På måndag startar en amerikansk ny Sherlock Holmes-serie i Sverige. (TV4 kl. 21.00) Precis som BBCs Sherlock så är det en moderniserad variant. Jag har svårt att tro att den kommer att vara lika bra som Sherlock som jag tycker är en av de bästa TV-serierna någonsin men Linda som har sett den i USA tyckte den var rätt bra. Här är en trailer.
Ibland är livet bra härligt. Som till exempel när man ligger vid en pool i södra Kalifornien och får läsa en deckare en månad innan den släpps. Ahhhhh…. 🙂
Måste tipsa om det norska magasinet Bokvennens krimnummer!!! Det är helt otroligt. Intressant innehåll och dessutom är det väldigt snyggt presenterat, en fröjd för både hjärnan och ögat!
Magasinet innehåller många guldkorn, men artikeln om gift och giftmord i litteratur var nog min favorit.
Obs! De flesta artiklarna är på norska, men det finns faktiskt även ett par på svenska.
Redan på första sidan skjuts en avhoppad kvinnlig thailändsk militärkapten till döds. Frilansjournalisten Tommy Berg lyckas få tag på den amulett som den skjutna kvinnan burit runt halsen, en amulett som innehåller farliga hemligheter…
Den thailändska amuletten bjuder in oss bakom kulisserna i den svenska vapenexport industrin. Det blir mycket ”vapen/militär-politik” och det är både bokens största styrka och dess största svaghet. Denna del av handlingen är nämligen riktigt bra, men tyvärr blir den aldrig riktigt integrerad i själva handlingen, istället känns den allt som ofta som något som berättas vid sidan av huvudhistorien.
Det märks att författaren har lagt det mesta av sitt krut (vitsigt!?) på intrigen och att karaktärerna hamnat i andra hand. Det är en uppoffring som måste göras för att kunna berätta en komplicerad historia på ett spännande sätt. Karaktärerna är dock inte sämre/stolpigare än i andra böcker i samma undergenre.
Boken har även en… hade tänkt säga tvist, men det är fel ord… ”Oväntad vändning” i slutet som jag inte vet om jag helt kan köpa. Den kändes ”billig” när man jämför den med kvalitén på grundhistorien.
Trots sina brister tycker jag ändå att Den thailändska amuletten är en klart godkänd debut. Intrigen tillhör de bättre i genren och boken är både spännande och underhållande, vilket i mitt tycke är det allra viktigaste.
I dag var det prisutdelning på biblioteket i Eskilstuna. Stora ljudboksprisets deckarpris skulle delas ut för första gången.
Konferencier för dagen var ingen annan än Katarina Ewerlöf (som utan tvekan är min egna favorituppläsare).
Ljudbokspriset är speciellt på många sätt, men kanske framför allt för att de delas lika mellan författaren och uppläsaren!
En enda sanning av Olle Lönnaeus, uppläsare Christan Fex.
Flaskpost från P av Jussi Adler-Olsen, uppläsare Stefan Sauk.
Mördare i Folkhemmet av Lena Ebervall & Per E Samuelson, uppläsare Björn Granath.
Vinnaren av årets pris blev Deckarhusets favoritförfattare Jussi Adler-Olsen med Flaskpost från P, uppläst av Stefan Sauk! Klart en värdig vinnare!
Jussi Adler-Olsen kunde tyvärr inte själv vara på plats och ta emot priset, då han befinner sig i Barcelona och skriver på en ny bok, så hans svenska förläggare fick ta emot priset åt honom. Stefan Sauk var däremot på plats och charmade publiken med att berätta bakgrundshistorien till hur han kom på (ja eller rättare sagt snodde) rösten till Assad.
Av någon anledning så föredrar jag tydligen kvinnliga deckarförfattare framför manliga. Det är inte ett medvetet val utan det har bara blivit så. Det är böckerna av deckardrottningarna jag verkligen ser fram emot och Anne Holt tillhör den kategorin. Jag minns inte när jag läste min första Anne Holt-bok men det var en bok i serien om polisen Hanne. Senare så fastnade jag för hennes andra bokserie om kriminalpsykolgen Inger Johanne Vik. Jag vet inte exakt varför jag gillar henne, kanske för att hon är aningens neurotisk. Hursomhelst så blev jag väldigt glad när jag såg att Död i skugga kom ut.
Död i skugga utspelar sig i periferin av terrordådet på Utøya vilket ger hela boken en väldigt tung stämning. Det går inte ens att tänka sig hur det måste ha varit för polisen, ja för hela allmänheten under de fruktansvärda dygnen. Det är en skräck bortom all fattningsförmåga.
Fredagen den 22 juli 2011 dör åttaårige Jon i sitt hem, i ett av huvudstadens rikaste områden, i en nästan ofattbar tragisk olycka. Inger Johanne anländer nästan minuter efter och bevittnar sin gamla skolkamrat, Jons mamma, med sin döde son i armarna. Samtidigt exploderar bomben i regeringskvarteren i Oslo.
Allt tyder på att det var en olycka men den unge polisen Henrik är mer skeptisk. Med sina envetna, och aningens klumpiga, sätt så lyckas han övertyga Inger Johanne att tillsammans med honom titta lite närmare på fallet.
Oj, vart ska jag börja? Det här var en bok jag läste ut bara på ett par dagar för jag ville verkligen veta vad som skulle hända härnäst. Anne Holt håller läsaren i ett stadigt grepp fram till sista sidan där… ja, det får ni faktiskt läsa själv för jag vill inte förstöra för er. Men som jag nämnde tidigare så ger terrorhändelserna en sorts tyngd som är väldigt påtaglig. Dessutom så är själva kärnan, ett barn som dör under märkliga omständigheter, alltid ett ämne som berör mycket.
Det är svårt när fiktion blandas med verklighet, speciellt när det handlar om ett sådant laddat ämne. Det känns ju lite som händelserna i regeringskvarteren och på Utøya hände igår men jag tycker att Anne Holt behandlar ämnet med en väldig värdighet. Det känns inte sensationslystet utan det är egentligen väldigt nedtonat – terroristens namn nämns inte ens, till exempel – utan det fångar snarare den sorg, mörker och den uppgivenhet som de tragiska händelserna födde.
Netflix kommer bli min död! Nu har jag hittat ytterligare en serie att konsumera i ohälsosamt stor mängd, nämligen Bones!
Jag kan inte minnas att jag någonsin sett ett avsnitt av Bones på tv. Det är väl i och för sig inte särskilt konstigt då vi inte haft en tv i vardagsrummet på år och dagar. Nä, skärm och internet är vad som gäller här.
För en vecka sedan dök Bones upp som en föreslagen show på Netflix och jag tänkte att jag kunde ge den chans… I dag, en vecka och en säsong (+- en säsong eller så…) måste jag erkänna att jag är fast.
Serien har många brister: Hologram bord, pixelmagi (digitala bilder som kan förstoras med bra skärpa trots dålig upplösning) och så finns det otaliga scener med dålig chroma key bara för att nämna ett par.
Men vad gör det, jag är fast ändå! Seriens manus håller (i alla fall under de första säsongerna) generellt sett en hög nivå och skådisarna är alla utmärkta. Det räcker tydligen för att få mig på kroken riktigt ordentligt.
FBI löser mord med hjälp av specialister som analyserar benrester, smuts, jord och avfall.
Nä, nu måste jag sluta skriva! Har ju ca 115 timmar av tv-tittande att avverka…