Anders Kallegg begick självmord med en kniv gjord av is. Efter det att han skurit sig lade han kniven i blomvasen där den smälte bort.
Ett par droppar vatten på golvet.
Blomvasen.
Datorn. På skärmen går det att läsa att den senaste köpta boken var Kalla handen av Stieg Trenter (som är boken vi snott detta mysterium från).
Förra året kom Cilla och Rolf Börjlinds första deckare Springfloden. Paret har i många år skrivit film- och seriemanus till Beck-filmer och serierna Graven och Morden bland annat. Huvudpersonerna i serien är den f.d. polisen Tom Stilton och polisutbildade Olivia Rönning.
Den första boken slutade rätt oväntat vilket fick stora konsekvenser. Av den anledningen börjar boken med att Olivia kommer tillbaka från Sverige efter en lång utlandsvistelse medan Tom Stilton sakta men säkert börjar få grepp över sitt liv. Runt huvudpersonerna finns ett nätverk av karaktärer som vi också får följa. En av dem är Abbas som ber Tom följa med till Marseille där han gör upp med sitt förflutna. Olivia dras in i ett mordfall när en grannes pappa hittas hängd i sitt hus. Trots att hon har lagt sin karriär som polis på hyllan kan hon inte låta bli att lägga sig i utredningen. Allt vävs så småningom ihop på ett prydligt och rätt skickligt sätt.
Det här är en spännande bok med högt tempo. Här finns inget som bromsar upp. Det beror säkerligen på att författarna är vana att skriva manus för film och TV där man oftast måste kapa så mycket som möjligt för att få ihop tidsramarna. Balansen mellan spänning och action och att verkligen hinna få ett djup och känsla i karaktärerna är svår. I det här fallet tycker jag de lyckas hyggligt. Jag sträckläste boken.
Jag har fortfarande lite problem med Olivia. Jag har lite svårt att fästa mig vid henne och jag köper inte att hon kommer undan med så mycket som hon gör. Tom Stilton däremot är en riktigt bra karaktär, likaså karaktärerna runt omkring.
Det är ganska sällan som jag slutar läsa en bok mitt i. Det hände dock med ”Mörk jord” (Blacklands) av Belinda Bauer och detta för över ett halvår sedan. Jag är glad att jag gav den en andra chans.
Stevens familj består av hans mamma, lillebror och mormor, men det förflutna påverkar deras liv mer än något annat. För nästan 20 år sedan försvann Stevens morbror Billy och alla drog slutsatsen att seriemördaren Arnold Avery mördade honom, så som han gjorde med de sex andra barn vars död han redan erkänt. Men Stevens mormor kan inte komma över sorgen efter sonen och står varje dag och väntar på honom vid fönstret, medan hennes och resten av familjemedlemmarna tvingas leva i skuggan av vad som hände. Stevens sätt att hantera situationen är att gräva. Han har nämligen bestämt sig för att hitta platsen där morbror Billy ligger nergrävd, någonstans bland de andra barnen på den vidsträckta Exmoorheden. När han slutligen accepterar dess omöjlighet bestämmer han sig istället för att skriva brev till fängelset där Avery sitter av sitt livstidsstraff. Beslutet visar sig vara startskottet på en lek med minst sagt dödliga regler…
Läsningen fick som nämnt ingen bra början. Jag blev helt enkelt utless på den ganska miserabla tillvaro som är Stevens liv och en stor del av boken ägnas också åt att beskriva hans verklighet, så som det ser ut i en splittrad familj där alla styrs av det onämnbara. Det handlar om Stevens längtan efter en riktig pappa, om hans komplicerade vänskap med klasskamraten Lewis, om utsatthet och fattigdom. Det är både realistiskt och medvetet skrivet. Och kanske lite väl tungt när jag för tillfället arbetade just med utsatta barn. Socialrealismen fick helt enkelt vänta till nästa arbetsdag.
Nu är jag dock glad att jag gav boken en andra chans, för trots en lite seg första halva ökar bokens hastighet alltmedan Steven kommer närmare Arnold Avery… Eller är det tvärtom? Och faktum är att upplösningen är riktigt, riktigt spännande. Och otroligt bra skriven. Ibland kan jag tycka att Bauer förvillar sig i långa beskrivningar av allt från vad en person tänker medan han äter en smörgås till vad han funderar på medan han drar på sig strumporna – och det sänker bokens takt. Faktum är att en ovanligt stor del av handlingen egentligen utspelar sig inne i människornas huvuden, främst Steven och Averys. Det ökar min förståelse för varför Steven gör det han gör trots att det är farligt, och hur det kanske kan låta när en notorisk pedofil smider sin illvilliga plan. Men det gör också boken mindre spännande. På sätt och vis är boken fram till sista tredjedelen ett sätt för författaren att visa varför bokens karaktärer gör som de gör. Det är riktigt bra gjort, men också lite monotont.
Ändå kan jag inte annat än att rekommendera ”Mörk jord”! Och nu har jag även blivit nyfiken på Bauers två senare böcker, ”Ni älskar dem inte” och nyutkomna ”Betraktaren”, vars omslag också är formgivna av min stora favorit i formgivningsvärlden; Lars Sundh från Modernista.
Oslagbart snyggt och smart!
Sommaren är över. Suck. Hej då solen, vi syns nästa år!
13 böcker hann jag dock med denna gång. Långt ifrån alla var deckare, vill ju inte riskera att få för mycket av det goda 😉
Då denna sommar var mer händelserik än vanligt för min del så har jag inte hunnit publicera recensionerna för allt jag läst ännu, men de kommer! Här är i alla fall min boklista för sommaren som varit.
Kvinnan i rummet av Jussi Adler-Olsen (recension publicerad)
Fasanjägarna av Jussi Adler-Olsen (recension kommer)
Magikerna av Lev Grossman (ej deckare och rekommenderas inte)
Vecka 36 av Sofie Sarenbrant (recension kommer)
I stället för dig av Sofie Sarenbrant (recension kommer)
Det enda rätta av Susanne Boll (lanseras som ”roman” men är i mitt tycke i mångt och mycket en thriller. Recenseras dock inte här men rekommenderas!)
Blodsband av Hans Jörnlind (recension kommer)
Corpus Delicti av Elias Palm (recension kommer)
Den felande länken av Stefan Tegenfalk (recension kommer)
Inferno av Dan Brown (recension kommer)
Guldkompassen av Philip Pullman (ej deckare, ungdomsbok, rekommenderas!)
Den skarpa eggen av Philip Pullman (ej deckare, ungdomsbok, rekommenderas!)
Bärnstenskikaren av Philip Pullman (ej deckare, ungdomsbok, rekommenderas!)
Allting har sitt pris är syskonen Lotte & Sören Hammers andra bok om kriminalinspektören Konrad Simonsen och hans team vid Köpenhamnspolisen. Jag recenserade deras första bok Svinen som kom ut på svenska förra året.
Det här är en rätt klassisk polisdeckare med en farlig seriemördare som ska fångas i en katt och råtta lek med mördaren hela tiden ett steg i förväg. Morden är bestialiska och utförs i någon form av ritual. Polisteamet har sina stereotyper och blandar vänskap, problem och intriger. Huvudkaraktären Simon Konradsen är, som så många andra huvudkaraktärer i polisdeckare, en man i övre medelåldern med hälsoproblem och för många övertidstimmar.
Eftersom karaktärerna eller storyn knappas är nyskapande skulle det kunna kännas som en dussindeckare men det gör det inte riktigt. Först tänkte jag att det berodde på att danskarnas mentalitet är lite annorlunda svenskarnas. Ni vet, lite mer avslappnat och kanske inte så stelt. Sen insåg jag att skillnaden är att författarna har lagt mer fokus på människornas (polisernas) handlingar och låter oss som läsare grubbla på om de handlar ”rätt” eller ”fel” om det nu finns något rätt och fel. Ta till exempel Stieg Larssons karaktär Lisbeth Salander. Om man tänker efter så finns det rätt mycket tveksamheter i hennes handlande men det är inget man knappt överväger. Man köper till 100 % allt hon gör trots att det många gånger handlar om öga för öga, tand för tand. Det är för att hon är skapad som en seriefigur/actionhjälte mer än en ”verklig” människa. I Millenniumtrilogin är karaktärerna onda eller goda punkt slut. I Hammers böcker däremot är inget svart och vitt. Istället har man mitt uppe i jakten på mördaren smygit in moraliska aspekter och karaktärerna ställs inför val där konsekvenserna är tveksamma. Det kanske inte är lika ”häftig” men nog är det skönt med en deckare som ger lite tuggmotstånd även om jag kanske tycker att själva storyn kunde ha varit lite mer nyskapande.
Beskrivningen av kvinnan mitt ute på isen är som gjord för att filmatiseras.