månadsarkiv: oktober 2013

The Wire och Breaking Bad

Publicerat av

Det sista avsnittet av Breaking Bad sändes i slutet av september i år. Jag såg de första säsongerna på Netflix och de sista avsnitten när de visades på TV. Det verkar som många andra gjorde samma sak, vilket tittarsiffrorna bekräftar–de första säsongerna hade låga tittarsiffror även fast serien var kritikerrosad medan den sista säsongens premiär mer än fördubblade det tidigare tittarrekordet och det sista avsnittet sågs av 10 miljoner.

Med alla nya tittare och med serien fast förankrad i allmänhetens medvetande var serien det givna samtalsämnet under flera veckor. Och eftersom allt måste jämföras så blev frågan om det var den bästa serien någonsin och om den var bättre än The Wire. Jag vet inte vilken jag tycker bäst om, de är båda lysande drama, så jag rekommenderar att se båda om du inte har gjort det än.

The Wire

The Wire drivs av skarp, social kritik. Serien är uppkallad efter kablarna (the wire) som polisen använder för att tjuvlyssna på de lokala knarkhandlarna i Baltimore, och serien känns ibland så realistisk att den nästan känns som en dokumentär. Den tacklar det meningslösa kriget mot knark, bristfälligt polisarbete, stadsfattigdom, statlig utbildning, bland många andra problem. Tittarna får lära känna ett brett utbud av karaktärer, från detektiver och knarkhandlare till hamnarbetare och lärare, och manusförfattarna knyter samman alla dessa världar på ett skickligt sätt.

Den femte och sista säsongen är inte riktigt lika bra kvalitetsmässigt, men det är bra att de avlutade serien efter den femte säsongen så den inte drogs ut med ännu fler säsonger med avtagande kvalitet. Om du tycker om deckare, så finns det några riktigt bra scener, min favorit är den där McNulty och Bunk undersöker en gammal brottsplats och visar hur användbart f-ordet är då de använder det runt 40 gånger när de försöker fastställa mordvapnets ballistik.

Breaking Bad

Breaking Bad är hyperfokuserad i jämförelse, och skaparna koncenterar sig på berättelsen om en man, Walter White, som i första avsnittet får en dödlig cancerdiagnos och börjar tillverka knark. De introducerar fler karaktärer men berättelsen kretsar kring Walt. Precis som i The Wire handlar serien om knarkhandel, men Breaking Bad verkar inte vara lika intresserad av social kritik utan berättar istället en riktigt mörk och underhållande historia. Förhållandet mellan Walt och Jesse för historien framåt–jag brukar skoja och säga att det är Ross och Rachel förhållandet i serien. Det är en udda kombination av far-son, lärare-student och mästare-lärjunge.

Seriens skapare tar också mer chanser stilitsikt än vad de gjorde i The Wire. Varje regissör ger varje avsnitt sin egen stil med utmärkt kamera arbete–ett som jag speciellt kommer ihåg är avsnittet där en skräckslagen Walt, skrattar hysteriskt under huset medan kameran långsamt lyfts uppåt.

Stadsdrama eller modern western?

Så om du föredrar ett grynigt stadsdrama välj på The Wire, men om du föredrar en surrealistisk, mörk komedi som blir en modern western, välj Breaking Bad. Eller varför inte båda.

 

Det här inlägget har översatts från engelska.

Halloweendeckare för barn

Publicerat av

 

Så här i Halloweentider tänkte jag passa på att tipsa om en deckare för barn som utspelar sig under Halloween.

Den försvunna silverskatten av Peter Gissy

Det här är den fjärde boken i en serie om de unga detektiverna (och kompisarna) Jill och Jonatan. Tillsammans driver de en egen tidning och det är när de är ute för att göra ett reportage om Halloween som de blir indragna i en utredning som handlar om stöld i en kyrka.

Passar

Böckerna i Jill och Jonatan-serien är illustrerade av Louise Jacobsson, är lättlästa och lämpar sig för barn i åldern 6-9 år.

 

Recension: ”Förkunnaren” av Unni Drougge

Publicerat av

Oj, vad det varit fullt upp på sistone – så fullt upp att jag knappt hunnit läsa. Det betyder fullt upp. Det hindrade mig dock inte från att läsa bok nr 2 i den gudomliga serien om Berit Hård; Förkunnaren av Unni Drougge! Första boken, Bluffen, recenserade jag för ett tag sedan på Bokdetektiven och gav den full pott! Tack till Massolit förlag (ett av mina favoritförlag) för recex! Naturligtvis var jag tvungen att läsa vidare om Berit Hård som den överviktiga, tuffa, pilska, minst sagt dekadenta, ormälskande och alldeles, alldeles underbara karaktär hon är…

 

YOGADOFTANDE HANDLING

 

Unni Drougge har tidigare inte skrivit deckare och det är, som jag skrev i recensionen av Bluffen, svårt att avgöra om böckerna verkligen är deckare. Klart är dock att de i så fall är väldigt annorlunda och unika deckare! Den skandalomsusade skvallerjournalisten Berit har äntligen slutat på blaskan ”Veckans OJ!”, men trivs inte riktigt på Arbetsförmedlingens kramkurs. Hon vill hellre jobba. Via en kontakt från första boken, den tidigare utslagna tjackbruden Stina som nu blivit ren och dessutom toppsäljande författare av halvdåliga självhjälpsböcker, får Berit uppdraget att följa den folkkäre artisten Lotuz af Love – han som predikar om ödmjukhet och kärlek, men som plötsligt bränner Koranen under en konsert…

Naturligtvis blir Berit återigen indragen i en både fartfylld, skrämmande och fascinerande serie händelser som sträcker sig ända bort till ett mystiskt ashram i Indien och som slutar på ett minst sagt oväntat sätt. Vem är egentligen denne kjolbärande, strålande Lotuz af Love som alla tycks lyssna på men ingen vet någonting om? (Och som påminner lite vagt om Thomas Di Leva…men det är säkert bara ett sammanträffande.) Varför beter sig människor i hans omgivning så underligt – och varför dör de? Och vad försiggår egentligen i hans pengastinna chakraverksamheter?

 

ANNORLUNDA DECKARE…

 

Visst är det oväntat att Unni Drougge började skriva deckare. Samtidigt tycker jag att hon är trogen sitt författarskap; böckerna är både verklighetsanknutna och till och med lärorika! Och det är sällan en författare klarar av att kombinera underhållning med att förmedla ny kunskap till läsaren.

Varför läsa böckerna om Berit? Jo, för att de är originella, helt unika bladvändare om en oförglömlig karaktär. Det jag tycker så mycket om hos Berit är att hon inte bara är en tuff brud i smaklös leopardförpackning; hon är dessutom mänsklig. Det är verkligen ett fint porträtt av någon som är hård på ytan men inte för den sakens skull okänslig. Berit drabbas av både förälskelser, besvikelser och olycka. Samtidigt är hon så mycket starkare än vad hon själv tror. Att läsa böckerna om Berit Hård är faktiskt som att hitta en ny litterär vän och det var kul att återse henne.

Den enda invändningen jag möjligen har är att böckerna är snudd på för långa, men samtidigt är innehållet aldrig tråkigt och de är väldigt lättlästa. Böckerna kan läsas fristående utan problem, men jag skulle ändå börja med Bluffen – dels för att den är så bra, dels för att det är kul att få följa Berits personliga utveckling!

Nu ska jag dyka in i Betraktaren av Belinda Bauer och klassikern Glaskupan av Sylvia Plath, den sistnämnda boken en del av mitt Klassikerprojekt på Bokdetektiven!

Fridens liljor! /Kriss

Jussi Adler-Olsens första bok – Alfabethuset

Publicerat av

Alfabethuset

Är Jussi-Adler Olsens första bok och gavs ut 1997 i Danmark och 2001 i Sverige. Nu släpps den igen, vilket antagligen beror på den enorma succé han fick med Q-serien.

Del 1

Boken handlar om soldater som under 2:a världskriget simulerade sinnessjukdom för att, av olika anledningar, undkomma krigstjänst. Första delen handlar således om två engelska soldater som blir nedskjutna över tysk mark. De lyckas ta sig ombord på ett tåg med skadade och ser en möjlighet att undkomma genom att ta över två tyskars identiteter som dött av sina skador. Dag och natt måste de spela lagom sinnessjuka, låta bli att tala, speciellt i sömnen, och undvika synlig kontakt med varandra. De är dock inte ensamma om att simulera sjukdom. Frågan är bara vilka som är sjuka på riktigt och vem man kan lita på.

Del 2

Utspelar sig 30 år senare. Utan att avslöja för mycket så har det gått bra för den ena och mindre bra för den andra. Den det har gått bra för kan inte låta bli att försöka ta reda på vad som hänt med sin kamrat och återvänder till Tyskland för att göra efterforskningar och göra upp med sitt förflutna.

Som två olika berättelser men ändå inte…

Jag måste erkänna att jag var nära att ge upp under första delen. Boken är säkerligen helt fantastisk om man är en sådan som älskar alla skildringar som har med 2:a världskriget att göra, och visst, det är naturligtvis psykologiskt spännande att se vad som händer med människor som simulerar sinnesjukdom, kan man spela galen en längre period utan att bli galen? Tyvärr blev det lite för segt för min del. Kanske beror det på att jag hade en vag tanke om att boken skulle ha liknelser med Q-serien som både är rolig, allvarlig och spännande. Någon humor finns överhuvudtaget inte i den här boken och jämförelsen med Q-serien kan man glömma, men… Så läste jag ändå del 2 och då hände det grejer!  Nu kommer konsekvenserna från del 1. Hemligheter avslöjas, karaktärerna får mer djup och grävandet i det mänskliga psyket får helt nya dimensioner. Nu känner jag igen Jussi-Adler Olsens briljans och del 1 känns helt plötsligt fullkomligt  självklar. Första delen tog över en vecka att ta mig igenom eftersom det bara blev några sidor/gång. Del två slukade jag på en kväll. Kanske är det så att formatet med köra hela ”dåtiden” i sträck och sen ”nutid” i sträck känns konstigt då de flesta deckarförfattare idag tenderar till att baka in lite återblickar i ”nutid”. Men då får man ju komma ihåg att det här vara hans debutbok.

Alltså

Alfabethuset är inte en tidig bok i Q-serien utan en helt fristående bok som framförallt handlar om krig och vad som händer med människor under stor psykisk press. Förvänta er ingen humor. Första delen kan vara seg, i alla fall tyckte jag det, men det är värt att kämpa på lite för del två är väldigt bra och sammantaget så är det en bok väl värd att läsa!

MWA University

Publicerat av


Jag missade Deckarfestivalen tidigare i år, men eftersom jag är intresserad av att lära mig mer om hur en deckare skrivs så bestämde jag mig för att undersöka vilka evanemang som anordnas i södra Kalifornien. Jag hittade MWA University, ett heldagsseminarium anordnat av Mystery Writers of America, och förra helgen var det äntligen dags.

Vad fick vi lära oss?

Vi fick lära oss hur man utveckar sin idé, skapar intriger och karaktärer, beskriver miljöer, vikten av redigering och vi fick också en inblick i livet som författare.

Skådespelerskan/författaren Harley Jane Kozak berättar om hur man skapar en fängslande karaktär och hon använder Lisbeth Salander som exempel.

Networking

Föreläsarna var alla författare som vunnit flera deckarpriser och i publiken fanns det också en hel del publicerade författare.

Jag hamnade jämte Teresa Burrell vars femte bok nyligen har kommit ut. (Lägg märke till hennes örhängen – alla hennes böcker i miniformat). Det var helt fantastiskt att vara omgiven av ett hundratal deltagare som alla har samma intresse.

Svara om du hör mig av Ninni Schulman

Publicerat av


Älgjakten har börjat och Pär Sanners fjortonåriga dotter följer för en gångs skull med ut i skogen. Polisen Petra Wilander jagar i samma jaktlag och blir misstänksam när far och dotter inte kommer tillbaka till jaktlagets samling. Pär hittas skjuten på sitt pass medan dottern är försvunnen.

Pär var inte speciellt omtyckt i byn och alla i jaktlaget är misstänkta. Petra kopplas därför bort från utredningen. Pärs änka har egna hemligheter som hon inte vill att någon ska få reda på och ljuger för polisen. Journalisten Magdalena Hansson är mammaledig men hon är rädd att förlora sitt jobb då tidningen ska skära ner och ger sig därför in i rapporteringen om fallet.

Livet i ett litet samhälle

Svara om du hör mig ar Ninni Schulmans tredje deckare och den utspelar sig i Hagfors med omnejd. Precis som i hennes tidigare böcker så skildrar hon småstadslivet och relationerna där och hon gör det på ett mycket bra och trovärdigt sätt. 

Tidigare på Deckarhuset

Flickan med snö i håret

Pojken som slutade gråta

TV-sidan

Publicerat av

Jag fick en kommentar av en läsare här på deckarhuset som undrade varför jag inte hade tagit med The Mentalist och Taggart på TV-sidan här på Deckarhuset  häromdagen. Jag tänkte att jag kunde svara på det och samtidigt passa på att fråga er lite om TV- sidan.

Svar på kommentar

Kerstin: The Mentalist valde jag bort därför att det var en repris och visas i princip varje dag. Taggart var också en repris men visas inte lika ofta, däremot gick det väldigt sent och jag brukar välja de som går lite tidigare, mer ”prime time”. Ibland tar jag med repriser ändå. Tyst vittne tog jag till exempel med även om den går som repris. Men den visas ”bara” en gång i veckan på en bra tid och är, enligt mig, en bättre serie än Taggart. Viasat har jag inte. Hoppas det ger svar på dina frågor!

Om TV-sidan

Sidan skapade jag för att det fanns så otroligt många serier och filmer att välja på de flesta dagar. (Basutbudet) Från början tog jag med allt. Alla serier och alla filmer som innefattar deckare/thriller/spioneri. Det kunde ibland bli upp till 20! serier/dag. Det går nämligen väldigt många repriser. Nu har jag begränsat mig till 3-5 serier per dag och jag väljer ut serier från aktuella säsonger. När det gäller filmer, om det är många på en kväll, väljer jag de som jag tycker är bra eller verkar riktigt bra. Vissa filmer visas väldigt ofta och då kan jag välja bort den till förmån för någon okänd film som verkar spännande. Det brukar oftast lösa sig själv. Ibland tar jag med någon extra om det helt enkelt är omöjligt att välja bort något.

Hur tittar ni?

Jag tillhör dem som fortfarande tittar på TV på TVn. Visserligen tittar jag ofta på playkanaler när jag missar sändningarna på TV men nya serier sänds än så länge oftast först på TV. Homeland säsong 3 visas till exempel på SVT 1 dygn! efter premiären i USA. Jag har inte 200 kanaler utan kör på 15 baskanaler.  Kanske är jag gammalmodig men de gånger jag har provat eller sett hos vänner så känns det ändå som om det till 98 % är repriser.  Hur tittar ni? Ni kanske inte ser på TV längre utan bara ser på playkanaler eller streamar från utlandet. Har ni basutbud eller många fler kanaler? Är TV-sidan för gammalmodig? Fyller den en funktion som är viktig för er?