar, övermänsklig och mänsklig – på samma gång.
M
Judi Dench har alltid varit strålande som M, hon var enligt mig till exempel den enda ljusglimten i förra filmen, Quantum of Solace. I Skyfall har hennes karaktär fått en mycket större roll och Dench slösar inte bort detta tillfälle utan hon fortsätter att briljera!
Bondskurkarna
Få har väl missat att Ola Rapace har en roll som skurken Patrice i Skyfall. Han gör en helt okej insats även om han faktiskt inte har en enda replik.
Den stora skurkstjärnan i Skyfall är Javier Bardem som gör en lysande tolkning av den aningen sinnessjuke Bondskurken Silva.
Q
Karaktären Q är numer en ung datanörd. Ben Whishaw som spelar Q är en bra skådis, men här kommer en av filmens svagheter… allt som rör datorer i filmen är minst sagt dåligt. Filmen kretsar bitvis kring ”hacking” och det känns som om de gjort research genom att titta på några avsnitt av en dålig tv-serie.
Övriga karaktärer/skådisar
De övriga skådisar/karaktärerna är alla i toppklass, med ett undantag. ”Bondbruden” Severine känns aningen daterad, hon skulle kunna vara hämtad från en Bondfilm från 60-talet. Lite tråkigt.
Måste tillägga…
Jag måste även tillägga att Skyfall inte bara är en bra film, den är helt otroligt vacker också. Fotot i filmen är bland det bästa jag sett. Wow! Adeles Bond låt är bland de bästa (om inte DEN bästa) och sist men inte minst, vi ger ju inte sifferbetyg här på Deckarhuset, men om vi hade gjort det hade det blivit full pott! För trots en del svagheter är Skyfall ändå det bästa jag sett på bio på väldigt länge.
Kommer upp på biodukarna fredagen den 26 oktober!
B5 av Christer Ackerman
B5 är en fartfylld deckare som stävar efter att vara åt det episka hållet. Handlingen är uppbyggd kring en rad olika historier som sedan flätas samman mot slutet. Historien börjar med ett attentat i Stockholm, men ganska snart förstår man att ”konsten” kommer ha en central roll i handlingen.
På pappret
På pappret är detta en deckare som borde falla mig helt i smaken och visst, jag gillar den… men… det blir helt enkelt för mycket av det ”goda”. För många platser (handlingen hoppar runt i en hisklig mängd länder) och för många karaktärer och plotter att hålla reda på. Kvinnoporträtten känns dessutom väldigt daterade.
Språk
Författaren har valt att skriva ut både för- och efternamnet 99% av gångerna ett namn förekommer vilket för mig är helt obegripligt. Om B5 släpps som pocket hoppas jag verkligen att de kommer på bättre tankar och ändrar på detta.
Gillar du hårdkokta deckare med mycket action så är den läsvärd (om hanteringen av personnamn hade ändrats är det möjligt att betyget hade hoppat upp ett snäpp.)